augusti 2016

Klockan är sent och det har varit en lång dag, så fort Elin får ont så blir livet svårare, men jag känner mig stark nu. Idag var det äntligen dags för sista droppen, det känns fantastiskt. Elin fick ett dropp som heter cytofosfamid först, det får man två gånger om man har intermediär behandling i sin behandling för leukemi ALL. Tyvärr fick hon en allergisk reaktion på det och fick spruta i benet. Sedan fick hon sin sitt sista vincristin, droppet som hon farit så illa av. 21 stycken har det blivit bara av detta dropp. Hon har ju även fått en massa andra dropp men de är också över nu. Sedan kom hon hem svag. Orkade knappt trapporna och nu blir det tufft ett tag. Blodvärderna sänks, hon kommer troligtvis få feber och ska trappa ner på kortison som ger värk och äta lanvis/cytostatikatabletter i två veckor , in till sjukhuset varje vardag i två veckor och få injektion och håret faller av helt. Det är mycket på en gång, precis som det var i början på behandlingen hela tiden.

Jag och sonen gjorde ärenden och var i skogen och plockade svamp. Det var så himla mysigt att få vara med honom. Prata om smått som stort. Jag kan verkligen koppla bort och vara där stunden, oroar mig väldigt lite men jag ska sova hos Elin inatt för det känns lite bra nu när hon har ont och är svag.

 

Jag startar dagen med att dammsuga Elins golv. Det är hår överallt och hon har ont. Ont men är glad ändå. Det har varit några dåliga dagar när hon varit nedstämd och det onda i benen har börjat komma tillbaka.  Hon är hungrig av all kortison och svullen. När hon rör sig dunkar det i magen av kortisonet och hon vaknar på nätterna av att hon svettas så mycket. Vincristinet ger smärtor i benen. 

 

Än så länge är det onda så man klarar av det men vi bestämmer att hon ska ta morfin. Jag ställer mig vid spisen och steker ägg och bacon och Elin tar morfin. Idag är sista dagen hon äter fulldos av kortison sedan är nedtrappning och sedan ska det vara slut på de tabletterna. Imorgon är det de två sista droppen. Även om det är tungt och jobbigt nu så känner jag mig glad. Vi kan äntligen säga sista! Som jag längtat efter dessa dagar när allt börjar vända och vi får sluta med allt.

 

Elin tappar redan håret, det är tunt och inte mycket kvar. Hon duschar på morgonen och vi samlar ihop det i toffsar. Vi har vetat hela tiden att hon ska tappa håret av sista droppen och injektioner men det är ändå tufft. Elin och vi måste hela tiden ladda om, hitta styrka. De andra börjar skolan imorgon och hon ska till sjukhuset och få sista droppen, ett av dem som är så farligt och kan ge massor av biverkningar. Hon ska snart tillbaka till skolan utan hår, svagare och orka både psykiskt och fysiskt. Det måste gå.  Man tar lite i taget, sörjer och peppar och laddar om. Jag har gråtit varje dag en hel vecka innan Elin starta den här sista perioden. Idag är jag stark. Jag ska gå ut och gräva min rabatt och så hjälps vi åt. Elin finns kvar här och lillebror mår bra, vi har det bra och det är viktigast för mig.

 

Jag tänker inte låta cancerdjävulen ta mitt goda humör och dra ner mig, jag tänker fira! Jag tänker fira att det är sista kortisonet, jag tänker fira att det är sista droppen, jag tänker fira att det sista injektionerna och om två veckor på tisdag börjar sista schemat med underhållsfasen med bara 7 ryggmärgsinjektioner och tabletter till november nästa år. För mig är det en seger.

 

Kram Lotta

 

……………………….’