Cancer

Jag grät aldrig när du flyttade

 
Jag grät aldrig när du flyttade. Jag har funderat på det så här i efterhand, varför det blev så? Är jag en så känslokall mamma? Du sa att du grät när jag lämnade dig och åkte hem från din nya lägenhet. Glädjetårar såklart och även en tår över att tiden hemma faktiskt var slut. 
 
Efter ett tag så kom jag på varför, varför jag inte grät då. Förra sommaren kändes det som att jordens alla tårtar föll nerför mina kinder. Egentligen var det en lycklig tid. Vi hade köpt stugan vi drömt om, du hade gått färdigt gymnasiet, tagit studenten, dansat balen, fått körkort och träffat din kärlek. Det var glädjetårar som kom. Jag kunde knappt titta ut på glittrande sjöar eller på fält eller vackra hagar. I dessa ögonblick så kom nästan alltid tårarna. Det kändes konstant som om jag var ledsen när jag borde varit glad. Jag var glad fast ändå grät jag.
 
Jag lovade dig där på sängkanten när du satt sjuk och hade fått cancer att allt ska bli som du önskade. Du sa att du ville ha ett liv som alla andra, du grät i min famn och var tröstlös den kvällen. Du ville kunna gå till skolan igen, få håret tillbaka, ta körkort, dansa bal, ta studenten och träffa en kille och få flytta hemifrån. Jag lovade dig att så kommer det bli.
 
Vi kämpade med cancer och skola här hemma så du kunde få betyg att börja gymnasiet, du gick tillbaka till skolan och startade gymnasiet utan hår. Då var du i mitten av din behandling men ändå ganska stark. Sedan kom håret tillbaka och vi kämpade med körkortet i 1 år men tillslut lyckades du även det med. Sedan strax efter din behandling var slut så vågade du bjuda in till kärlek i ditt liv och träffade din pojkvän. Du tog studenten, du dansade bal och nu har ni flyttat till lägenhet och du ska läsa till barnskötare. 
 
 
Nej jag grät aldrig när du flyttade, för jordens alla tårar hade redan fallit och föll förra året. När jag såg dig med din pojkvän, när du tog studenten och dansa balen och alla gånger jag såg vacker natur och kom på att du är frisk. Jag hade ju lovat dig där på sängkanten att ta hand om dig, du skulle bli frisk och komma stark ur den här tiden med cancer och du skulle få uppleva allt som du önskade. 
 
När du packade och flyttade kunde jag bara känna en oerhörd glädje och tacksamhet att nu är du exakt där som vi önskade och drömde om. Ett vanligt liv, med vardag och få bo med den du älskar. Det blev som du önskade och jag och kunde hålla mitt löfte som jag gav dig. Jag höll mig stark och jag fick dig stark att våga och gå vidare och få uppleva alla de saker som du önskade. Nu kommer nya drömmar att formas och längtas efter, precis som livet är. 
 
Tack för att du lämnade kvar tavlan på ditt rum, den gör mig glad varje gång jag ser den. 
 
Kram Mamma 
 
 

En app för cancerdrabbade och nära anhöriga

 
I annonsamarbete med War Of Cancer
 
När Elin var sjuk så följde jag Fabian Bolin som också var sjuk i leukemi. Han skrev så gripande och igenkännande på facebook och under hans sjukdomstid så bestämde han sig för att göra något mer av hans erfarenhet han fått. Han saknade ett forum där människor kunde mötas, få stöd och dela sina erfarenheter av cancer.
 
Fabian startade War Of Cancer. 
 
 
 

We are You.

We are the one undergoing treatment, we are the friend, the partner, we are the survivors, the terminal, the chronic, the lifer, the partner, the parent and the colleague.You’re not alone, we’ll fight together.

 

Nu har War Of det Cancer startat en app som man kan ladda ner på sin telefon. Appen går ut på att man som drabbad eller närstående kan gå in och läsa andras berättelser, samt dela sina egna. Väldigt bra för dem som kanske inte har några nära som befunnit sig i samma sits och vill ha stöttning och råd från andra håll. Här kan man finna andra människor i samma situation som sig själv.

Jag vill verkligen ge Fabian all kärlek och stöttning som går i hans resa med War Of Cancer och rekommenderar er alla att ladda ner appen HÄR eller sprida detta till andra som kan ha hjälp av denna app. 

Kram Lotta 

💗

Jag visste ju knappt vem jag var och vad jag orkade själv

 
 
Att vara lite offentlig person och gå sin egen väg kräver ofta att man är stark. Min resa fram till nu har det inte varit några problem för mig. Jag har bara kört på och hela livet låg ju där framför mig. Orädd. Vad kan stoppa mig, vad kan hända ? Sedan fick Elin cancer och hela livet höll på att försvinna där en stund men vi vände även det, åren med behandlingar gick så bra.
 
Elin mår toppen nu, jobbar och mår inte alls dåligt på något sätt. Kvar finns däremot två trötta föräldrar som gjorde ALLT för att hon skulle kunna gå vidare i livet efter cancern….stolt över vem hon är, lycklig och hel. Elin skulle ta sig igenom gymnasiet med ny skola, skaffa körkort och på sikt jobb och få tillbaka sitt liv igen med vänner och träffa pojkvän.
 
Det finns inte en enda sak vi ångrat under Elins behandling, vi gjorde precis ALLT vi kunde då. Vi anmälde skolan som gjort fel i flera år och fick rätt, Elin fick skola hemma som hon önskade med de bästa lärarna, vi sökte vård för minsta lilla sak hela tiden, jag var hemma med Elin hela tiden så vi kunde göra roliga saker så livet inte skulle vara så tufft, Kalle var med på sjukhuset nästan varje gång för att vi skulle orka ( jag fokus på att ha glädje och Kalle fokus på att komma ihåg allt i behandlingen som schema med sprutar och cytostatika i flera års tid) ….allt för att alltid få Elin att känna att vi har gjort allt vi kan och upprätta hålla hennes stolhet och även kunna vara en bra mamma och pappa till Philip som också behövde sina föräldrar i allt det här. Vi jobbade även på så vi både kunde åka till New York, fjällen och London under Elins sjukdomstid, vi behövde glädje då och känna att vi var på väg…framåt. Att vi var en familj som alla andra.
 
Nu tar Kalle och jag hand om oss själva. Två föräldrar som tänker annorlunda, som inte kräver lika mycket input. Som vet att vad som helst kan hända när som helst. Vi är inte odödliga. Både Kalle och jag tänker annorlunda nu och vill ha livet på ett annat sätt just nu. Våra kroppar kämpade så hårt då, våra goda tankar svek oss aldrig, vi fortsatte även om man ibland inte orkade för man gör det för sitt barn och det fanns inget val. Huvudet högt och gjorde det bästa exakt varje dag, varje timma. Men nu, får våra hjärnor vila, nu får våra kroppar vila och i sommar och förra sommaren börjar vi landa. Elin kommer inte friskförklaras än på många år, men vi får landa nu. 
 
Livet delas in i före och efter cancern, så beskriver väldigt många föräldrar….så känns det även för oss. Det är inget dåligt med det , vi uppskattar andra saker, vi vill inte att livet ska gå så fort. Både Kalle och jag har varit rädda själva för att dö, vi har varit ledsna, mått psyktiskt dåligt osv.
 
För vem är jag nu? Inte den jag var för 5 år sedan, så det jag gör nu är att lära om. Att då ha offentligheten på sig i allt man gör var tufft. Jag har varit stark och lyckats med mycket som man kan åsikter om. Varenda sak jag gör kan människor ha åsikter om och jag kan läsa om. Det orkade inte jag inte i sommar. Jag visste ju knappt vem jag var och vad jag orkade själv. En kropp som inte orkar mer och hjärna som inte orkar mer klarar inte alla åsikter. Jag kände mig så jagad och all energi gick till att upprätthålla orken och inte få skit för att vi skaffat ett till hus när det var just där vi mådde som bäst och det vi jobbat för så länge.
 
Men nu är jag starkare igen, Kalle har gjort en stor undersökning på hjärtat ( kunde varit en ärftlig sak) som behövdes göra och jag fick mina provsvar och vi ska inte dö. Vi är friska. Jag ska lära mig säga ifrån till det jag inte gillar längre, jag ska lära mig att tacka ja till det jag vill ha nu, jag ska inte be om ursäkt för att vi har det bra i livet. Jag har slitet så hårt för att komma hit och nu måste jag bara få ta livet lite mer som det kommer för att hitta den jag är och hur vi vill ha det nu och i framtiden. 
 
Så det var lite tankar som jag ville dela med mig av idag…..
 
Kram Lotta 
 
💗
 
 

Det är som att gå igenom en guerillakrigszon

 
Har haft en väldigt skön dag med Elin, vaknade med den där jobbiga huvudvärken och fick tillslut ta dubbel medicin mot migrän men då försvann den. Hallelulja vad härligt livet blir då. Känner mig inte ett dugg stressad just idag men kroppen är inte ifatt, tankarna inte ifatt. Men nu har jag en kräftskiva på min mans sida imorgon hemma hos svärmor och svärfar som vi skulle haft i stugan men som jag styrde om och sedan har jag avbokat allt närmsta tiden. 
 
 
Jag ska bara ta saker och ting lite som det kommer, jag ska boka så lite som bara går för jag ska fylla mitt liv med det jag älskar och jag tänker umgås med människor spontant, om det passar just då den dagen. Men inga middagar hemma hos oss, inga bokade möten osv. Blir jag bortbjuden så måste jag känna efter först, inte bara tacka ja och alla uppdrag jag får måste tänkas över noga. 
 
 
Min hjärna behöver lite intryck och jag behöver vila i nuet. Att bara vara. Inte framåt, inte tänka på vad jag borde göra osv och vad ska folk säga när jag inte kommer osv . Det skiter jag i. Jag tänker bara tänka på mig, för så är det nu. Ska jag bli bra nu så måste jag prioritera och välja bort saker. Jag klarar inte saker som jag gjorde förr och jag måste lära om för att hitta min väg. 
 
 

Jag vill träna mer, jag vill ut och gå med med mina nära vänner men sedan är det bra där för ett tag och när jag är stark så måste jag tänka mig för och jag måste se till att inte göra för många saker på en dag. Ni som är i samma situation som mig, ni vet. Ni vet att gå och handla mat kan vara det som räcker på en dag för sedan måste man hem och vila hjärnan. Jag kan gå ut och gräva och slita en dag i trädgården men det mår jag bara bra av, men att åka till stan och klippa håret kan förstöra flera dagar för mig. Men sedan kan man ha en bra dag som idag och då tror man att allt är som förr men det är då man måste fortsätta sänka kraven och inte boka på saker. 

 
 
Ja det är lusigt det där vad hjärnan tog stryk av Elins leukemi, jag läste en annan mammas berättelse, eller min man läste för mig för jag läser inte så mycket om cancer längre men det som hon skrev var så likt det vi upplevt Att gå igenom en cancerbehandling är som att gå igenom en guerillakrigszon, klarar du en etapp så faller du på nästa, det kommer slag och skott från alla håll, i bästa fall hinner du resa dig upp då och då. Du hittar denna berättelse HÄR 
 
Nej nu ska jag pyssla på mitt kontor en stund sedan blir det sängen tidigt
 
Kram Lotta 
 
💗

Att få vara hela jag

 
 
Jag har en dag ledigt, inget bokat och jag ska städa i stugan här vid sjön. Boden har börjat inredas och alla saker som stått i hallen och ute på altan osv ska sorteras. Jag börjar med att plocka ordning inne. Igår blev jag så trött efter varit i staden på ärenden så jag bara lämnade allt. Jag har inget problem att lämna disk osv men sedan vill jag ta hand om det.
 
Jag sätter på Stinas Wolters sommarprat som jag hört ska vara så bra. Ingen har berättat för mig om vad det handlar om men jag tänker att det säkert är om kroppshets som hon ofta förmedlar så bra. Programmet visar sig handla om mötet med Maja 8 år som ska dö i cancer. Stinas röst och mötet med Maja är så fantastiskt berättat. Jag diskar och gråter samtidigt och känner igen mycket av det från Elins tid med cancer.
 
Det har rullat på så mycket med flytt och allt jag vill göra här i stugan men kroppen/hjärnan känner ofta att den fortfarande har svårt med mycket intryck. I perioder känner jag ingenting, men så plötsligt så orkar inte min hjärna och tröttheten tar över. Om jag får vara hemma mycket går det bra, men sociala saker som fester, åka till stan osv är ibland svårt. 
 
Elin däremot har sina biverkningar, men lever som vanligt, Hon går inte och tänker eller grämer sig och vill vara i det friska livet. Det vill jag med, men min kropp och min hjärna har mer behov av inte ibland att få tänka, att få släppa ut, gråta osv. Jag tänker att jag är mamman. Jag är ju den som alltid ska finnas, stötta upp och finnas där när hon faller. Just nu är hon sin pojkvän en vecka. Jag tror hon uppskattar tiden ifrån varandra lika mycket som jag. Jag känner att vi behöver den, vi behöver ibland få komma ifrån varandra. Hon vidare på sitt som vuxen och vi vidare på vårt.
 
I Stinas sommarprat känner jag igen mycket från de jag upplevt sista åren. Facebook gör mig påmind hur livet såg ut idag för 3 år sedan. Hur Elins kropp var full med kortison och hur hon tappade håret för sista gången och skulle börja gymnasiet. Det var efter det som det vände, allt blev bättre.
 
Jag fortsätter och städa här i stugan och inser att det jag varit med om går troligtvis inte att förstå om inte varit där själv. Jag tänker att jag släpper ut det som kommer hela tiden. Känslorna, tankarna. Nu har det varit många sådana dagar när tårarna kommer, som om jag inte är klar med mitt sorgearbete. Jag förstår också varför jag söker mig hit till sjön. Här får jag vara i stillhet, här får jag pyssla med mitt, här behöver jag inte springa runt med massa människor i sociala sammanhang som jag blir sjuk av. Här får jag bara vara som jag är och när jag blir trött så finns det bara ett vatten att titta på, en fågel som flyger , en horisont att vila ögonen på osv.
 
I sep 2022 blir Elin friskförklarad, förra veckan tog hon prover igen. Jag oroar mig väldigt lite,  för jag ser och känner att hon mår bra, men visst tänker man. Jag fyller mina dagar med fokus på glädje varje dag, mot mina drömmar och mål och att vår familj ska ha det bästa livet. När Elin var sjuk så satsade jag ännu mer på jobb, för annars hade vi inte klarat oss ekonomiskt men nu är vi här, där vi drömde om. Tårarna rinner ändå varje dag, mest av glädje. 
 
Jag måste låta tiden och livet har sin gilla gång. Dagar när jag är mitt gamla jag, dagar när jag är mitt nya jag, dagar när jag tokig, inte kan sitta still, dagar när jag ledsen, dagar när jag tänker mycket. Jag är ledsen för jag är så lycklig. Jag är så otroligt tacksam för allt jag får uppleva nu.
 
Nu ska jag fortsätta här och städa vid stugan och bära in saker i boden. Tack älskade bloggläsare för ni är en del av mitt liv, att ni vill lyssna på mina tankar precis som Stina som berättar om Maja 8 år som dog i cancer. Jag vill fortsätta dela mitt liv som det är, ibland bara inredning, yta osv och ibland djup och tankar som jag tycker om att få skriva ner. Precis som mitt liv är och jag vill försöka få er att förstå att ett liv innehåller så mycket mer än fina bilder. Det är inte bara det vackra jag alltid vill förmedla, utan mer än så. Att få vara hela jag. 
 
Kram Lotta 
 
💗

Baldagen med glädje och tårar

 
Det går nog inte förklara det här med baldagen utan att vara personlig. Allt man känt senaste åren och allt Elin drömde om när hon var sjuk kommer tillbaka, fast nu är det glädje. Dagen började med att jag skjutsade henne till tjejen som fixar hennes hår. Samma väg som vi åkte när hon var sjuk så många gånger. 
 
 
Det är som varje cell minns den vägen och alla känslor vi fått uppleva kommer tillbaka men nu är hon frisk och tränat till bal med sin pojkvän sedan i februari och ska dansa Nordens största bal. Elin sätter på musik och vi sjunger Åsa Jinder. ”I en evighet levde jag som om du inte fanns, i alla drömmar var du ändå nära, så underbart nära” I mina öron klingar allt som Elin och vi pratade om på sjukhuset, att hon också ville dansa bal och ha en sådan där fin klänning när hon blev frisk och  vem skulle hon då dansa med, hon hade ingen pojkvän? Då satt hon där sjuk i cancer, inget hår och var så liten och smal och kunde vissa perioder knappt gå. 
 
 
När jag kommer hem så skickar Elin bilder på henne och pojkvännen på väg i bilen och då brister det. Jag gråter nog i flera timmar känns det som för det är så mycket som måste ut. Ja det där med tårar går lite i perioder och nu behövdes det gråta. Men sedan är det klart med det och det är dags att packa in familjen i bilen och titta på balen. 
 
 
 
Vädret är strålande när vi kommer till Saab Arena. Det är så magiskt fint att titta på alla balparen som dansar och allt jobb de lagt ner på alla övingar för att lära sig alla danser. 
 
 
 
Sedan åker de i Jakobs familj lilla sportbil till Trädgårdsföreningen och där väntar picknick men det regnar så vi får stå mest under paraplyer och vänta. 
 
 
Tillslut spricker det upp och vi kan duka till lite bubbel i glasen och fota lite bilder och sedan bär det av till stan för balparet som ska gå rännstensgång och äta balmiddag och vi går ut och äter med Julia och Philip.
 
Sedan hinner vi hem några timmar innan det är dags att hämta hem dem . En mycket stor och lycklig dag för Elin , för oss, för dem tillsammans och en mamma som känner oerhörd glädje att det hon drömde om när hon satt sjuk på sjukhuset blev sant. Hon fann både kärleken och fick sin bal.
 
Kram Lotta 
 
 💗

4 år idag och vi har gått vidare

 
Jag tror ni är många som följt mig minns inlägget idag för 4 år sedan, när jag fick skriva ut det fruktansvärda att vi fått veta att Elin vår dotter fått leukemi. Det var den mest fruktansvärda dagen i mitt liv och ännu mer fruktansvärt att hon satt på skolavslutningsdagen och tappade allt sin långa hår. Allt blev så på riktigt då.
 
Sedan väntade en fruktansvärd tid, men samtidigt en tid med mycket glädje. I all sorg och allt det svåra blev vi starkare, våra familjer slöt ihop sig som en pakt och vi fick alla våra roller för att hjälpa varandra. Närmsta vännerna slöt sig upp kring oss och erbjöd hjälp på olika sätt, och jag fick möjligheten vara hemma och jobba med bloggen och ta hand om Elin och att hon kunde ha skola i hemmet som var Elins önskan. 
 
Det är som en annan tid nu, jag kan ibland inte förstå att det är vår familj det drabbade. Har det ens hänt oss? Vi har släppt och lever vidare. Elin tar studenten och ska dansa bal med sin pojkvän. Hon har en del biverkningar som hon får lära sig leva med och hon kommer troligtvis inte kunna jobba heltid till och börja med. Vi har gjort utredningar på hjärnenheten m.m . Men Elin är en underbar positiv tjej som ser möjligheter, som vill göra sitt bästa i allt och vill ha kul så hon lever livet och går inte omkring och grubblar. Hon bär med sig en stor erfarenhet och vet vad livet går ut på och får lära sig att leva med sina svårigheter som många av oss andra.
 
Nu är det 3.5 år till så är Elin friskförklarad. Du hittar alla inlägg om Elins cancerresa HÄR. Jag har förstått att det jag skrivit betytt mycket för andra som också genomgår cancer i familjen.
 
Nu ska jag ta mitt kaffe i stugan och ikväll kommer mina föräldrar , mina mans föräldrar och barnen hit så ska vi fira morsdag tillsammans. Livet fortsätter och vi försöker ta vara på det var eviga dag.
 
Kram Lotta
 
💗
 
 

Eftervård

Eftervård, den här dagen har Elin längtat efter att få ta bort dosan och slangen som sitter under huden där hon fick sin cytostatika. Ett år efter avslutad behandling får man göra det och det har gått längre än så. Men först ska vi på hjärnröntgen. Vi vill veta om den vita vävnaden på hjärnan som påverkades har helt försvunnit nu. Nu är Elin frisk och vi är i ett helt annat läge. Men det kommer ändå vara en känslosam dag. Nu kan jag sitta och vänta på henne och veta att hon mår bra och det betyder allt. Två sjukhus väntar och ikväll kommer vi vara trötta men glada. Så tacksam att vi är i eftervård fasen nu.
Kram Lotta
💗

Ibland känns livet som ett lotteri och vi vann högsta vinsten

 
Ibland känns det som att livet är som ett lotteri och vi har vunnit högsta vinsten. Idag är det 1 år sedan behandlingen avslutades, den värsta tiden att få om leukemin är över. Vi ska åka på återkontroll i november och då ska även operation bokas för att ta bort portakaten och slangen där Elin fick all cytostatika. Jag hoppas att ni som följt vår resa kan med glädje se hur det gått för Elin och om någon annan skulle bli sjuk i cancer som ni känner så kan ni dela med er av vår upplevelse och ge hopp till den människan. 
 
Tänk att 1 år kan innehålla så mycket. Sjukdomen känns långt borta nu. Om 4 år blir hon friskförklarad, om 6 månader fyller hon 20 år, om 8 månader tar hon studenten och ska dansa bal med sin kärlek. Livet alltså. Så, så tacksam att vi vann högsta vinsten. 
 
 
Kram Lotta 
 
💗
 
 

Cancerbehandlingen är avslutad, allt är klart nu

 
 
 
Vi är på väg hem från Sunne min mamma och jag när det där meddelandet kommer som man väntat på. Eller vi har väntat på den där speciella dagen då allt är över, även tabletter ska slutas äta och allt är helt slut. Idag blev den dagen. Idag avslutas Elins leukemibehandling och efter 2 år 5 månader och 5 dagar är det klart. Det känns fantastiskt. Är det verkligen sant?
 
Elin har varit mycket sjuk sedan mars då hon utvecklade en allergi mot sin cancermedicin och varit svullen, svårt att andas, haft eksem, trött, prickar osv så man väljer nu att avsluta några veckor för tidigt och Elin mår redan bättre då hon inte ätit tabletter sedan i fredags. Allt annat som röntgen på hjärna och ultraljud på hjärtat osv är bra. 
 
 
Elin 16 år, några månader senare får hon leukemi
 
 
 
Nu börjar en ny tid med täta återbesök första året och sedan varje år så länge Elin lever om jag inte minns fel. Risken för återfall kommer alltid att finnas och är som mest farligt första året, men vi har siktet inställt på att leva och fånga dagen för aldrig tidigare i livet har man lärt sig så mycket. Vi vet vad vi klarar av och vad livet verkligen går ut på. 2022-10-25 kommer Elin bli friskförklarad. 
 
 
 
Den här resan har varit lång och krokig men kämparglöden har alltid funnits. Elins egendesignade kämparlykta för Majas Cottage och barncancerfonden finns nu i butikerna och 50% går till barncancerfonden. Dessa lyktor brinner nu här hemma för Elin och alla som kämpar med sin cancer. 
 
Livet med cancer när det pågår kan kännas lång och svår, men på nåt sätt blir sekunder minuter och minuter blir dagar och dagar blir år. Hjärnan är fantastisk som går vidare. Jag minns knappt allt det tunga och cancer ska få fortsätta bo hos oss men vi ser den med kärlek. 
 
När det är som svårast så fanns det bara ett alternativ och det var att ge cancer ännu mer kärlek och glädje. För oss blev humor ett sätt att överleva, för Elin har det varit att inte gnälla i onödan, att ge det som är bra ännu mer energi istället för att lägga fokus på det som inte är bra, att leva dag för dag, att se det stora i det lilla om det så bara var att hon orkade sitta upp en stund en dag. Allt för att ge cancer goda tankar och allt som den inte vill ha. Elins ord under cancern har varit ”You are beautiful just the way you are” för alla de gånger hon har tittat sig i spegeln och inte känt igen den tjejen. Då var orden en påminnelse att hon finns där inne, cancern bara lånar hennes kropp ett tag. 
 
 
You are beautiful just the way you are älskade Elin. 18 år nu och en cancersurvivor.
 
Äntligen ska din kropp slippa alla gifter som gjort dig frisk, så tacksam, så glad. Tack alla ni som varit med oss och kämpat 💗💗
 
Kram Lotta, Elins lyckliga mamma 
 
 Mer om hela Elins cancerresa kan du läsa här om du scrollar neråt
……………………………………
 
Uppdaterad info, här finns tex. lyktan 
 
Elins kämparlykta finns att köpa i många av Sveriges butiker men på bloggen samarbetar vi med Louise Interiör som har lyktan {Slutsåld} och Sprudla som säljer lyktan {slutsåld} Stort tack till Majas Cottage som gjort detta möjligt, på deras lager är den också slutsåld.