Jag har en dag ledigt, inget bokat och jag ska städa i stugan här vid sjön. Boden har börjat inredas och alla saker som stått i hallen och ute på altan osv ska sorteras. Jag börjar med att plocka ordning inne. Igår blev jag så trött efter varit i staden på ärenden så jag bara lämnade allt. Jag har inget problem att lämna disk osv men sedan vill jag ta hand om det.
Jag sätter på Stinas Wolters sommarprat som jag hört ska vara så bra. Ingen har berättat för mig om vad det handlar om men jag tänker att det säkert är om kroppshets som hon ofta förmedlar så bra. Programmet visar sig handla om mötet med Maja 8 år som ska dö i cancer. Stinas röst och mötet med Maja är så fantastiskt berättat. Jag diskar och gråter samtidigt och känner igen mycket av det från Elins tid med cancer.
Det har rullat på så mycket med flytt och allt jag vill göra här i stugan men kroppen/hjärnan känner ofta att den fortfarande har svårt med mycket intryck. I perioder känner jag ingenting, men så plötsligt så orkar inte min hjärna och tröttheten tar över. Om jag får vara hemma mycket går det bra, men sociala saker som fester, åka till stan osv är ibland svårt.
Elin däremot har sina biverkningar, men lever som vanligt, Hon går inte och tänker eller grämer sig och vill vara i det friska livet. Det vill jag med, men min kropp och min hjärna har mer behov av inte ibland att få tänka, att få släppa ut, gråta osv. Jag tänker att jag är mamman. Jag är ju den som alltid ska finnas, stötta upp och finnas där när hon faller. Just nu är hon sin pojkvän en vecka. Jag tror hon uppskattar tiden ifrån varandra lika mycket som jag. Jag känner att vi behöver den, vi behöver ibland få komma ifrån varandra. Hon vidare på sitt som vuxen och vi vidare på vårt.
I Stinas sommarprat känner jag igen mycket från de jag upplevt sista åren. Facebook gör mig påmind hur livet såg ut idag för 3 år sedan. Hur Elins kropp var full med kortison och hur hon tappade håret för sista gången och skulle börja gymnasiet. Det var efter det som det vände, allt blev bättre.
Jag fortsätter och städa här i stugan och inser att det jag varit med om går troligtvis inte att förstå om inte varit där själv. Jag tänker att jag släpper ut det som kommer hela tiden. Känslorna, tankarna. Nu har det varit många sådana dagar när tårarna kommer, som om jag inte är klar med mitt sorgearbete. Jag förstår också varför jag söker mig hit till sjön. Här får jag vara i stillhet, här får jag pyssla med mitt, här behöver jag inte springa runt med massa människor i sociala sammanhang som jag blir sjuk av. Här får jag bara vara som jag är och när jag blir trött så finns det bara ett vatten att titta på, en fågel som flyger , en horisont att vila ögonen på osv.
I sep 2022 blir Elin friskförklarad, förra veckan tog hon prover igen. Jag oroar mig väldigt lite, för jag ser och känner att hon mår bra, men visst tänker man. Jag fyller mina dagar med fokus på glädje varje dag, mot mina drömmar och mål och att vår familj ska ha det bästa livet. När Elin var sjuk så satsade jag ännu mer på jobb, för annars hade vi inte klarat oss ekonomiskt men nu är vi här, där vi drömde om. Tårarna rinner ändå varje dag, mest av glädje.
Jag måste låta tiden och livet har sin gilla gång. Dagar när jag är mitt gamla jag, dagar när jag är mitt nya jag, dagar när jag tokig, inte kan sitta still, dagar när jag ledsen, dagar när jag tänker mycket. Jag är ledsen för jag är så lycklig. Jag är så otroligt tacksam för allt jag får uppleva nu.
Nu ska jag fortsätta här och städa vid stugan och bära in saker i boden. Tack älskade bloggläsare för ni är en del av mitt liv, att ni vill lyssna på mina tankar precis som Stina som berättar om Maja 8 år som dog i cancer. Jag vill fortsätta dela mitt liv som det är, ibland bara inredning, yta osv och ibland djup och tankar som jag tycker om att få skriva ner. Precis som mitt liv är och jag vill försöka få er att förstå att ett liv innehåller så mycket mer än fina bilder. Det är inte bara det vackra jag alltid vill förmedla, utan mer än så. Att få vara hela jag.
Kram Lotta
💗
