Tankar om livet

Allt det och lite till är jag, Fyra årstider

Jag har funderat så mycket på det här med min framtid nu när jag vet hur allt hänger ihop. Jag vet varför jag började med bloggen, jag vet vem jag är, varför saker och ting har skett och jag ser nu bara att bloggens syfte är så mycket mer än bara att ha roligt som det var från början.

Bloggen har betytt så väldigt mycket mer för mig.

Här har jag fått dela mitt liv, mina känslor , mina tankar. Här har jag fått vara kreativ, fått beröm, blivit bekräftad, testat nya saker och utvecklats. Det som från början bara var roligt är mer än detta nu. Jag har lagt 13 år av mitt liv här, fyllt den som en dagbok.

Jag har bloggat i 13 år och där någon gång började min pappa läsa min blogg. Han kunde se vad jag gjorde och han var stolt över det så när vi sågs så kunde han ge beröm för det. Han sa alltid ”håll dig till konceptet” Att våga vara den jag är, att jag var duktig. Han var mycket frånvarande i perioder men han kunde följa mig genom att läsa om mitt liv och det bandet har gjort oss starkare. Jag förstår nu att mina ord och den här bloggen har ju gjort skillnad för andra. Min blogg har tex gjort att jag och pappa har en bättre relation som vuxna. Han läser här varje dag och känner sig delaktig. Jag tror också att pappa kan se många likheter i mig som jag fått. Hans pyssliga sida med att skapa och gjort så mycket fint i sin snickarbod, hans härliga skratt , älska vatten och djur, pröva nya saker och galenskaper, det är jag.

Det jag skrivet om och den jag är finns ju här på bloggen. Det är så mycket här från mina föräldrar. Jag ser så många likheter. De har också kämpat mycket, velat göra andra glada, se det positiva, de är också är väldigt pyssliga. Min mamma som har så otroligt fint hemma , som är så duktig på att trolla med liten inkomst, som älskar att göra fint. Mamma som gör allt för sina barn, ställer upp för alla och funnits för mig till 100% i allt. För mamma har inte bloggen haft så stor betydelse, hon har ju varit närvarande och sett mig som jag är, hon har liksom aldrig förstått det där med bloggen men saknat orden att bekräfta men gjort det på tusen andra sätt. Jag är bara Lotta för henne. Allt det här och lite till är jag, Fyra årstider.

När bloggen blev större och jag blev mer framgångsrik kom trollen mer och mer fram, avundsjukan. Att jag kunde börja leva på detta, att jag vågade saker som inte andra vågade, att jag fick min inkomst genom reklam osv Många tyckte det var jobbigt att se saker jag kunde köpa, mitt driv att vilja framåt, mitt positiva sätt att se på livet, att jag kunde lyckas med mina drömmar, göra karriär , våga skriva om svåra saker osv Det jag inte tänkte på då är att de här människorna bär på sin historia, sitt bagage och agerar utifrån sina erfarenheter.

Jag har tyvärr fått höra den skiten av människor som jag känner fast de pratar inte skit om mig till mig utan till andra och om andra bloggare, eller andra människor som jobbar på liknande sätt som mig. Jag har fått elaka kommentarer och jag har inte haft redskapen för det för jag har varit så konflikträdd. Jag har inte vetat hur jag ska möta detta, det har liksom satt sig i mig på senare år , jag har inte varit stolt över mig de senaste åren, men det vet jag nu. Jag är duktig, jag har lyckats göra min dröm och jag kan leva på den genom att bara vara jag.

Jag vet varför jag gör det här och varför jag vill fortsätta med det här. Jag har tagit reda på det och på så mycket annat. Så jag ska framåt nu. Jag ska fortsätta med mitt positiva tänkande, vara nyfiken, skriva om livet som det är och sprida glädje genom att vara jag. Jag vill att ni ska få med er någonting här ifrån som ni kan känna igen, eller lära er av, eller inspireras av.

Jag gör detta inte bara för det är roligt, jag vet att min blogg gör skillnad för andra människor. Jag vet att ni som läser lär er att hantera saker genom att jag vågat öppna upp mig för er. Min blogg är viktig för mig och jag har äntligen förstått att den är viktig för många fler än mig. Jag är så stolt över att jag vågat vara den jag är fast jag så många gånger känt mig annorlunda och gjort annorlunda val. Ni har skrivet så många gånger att ni gjort förändringar i livet genom att läsa om mig.

Nu när jag vet det, förstått varför alla gjort som de gjort så är cirkeln sluten. Min symbol för detta och att ta med mig i framtiden är min mammas vigselring som min pappa gav till mig på min konfirmation. Han hade satt i ett hjärta i den. Ringen som betyder att cirkeln är sluten och hjärtat som bekräftar kärleken att vara sedd, vi gör så gott vi kan, att få vara den man är. Deras kärlek när jag föddes, som är jag. Jag är Fyra årstider, jag är ett arv av mina föräldrar, jag är stolt över det och det ska jag ge mina barn och jag tänker fortsätta med det så länge jag vill.

Så räkna med mig. Jag ska banne mig inte ge upp så lätt 🙂

Kram Lotta

För min egen skull

Så vad vill jag göra nu? Det är något jag funderat på länge? Nu när jag jag tagit reda på vad jag har sökt, varför och pratat ut med min mamma och sagt till min pappa hur jag känner så behövs inte det där behovet av bekräftelse, som jag mycket har fått här. Av er. Jag ska åter igen tillbaka till kärnan, jag gör det här för det är kul, jag gör det för jag vill ha roligt, för det är mitt intresse. Men är det fortfarande roligt? Förstår ni hur jag tänker?

När jag började bloggen var det för jag tyckte det var så kul, sedan fann jag mycket bekräftelse som jag sökt genom bloggen. Nästan som en drog. Mina föräldrar älskar mig så mycket , men mamma inte förstått hur mycket ordet ”Du är duktig” har varit viktigt för mig. Inte att någon skriver det på facebook, utan att någon säger det till mig. Hon visat mig det på tusen olika sätt att jag är duktig, hon är så rädd att någonting ska hända osv men egentligen riktigt genom ett enda ord. Jag har velat göra mycket, haft så mycket drömmar, velat testa nya saker ( min pappas egenskaper) och det har gjort min mamma nervös. Pappa han har inte varit så närvarande i perioder, jag har inte kunnat pratat med honom heller. Men vi har en bättre relation nu.

När jag började min min mentala rådgivning så förstod jag för första gången att mina föräldrar bär ju på sina historier, alla gör vi så gott vi kan. Det är ingen som har försökt göra någonting fel. Min mamma har jobbat ihjäl sig för att vi alla ska må bra, hon har visat det på alla andra möjliga sätt. Ibland genom rädsla och kontroll. Pappa har sökt sin bekräftelse på annat håll men däremot hejat på mig då och då på senare år. Men bloggen fyllde det lilla tomrummet, sedan har jag såklart haft nära vänner och min familj.

Men nu vet jag för första gången på riktigt länge, vet jag varför jag varit konflikträdd. För vi har aldrig pratat om sånt här. Jag har aldrig vågat säga vad jag känner till mina föräldrar, det har funnits ett obehag. Det är känsligt. Jag har varit rädd för att såra, för att de ska bli arga, att någonting jobbigt ska hända. Jag vet varför jag har haft ett så stort behov av bekräftelse, jag vet varför jag drivit mig själv så hårt för att lyckas. Jag har velat höra att jag är duktig, jag har sökt bekräftelse på olika sätt och jag har inte klarat av olika sorters konflikter eller vågat säga vad jag tycker till vänner för jag har aldrig haft redskap till det. Men jag har också haft mitt inre driv, det har varit så roligt, jag har varit min egen motor, positivitet av mina föräldrar som drivets av samma sak osv Men nu behöver jag inte den bekräftelsen mer, jag har inte det behovet längre. Jag vet att jag är duktig. Jag har pratat med mina föräldrar och jag känner att vi förstår varandra. Jag är inte arg eller bitter. Jag är bara så otroligt glad att jag förstått min röda tråd och att mina barn får höra att de är grymma, du är duktiga osv Min mamma har sagt de orden nu.

Bloggen har också gett mig så mycket mer än bekräftelse. Jag har fått skriva, berätta, skapa, fotografera osv som jag älskar. Det har varit så viktigt för mig att vara sann mot er, men jag saknat någonting som jag inte förstått själv men förstår nu. Det är så mycket knutar som löser sig upp, jag kan se den långa röda tråden. Så nu är jag här för min egen skull igen, för att jag vill. Jag behöver inte er bekräftelse på samma sätt, jag ska göra detta igen bara för det är roligt. För min egen skull. Jag måste ställa mig frågan igen, är det det här jag vill ? Vill jag ha er alla i mitt liv? Orkar jag med att dela mina tankar, åsikter, mitt hem, min framtid med er? Klarar jag av människors åsikter vad andra tycker om mig ? Är det fortfarande roligt? Där är också känslan av frihet som jag skrivet mycket om, jag känner mig fri att börja om. Genom flytt, mindre ägodelar, genom slå mig fri, genom att tagit reda på varför jag mår som jag mår och agerat som jag gjort.

Alla ni som läser ni förstår att jag gjort en stor och innerlig resa in i mig själv, hittat saker jag inte vetat om för det har varit så tabubelagt att prata och skriva om det här, jag har inte förstått hur jag ska hitta svaret. Men nu är jag så lycklig för jag vet. Jag skulle vilja veta mer om min pappas biologiska föräldrar, varför han blev bortadopterad osv Jag vill höra mina föräldrars uppväxt, varför mina föräldrar gjort som de gjort, hur har det känts , hur deras föräldrar varit mot dem, deras skilsmässa osv? Jag vill berätta hur mycket jag älskar dem, vad jag har saknat hos dem, vad de har gjort bra. Jag vill att de dela mina framtida drömmar med dem. Vi har redan påbörjat den resan med att prata om sånt vi tycker är svårt. Jag känner att jag äntligen kan leva upp till att leva utan fasader. Jag vill nämligen inte ha dem i mitt liv. Jag vill vara fri.

Jag är så , så lycklig

Kram Lotta

JAG SKA SLUTA SKADA MIG SJÄLV

Mina 10 första samtal med min mentala coach är slut men tack och lov väntar 10 stycken nya. Att prata med Jülyet är som att prata med en psykolog, på ett bra sätt med inriktning på framtid. Det känns som att vi är på väg framåt till den person och liv som jag vill leva och vara. I mina samtal har jag kommit till en stor insikt som jag vill dela med er och som påverkat mitt liv enormt mycket genom åren. Jag har skadat mig själv genom detta beteende sedan jag var liten och kommer från och med nu ta ansvar över mitt agerande och mina känslor och inte tillåta det mera i några situationer.

Ända sedan jag var liten så har jag varit extremt konflikträdd. Det började på högstadiet då jag umgicks med en person som ville styra mig och som inte ville att jag skulle umgås med andra vänner mer än henne. Jag vågade aldrig säga emot henne, jo en gång på alla år men jag lät mig styras av denna person istället för att göra det jag själv ville ( vi har ingen kontakt efter högstadiet) Efter högstadiet har detta bara fortgått. Jag har fortsatt vara extremt rädd för att egentligen säga vad jag tycker när det kommit till personer som upplevt som starka personer eller nära familjemedlemmar som man inte vill bråka med osv jag tror att detta ligger sedan min barndom. När mamma och pappa skildes ville jag att båda skulle må bra, jag var rädd för bråk och att människor skulle vara högljudda och arga. Jag blev den tokiga Lotta som ville göra alla glada, ville vara snäll mot alla. I en grupp så blev min roll att känna av och ta hand om den som mådde dåligt för jag ville inte att någon skulle vara ledsen, jag ville göra mina föräldrar stolta, ville de skulle må bra osv

I situationer när andra människor haft åsikter om olika saker så har jag inte alltid vågat säga vad jag tycker, vilket lett till att jag skadat mig själv i många år genom att inte säga ifrån. I arbetslivet, med vänner, med mina föräldrar osv. Jag har varit rädd att säga vad jag tycker för då kommer inte de här människorna tycka om mig, bli arga på mig och jag vill inte gå och må dåligt år efter år och vara osams med människor så jag har tystat ner mig själv . Det gånger under mina år som jag har sagt ifrån eller tagit bort människor ur mitt liv då har dessa människor sedan begränsat mig. En av dessa är tex att jag mått så dåligt av att på in på Ica eller åka till den staden. Jag har liksom haft ångest innan jag ens kommer dit för att möta den personen som jag slutat umgåtts med för jag inte vågat möta den här personen och stå för mina åsikter.

När Elin blev sjuk så blev jag den sjuka dotterns mamma. Jag tappade min stolthet över mitt jobb, jag orkade inte med mina sociala relationer, jag orkade inte stå upp för mig själv och kände mig värdelös på många sätt. Det som jag var bra på och byggt upp i mitt företag, försvann. Jag skämdes att åka till stan och träffa människor för jag kände mig så värdelös att jag inte orkade hålla ihop. Jag var ingen längre. Jag tog den rollen och såg ner på mig själv och allt det jag kämpat för. Jag gjorde mig själv till ett offer. Till slut orkade jag inte längre upprätthålla någonting och där kom väggen.

När jag inte alltid möts av människor som hejat på mig och mina tokiga saker jag velat pröva då jag jag istället försökt att förklara, bevisa och kämpa. Min kära mamma tex som inte alltid tyckt om mina idéer. Då har jag behövt förklara, bevisa och kämpa för att nå mina mål. tex huset vid sjön, när min mamma är extremt rädd för vatten och inte velat att vi ska flytta eller bo vid vatten för att någonting ska hända oss. Hennes rädsla och omsorg har menats väl men blivit fel. Då har jag förklarat, bevisat och kämpat att det ska gå bra. För det har ju varit min dröm. Jag gjort det på väldigt många plan. Jag har jobbat ännu hårdare, bevisat ännu mer och kämpat ännu mer för att göra det jag brinner för och tycker om. Jag har gott emot min vilja genom att skriva på avtal som min pappa behövt för att rädda upp hans dåliga val i livet. Hans sorg efter blivit bortadopterad som barn och behov av kärlek.

I mina relationer med vänner har jag inte vågat säga vad jag tycker ( ännu mer de senaste åren när jag inte mått bra) utan istället tagit åt mig och gått och funderat och hört andras röster och åsikter i mitt huvud istället för att våga stå upp för mig själv och min väg som jag vill gå.

När jag började med bloggen tex så tänkte inte jag att den skulle bli stor, jag förstod aldrig att så många människor skulle ha åsikter om mitt liv men så blev det. Ni kan ju tänka er hur svårt det varit för mig genom åren att hantera att alla tycker inte om mig, människor har skrivet elaka saker om att jag fotar mig själv i spegeln, mitt konstiga jobb, att jag inte kommer kunna fota bilder till en tidning , hur jag är som person osv. Jag har ju bara velat att alla ska tycka om mig, alla ska vara snälla och inga konflikter ska uppstå. Min enorma konflikträdsla att inte vara omtyckt av alla, har grävt min egen grav.

Å ena sidan jag har varit en stark person som gått min egen väg. Min drivkraft har varit att ha roligt och roligt har jag haft så pass mycket att jag glömt bort att ens vara rädd. Jag har inte förstått att det jag gör ska skapa avundsjuka, jag har bara gjort någonting jag tycker är kul. Ju mer framgångsrik jag blivit ju mer har jag fått höra. När jag känt mig annorlunda, gjort annorlunda val så har jag inte alltid våga stå upp för mig alla gånger. Mitt sätt att hantera detta på har blivit att jag har jobbat ännu hårdare, jag har försökt att förklara, bevisa och kämpa för att få fortsätta vara jag och göra det jag brinner för. Men längst vägen tog allt liksom slut. När Elin blev sjuk så orkade jag inte mer på många olika sätt. Elins sjukdom i sig, ekonomin att inte kunna jobba , mitt företag jag byggt upp, mina relationer, allt jobb, osv Allt föll efter hennes sjukdom. Jag kände mig jagad och ville fly men innan kraschen fortsatte jag bara förklara, kämpa och bevisa.

Utan att gå in på allt för mycket här och personliga saker så vill jag bara för en gång säga att jag kommer från och med nu att aldrig mer tillåta mig själv och skada mig själv genom att inte våga säga vad jag tycker och stå upp för mig själv. Människor i min omgivning kanske kommer uppleva mig som mer hård osv och det är för att jag kommer sätta gränser på vad jag tillåter, stå upp för vem jag är och vad jag tycker om för saker. I alla situationer där jag skadat mig själv genom tystnad kommer jag göra min röst hörd. Jag kommer fortsätta att tränas i detta av min coach.

Det känns oerhört befriande för mig att fått denna insikt. Att det här handlar om mig och mitt ansvar att ta hand om mig själv. Det löser upp många knutar och en frihet. Jag har trott att jag är snäll genom att vara tyst, men det jag har istället har gjort är att skada mig själv i många år. Det är slut på det nu.

Jag vill tacka alla er som vill lyssna på min historia och vill ta del av den. Det betyder mycket för mig.

Kram Lotta

loggo

Det är så mycket som inte är så viktigt längre

Det är så mycket som inte är så viktigt längre. Som hjärnan har anpassat sig efter situationen som är nu. Jag mår bra, jag har det bra men tänker på ett annat sätt. Det är väldigt mycket som inte är så skitnoga. Som kan vänta liksom. Gamla Lotta tyckte inte om att vänta. Hon tänkte en tanke och sedan skedde det som hon tänkte, men så tänker jag inte längre. Jag vill inte göra allt jag tänker.

Min hjärna och kropp har en helt annan rytm nu, det är inte så bråttom. Det enda som är viktigt för mig är hälsan och människorna, sedan kommer allt det där andra. Varje dag när jag vaknar så planerar jag, tänker jag och jobbar jag utifrån hur jag ska må bra på bästa sätt. Jag läste att det tar lika lång tid att bli av med en utmattning som när man var i stressen. Det betyder i så fall ca 6 år och jag har 4 år kvar att bli frisk på. 4 år är mycket tid, mycket tid att vårda och ge sig själv den där snällheten som jag behöver.
Mitt liv är så mycket mindre prestation nu, så mycket mindre att upprätthålla, underhålla osv Ja och så mycket som inte är viktigt längre, som att tex trimma gräset , dra ogräs perfekt överallt. Känns oviktigt, eller som att städa för mycket, känns oviktigt. Det finns helt enkelt så mycket annat som känns viktigare.
Så min tid och det jag gör planeras efter det. Inte pressa, inte stressa, inte kasta mig in i saker som jag inte orkar upprätthålla. Jag har det bra, nästa vecka ingenting bokat för att fylla på med mer spontant. Jag älskar det.
Nu har jag planerat maten till tjejmiddagen och ska åka och handla
Ha en fin dag
Kram Lotta

Efter 13 år med sociala medier får jag avskärma mig lite

I ett brus av människor och där vi kan se in i andras liv varje dag , försöker jag fokusera på mig. Vem vill jag vara, vad mår jag bra av, hur vill jag spegla mitt liv, hur vill jag leva osv ? Jag har aldrig tidigare upplevt att det varit mer att scrolla, mer att titta på, mer att inspireras av ….än nu. När jag började med blogg för 13 år sedan var vi ett gäng som skrev på varandras bloggar. Ja det tog tid för man svarade på alla kommentarer, gick in på alla andras bloggar och visst kunde man jämföra sig ibland men såklart mest inspiration osv men det går ändå inte att jämföra med allt som finns nu. Det var bara en sådan kul tid. Nu finns det mängder att följa och titta på.
Efter 13 år med sociala medier får jag avskärma mig lite. Följa mindre konton, ta bort konton med stories som uppdaters ofta och välja mer vad jag orkar och må bra av. Jag mår bättre och bättre dag för dag i min hjärntrötthet men jag har långt ifrån den kapacitet att hänga med att titta på allt , skriva på allt och hela tiden vara uppdaterad som många av mina ”kollegor” och vänner.
Jag vill att min mobil och sociala medier är en stunds för avkoppling och där jag kan inspireras och sedan är det bra. Så detta jobbar jag med just nu. Att följa mindre, att skriva mindre, att välja mer vad jag vill se  och att göra mer annat för att min hjärna ska få vila och för det gör mig bara förvirrad av att se allt. Jag vill inte skapa någon stress av att göra en massa, jobba en massa utan leta efter kärnan, det som gör mig glad och lycklig. Sedan är reklam min enda lön så jag jag behöver vara uppdaterad för att kunna leva på detta.
Så jag rensar hårt med vad jag vill uppdateras och scrollas av, jag väljer mindre tid vid dator och telefon för att istället ha min telefon till annat. Jag har börjat lyssna på ljudböcker, lyssnar på poddar, jag läser tidningar på läsplattan osv och jag scrollar mindre. Min hjärna blir så trött av det och det är så lätt att hamna i trötthet istället, att få för mycket intryck. Detta är ju mitt jobb , 40 timmar i veckan men jag vill inte bli hängande i en telefon.
Å vad har detta lett till? Jo att jag mer och mer hittar mig igen. Det jag mår bra av, det jag tycker om, det jag upppskattar, det jag älskar. Sedan ger ljudbok och podd mig avkoppling att lyssna på någon annan än att gå runt med min egen hjärna som funderar på saker. Det ger sällskap när man är ensam hemma och det vidgar min syn på livet. Jag lär mig väldigt mycket om andras liv som jag sedan kan ta till mitt eget.
Jag har ofta ifrågasatt mitt eget yrke. Vad har jag egentligen för ett jobb, vad har jag för uppgift, vad kan jag ge er ? Jag försöker hitta tillbaka till känslan att vara stolt över mitt jobb och glömma allt det dåliga som skrevs förr när detta jobbet inte var lika vanligt och det inte fanns lika många som fotograferde sig i spegeln osv. Då när det fanns ett gäng kvinnor som bara inte kunde acceptera att detta blev mitt jobb och det orden som sas för det är en helt annan tid nu.
Kanske fick jag denna uppgift att förmedla orden till er. Kanske kan jag uppmuntra, dela med mig, ge er tankar osv precis som jag får av poddar och lyssna på böcker, eller träffa en vän, läsa någons ord på instagram eller titta på någon annas liv på en blogg osv En stunds inspiration, eftertanke, en ny kunskap, eller bara en stunds avkoppling.

Det är ett så mycket surr där ute och jag känner att det blir mer och mer viktigt att vara i nuet på riktigt än att sitta i en mobil. Även om det är mitt jobb så vill jag inte se alltid vad alla andra gör, jag vill välja vad jag vill se. Jag vill inte bli den som jämför mig med alla de andra influencers som numera finns, jag vill bara vara jag. Jag vill inte att min hjärna ska bli trött och få för mycket intryck.

 
SÅ ….jag hoppas att det är så med denna blogg att du gör ett aktivt val när du klickar dig in här för att läsa. För du vill och för du känner att det ger dig någonting. Välj vad du vill ha i ditt liv för att må bra, är det en daglig dos av vad Lotta gör och tänker så gör det mig glad ❣ men fundera ordentligt över dina val för att du ska må bra.
Idag blir det plantering i regnet. Jag ska bort i helgen och ska fixa blogginlägg till er och det ska städas lite här i huset.
Ha en fin dag
Kram Lotta

Tid att ta hand om andra och inte bara tänka på mig själv

s
 
 
Igår var en sådan där dag som jag längtat efter att kunna ha fler av. Tid att ta hand om andra och inte bara tänka på mig själv. När jag tittar tillbaka på mitt liv så har det varit många år med cancer, många år med hjärntrötthet/ utmattaning, flera år med covid, sista året flytt med att rensa osv. Det har varit tunga år och jag har ofta bara haft ork för min familj och mig själv.
 
 
 
Mycket har varit fokus kring mig senaste åren . För att orka och för att hinna sköta allt. Sedan under covid har man inte fått umgås med andra. Jag har under min utmattning förstått att om jag ska kunna ha ett mer socialt liv som måste jag ta bort saker för att orka ge till andra. Nu känner jag för första gången på länge att den längtan är tillbaka. Jag har tiden och jag vill träffa mer människor igen. 
 
******
 
 
 
Jag har däremot skalat ner på mina sociala kontakter, kanske har vi det alla under covid. Jag har känt och haft mycket vänner och bekanta. Så många så att jag inte orkat hålla dem vid liv under dessa tuffa år. Det finns så många som jag tycker väldigt mycket om, men jag har tyvärr inte den energin att upprätthålla alla.
 
Jag är nöjd just nu att börja umgås lite mer med mina släktingar, med mina barn och närmsta vänner och att kunna åka på lite utflykter och några resor framöver. Sedan kan jag spontant åka och ta emot avlägsna vänner om jag känner att jag har tid och orkar och det kommer jag nog ha framöver nu när allt lugnar ner sig.
 
 
 
 
 
Jag bestämde mig att lägga allt dåligt samvete bakom mig och börja om. Se vem är jag nu och vad klarar jag av istället för att gå i det där som jag inte orkade med längre. Lägga skuld och dåliga tankar på mig. Det har varit så befriande och härligt. 
 
Förra sommaren så kände jag att vi skulle behöva bjuda så många och gick och tänkte och mådde ganska dåligt över det att jag inte orkade. Sedan när jag skrev till alla så visade sig att de hade heller inte tid, de var bortresta och tänkte inte på mig. Det var då jag bestämde mig, vill folk ses så varsågod att bjuda mig 😚 Alla andra förväntar sig inte att de ska komma hit utan det sitter i min hjärna och det går inte att ha en massa gäster hela tiden för den energin finns inte.
 
 
 
Då bestämde jag mig för att sluta ge mig måsten, sluta ge mig skuld, sluta umgås med alla och bry mig om alla och istället satsa energin på de närmsta. Typ min familj och några få vänner. För att läka och få känna att jag också att jag klarar av att umgås med människor, gå på middagar och bjuda men bara de närmsta. Resten bara lät jag rinna av mig. När skuld och dåligt samvete lämnar kroppen så läker man och jag har gjort det länge nu.
 
 
 
I och med denna flytt så flyttar jag längre bort från min by där jag kommer ifrån, jag gör ett aktivt val att börja om.  Jag bor på en plats som ger mig massa energi och glädje, jag känner mig så fri. Fri på många sätt. Jag får en möjlighet att nu att skapa mitt liv utifrån den jag är nu.
 
 
 
 
Nya naglar, så fin färg tycker jag 
 
 
 
Så igår vaknade jag med min brors lilla dotter som sov över hos oss, som la sin lilla hand på min arm. Vi gick upp och tog frukost och sedan åkte vi hem till mina föräldrar för att träffa mamma och bonuspappa. Där blev det lunch där och fina samtal vid köksbordet och lämna lilla Elsa. 
 
Jag for vidare för att fixa mina naglar hos Amanda. Amanda är också som en kär vän, vi pratar mycket om livet och jag tycker det är så roligt att följa henne på hennes livsresa.  Sedan till min syster för att hjälpa henne med hennes telefon. Min syster har det lite svårt med vissa saker så det kändes fint att ha tid med henne och så ordna så hon har fri surf på mitt familjeabonnemang osv 
********
 
 
 
 
 
 
 
 
När jag kom hem var bara kl 16 och jag och Pettson tog promenad till den stenen som leder ut mot sjön. Där kan man sitta och spana och fundera på livet utan att se människor eller hus. Efter det blev att sitta på bryggan med Kalle och prata framtid. Vi ska troligtvis skaffa oss en badtunna så vi kollar vilken modell. Ja det blev inget blogginlägg för jag valde att bara ha en dag att njuta, inte sitta vid datorn.
 
 
 
 
Ja, jag har ny tid att förvalta. Jag orkar umgås med andra. Jag kan ta en lördag och åka iväg och umgås med familjen och fixa saker och inte bara tänka att jag måste packa för att åka till stugan för att ladda energi. För nu bor jag här och har den tiden. Jag tror att mamma och en del vänner har tänkt tvärtom, när hon flyttar får vi aldrig se henne, men jag känner tvärtom. 
 
 
Livet är en väldigt krokig resa. Jag skriver för att dela med mig och kanske kan inspirera någon annan. Det är okej att det är skit ibland och det är okej att bara känna sig riktigt jäkla lycklig. 
 
 
 

Idag ska vi vara här hemma. Philip kom igår sent efter jobbet och vi ska se om vi kan få i flotten. Jag ska nog klippa ett äppleträd och börja måla huset om det inte regnar. Det blir hemmadag för oss.

Kram Lotta 

 
Ha det fint
 
Kram Lotta 
 
 
 
Filt underbar blå färg HÄR 
 

Resan jag gör just nu sker inom mig och på den här platsen.

 
 
I väldigt många år så ville jag alltid ha mer, uppleva mer och hinna mer. När jag var på en resa så drömde jag redan om nästa osv. Det var min personlighet, min nyfikenhet som drev mig framåt och jag var lycklig i det livet också. Jag är född i en familj med inte så mycket pengar. Ville man något fick man själv jobba för det eller fixa det så att börja åka utomlands och uppleva länder tillsammans med min man var en sådan sak. Jag ville se och göra så mycket. Jag älskade det. Allting var så spännande.
 
Sedan när jag blev äldre och barnen blev större så fortsatte jag göra mycket men en känsla av ….blir det inte mer än så här ? den känslan kunde ofta krypa på fast jag gjorde så mycket kul. Jag sökte och älskade kickarna av nya saker, vara på språng. Jag drevs av att lära mig, pröva osv som fotografering av reportage, blogg, köpte stort hus, bygga hemma men jag började också söka efter andra värden inombords. Att vara en person som jag ville vara och tyckte om blev viktigare och viktigare och innan Elin blev sjuk hade jag kommit en bit på vägen. Jag var väldigt glad i den personen jag blivit då och ville inte vara någon annan men hade fortfarande en stor rastlöshet i kroppen och kände ibland fortfarande…blir det inte mer än så här?
 
Efter Elins cancer fick mitt liv ytterligare en dimension. Nu behövde jag inte söka längre. Jag behövde inte lika många kickar osv Jag kände plötsligt ett helt annat lugn och jag uppskattade andra saker som att bara titta på en sjö långa stunder med en kaffekopp i handen. Det känns som jag hittat meningen med livet som jag sökte som 20 och 30 åring. Livet är ju allt det här enkla, att få leva. Tid, små upplevelser, natur, djuren, familjen, vännerna, kärleken och lugnet att vara trygg och känna sig nöjd. När jag kom till den här platsen så ville jag aldrig åka hem för här fanns också ett lugn som jag inte sökt efter innan. Jag hade förändrats så mycket som person under dessa år och jag ville inte vara henne längre som jag hade varit. 
 
Sedan tog det tid att landa, hitta och söka vem är jag nu? Jag var väldigt vilsen där ett tag men nu gråter jag ofta av glädje. På båten i solnedgången grät jag för det var så vackert, jag gråter ofta på morgonen i min trädgård för jag bor så fint osv . Jag är bara så nöjd, tillfreds, tacksam. Jag längtar inte utomlands, det behöver inte hända så mycket osv för resan jag gör just nu sker inom mig och på den här platsen. Det känns som jag fortfarande är i utandningen efter allt som hänt. Det sker saker med mig som person och jag behöver den här tiden.
 
En del kommer alltid säga att men du gör ju så mycket, du har precis köpt båt, hus, du åker omkring och äter på restaurang osv men för mig som jobbat så hårt både med stora huset, med att driva företaget , att ta ut en så stor lön att visa banken för att kunna köpa stugan, att äga två hus, att resa, göra karriär, att ha ett barn samtidigt i cancer osv är detta ingenting. Just nu behöver jag inte kämpa, jag är inte på väg….bara på min inre resa och bara med detta lilla huset.
 
Livet tog en ny vändning och var det någonting som jag fick med mig efter detta så är det just att jag hittat meningen med livet, mitt liv. Jag ska bara fortsätta jobba på mitt mindset med att vara tacksam, nöjd, nyfiken på livet, positiv osv för det kommer göra mig och mitt liv lyckligt . Var jag än befinner mig bär jag alltid med mig mina tankar och den person jag är och vill vara och det ger en trygghet och ett lugn. Jag kommer göra massa nya saker framtiden och även resa osv men det känns som jag slutat leta efter meningen med livet, det finns ju redan här.
 
Jag har fått något mycket större nu efter Elins sjukdom och efter min utmattning, som jag inte förstod först.  Den upplevelsen gav mig lugnet och att förstå meningen med livet och det är jag så tacksam för. 
 
Kram Lotta 
 
 

Å vem är jag nu då?

Jag skriver ganska ofta att jag vill skaffa mig ett liv som den person jag är nu, å vem är jag nu då? Hur tänker jag? Jag har inte hunnit leva det livet så mycket än, men jag vill dela dessa tankar här med er.
Innan Elin blev sjuk var jag en person med väldigt mycket energi, driv, tusen järn i elden och ett stort behov av det händer saker. Jag hade tagit hand om min kropp, tränat en del, förverkligat en del drömmar, gått ner i vikt och jobbat väldigt hårt för att kunna köpa mitt hus vid vattnet osv
Efter cancerresan och efter min utmattning är jag en annan person, men ett annat driv, med andra önskningar och framförallt med en annan energi. Jag har inte samma koll längre, kan inte ha många bollar i luften och längtar sällan bort. När vi varit i stugan har jag fått så mycket ro för det har passat mig, den person jag blivit. Här i det lilla får jag lugnet, jag blir kreativ, jag tar hand om mig själv mer igen osv. I stora huset blev mitt liv bara ett kaos och ett liv som jag inte orkade leva upp till längre, som gav mig dåligt samvete och gjorde att jag längtade bort.
********
Jag vill komma till en punkt där jag vet vilket smink jag äger och använder, inte ha en massa som inte används. Jag vill ha koll på vilka jackor som hänger i skåpet, eller vilka skor som jag använder på sommaren eller vintern. Jag vill äga saker vi använder, inte massa onödigt som tar energi. Jag vill ha ett hus där saker har sin givna plats. Jag vill bli den personen som har tid att sköta min kropp, som tar på sig lite parfym eller mascara en dag om hon vill det och vet vart hon har sina glasögon eller sin mobil. Jag vill ha ordning i min handväska.
Jag vill kunna veta vad jag har i kylskåpet och skriva en lista innan jag åker till affären, jag vill äta ordentlig lunch och inte glömma bort att äta för jag har för mycket att göra, jag vill kunna bo kvar i mitt hus även om det händer något med Kalle. Jag vill inte ha för stort att städa, för städning tycker jag är tråkigt, jag vill inte ha en stor trädgård som tar för många timmar att klippa gräs och jag vill inte ha en bil som ser ut som en jordhög för jag inte orkar och hinner dammsuga, fast det är tveksamt om det funkar med en trädgårdsperson som jag 🙂
Jag vill ha tid till mina intressen, till mitt jobb, ha koll på min kalender och fota fina bilder till mina samarbeten och svara på fina kommentarer . Jag vill ha tid att kunna baka och bjuda på recept, eller lära mig mer om matlagning och följa recept. Jag vill ha tid att åka och träffa mina vänner mer och min familj och inte bara längta till stugan för att ladda energi. Jag vill ha tid att kunna ta en längre hundpromenad och veta att jag kan betala alla räkningar om det kommer en stor kris i livet och jag vill äga ett hus som är hemtrevligt och känns ombonat och inte kräver så mycket renoveringar och stora kostnader. Jag vill inte packa bilen varje vecka och åka mellan två ställen och ha mitt kontor i en väska.  Jag vill kunna jobba lagom mycket, inte behöva tänka på alla pengar jag måste dra in för jag äger två hus eller bor stort.
Jag vill inte göra karriär, eller sträva så högt. Jag vill kunna åka iväg på härliga weekends om jag vill och känna att jag har råd att unna mig. Jag vill kunna öppna dörren ut och se på en glittrande sjö för det där glittret ger mig så mycket pirr och livsglädje, och jag vill flytta hemifrån och få bo i en annan kommun och en annan by än den jag är född i och se lite annat och bli lite mer anonym igen och lära känna nya människor.
Framförallt vill jag våga leva det liv jag längtar efter och vara på en plats som ger mig energi för den jag är nu. Att vara den som förändrar mig och inte går i vanor att jag måste vara den jag varit.
Lite så tänker jag, den jag längtat efter och vill vara nu. Nu är jag på väg.
Kram Lotta

Cancerresan gjorde oss både starka och svaga

Det är snart 6 år sedan Elin blev sjuk i cancer, tiden går och november i år har hon 1 år kvar tills hon blir friskförklarad. Ja nästa år 25 november då blir det fest. Då är Elin friskförklarad. Då har det gått 7.5 år sedan som det startade. Jag tänker nästan aldrig på själva cancern men mycket annat har förändrats. Kalle och jag vi pratar ofta om det. Både bra och sämre saker såklart.
I helgen satt vi i köksbordet och tittade på varandra så där nöjda och konstaterade att det allra enklaste i vardagen är det bästa för oss. Inga stora utsvävningar, det mesta på hemmaplan osv. Min energi är en stor förändring för mig som jag måste hushålla med och även för Kalle. Vi känner oss rika på ett fantastiskt liv som vi skapat och får här vid sjön med vår familj, men vi har helt andra behov och önskningar än vad vi hade före cancern. Kanske kommer detta förändras framöver när vi landat här ett tag.
Våra kroppar och hjärnor tog stryk av den tiden, om vi inte hade förändrat oss eller ändrat våra liv så hade vi grävt vår egen grop. Jag hade hamnat i sängen och inte orkat gå upp mer, så mycket mer utbränd än nu. Nu är jag istället på väg tillbaka, men flytten har tagit mycket energi sista tiden. Jag mår tyvärr inget bra hemma i stora huset längre, vill bara hit och här känner jag mig fri och på väg i vårt nya liv. Här får jag vara den Lotta som jag är nu. Jag är så glad att Kalle och jag har varandra, att vi knappt behöver säga ett ord till varandra, vi bara vet och känner lika. Att vi har den här upplevelsen och resan tillsammans. Att vi delade på den tiden och förstår den andra utan ord.
Allt kom bara så många år senare. Ja ni förstår hur dessa trötta själar verkligen älskar att vara här vid vattnet och i stugan. Hur vi läker, hur enkelt att blir här. Hur vi tankar energi och ändå har ett så rikt liv med allt omkring oss, alla som vi tycker om som kan komma hit. Tänk så bra det blev ändå. Hade inte cancerresan kommit hade vi troligtvis aldrig ägt detta huset eller varit här. Pusselbitarna faller på plats och hjälper oss att ledas in på det som vi behöver.
Vi har blivit grymt bra på att skala av, att ge oss bara det där viktigaste som vi älskar. Kärleken till familjen, uppskatta varandra, en fin plats att vara på, djuren, vackra saker och utveckla våra intressen. Sedan förgylla tiden med en vän och någon upplevelse. Allt detta kommer det bli mer av när covid är bättre och vi fått våra sprutor.
Cancerresan gjorde oss både starka och svaga. Vi är sköra, vi har inte samma energi  eller driv längre men vi har en trygghet, en kärlek och ett lugn som gör oss lyckliga.Vi är inte rädda för att våga eller gå vår egen väg. Man behöver inte tänka så mycket, vända ut och in på sig själv…man bara följer känslan och litar på den. På så sätt är livet så enkelt nu.

Elin hade skrivet ett jobb på skolan om arv och när jag läste hennes ord om oss och vad hon känner för oss då blev jag glad. Som hon skrev att även om livet är skit så finns det alltid solglimtar, lite regn är bara vatten, du är aldrig värdelös utan bara på fel plats osv . Alla kommer vi hitta det vi älskar om vi får gå vår egen väg och kanske hittar vi saker vi gillar i livet som våra föräldrar gett oss. Precis som jag kan se likheten med min mamma och pappa. Vi måste bara stötta och uppmuntra och ge styrka när det är som svårast och få lagom mycket på oss för att orka hitta nya vägar.

Nu ska jag hem till stora huset. Det ska klippas gräs och trimmas och sedan imorgon ska jag tillbaka till stugan och fota ett samarbete så det blir lite farande ett tag till innan vi är på plats.
Ha en toppenfin dag älskade bloggläsare, tack för du lyssnar och vill läsa om vårt liv
Kram Lotta

Min plan håller

 
 
Det är stökigt här hemma. Jag tittar på allt men bryr mig inte riktigt över stökigheten, det är en plan jag har. Att inte bli utbränd igen. Den gamla Lotta är tillbaka, hon som kan ta en sak i taget, som ser vart hon ska lägga energin just nu. Hon som inte bryr sig eller försöka visa eller upprätthålla någonting. Hon som är som hon är och det är tillräckligt. Förr hade jag den förmågan att göra det som är viktigast och tänka bort det andra, att inte oroa mig. Det har underlättat vid cancer, när jag startade företag och hade två jobb osv Det är ofta tankarna som gör oss sjuka över allt som vi känner att vi ska göra, upprätthålla. Nu är jag där igen, att jag kan fokusera på en sak i taget. Så skönt. Men då gäller tid, mycket tid och sänka kraven. Under min utbrändhet fungerade inte det. När hjärnan och kroppen var trött då jobbade man bara ännu hårdare för att upprätthålla någon typ av fasad. Nu skiter jag i fasaden. 
 
Sonen har börjat packa lådor, han flyttar i slutet av maj och tar våran säng tex för vi har bättre madrass så sedan har vi ingen säng, ja sedan tömmer vi huset bara. Min systers son ska ha lite andra möbler 1 juni. Nu finns det ingen ide att upprätthålla någon typ av ordning alls. 
 
 
Jag ska ta tag i lite rabatter och klippa gräset i stora huset för givetvis ska huset sedan lämnas över i samma skick som det såldes i, men till dess får det vara lite rörigt här inne. Vi ska ha en student här i början på juni så det blir som en festlokal. Det som inte finns kvar i huset då, det tar vi hit till den dagen. Sedan har jag två månader på mig att tömma allt, ja Kalle får såklart hjälpa till också men det mesta kommer jag kunna köra på vardagarna. Klippa gräset och trimma osv och sedan slutstädning i juli. 
 
Jag är väldigt glad nu att vi tog så lång tid på oss, att vi har haft 10 månader på oss och två månader kvar när sonen flyttat ut. Det betyder att jag håller. Ingen stress. Bara planera hela tiden och genomföra lite varje vecka. Den här veckan har ett fordon lämnat garaget och nästa vecka ett annat. Vi har beställt för installation av diskmaskin, vi ska handla grejer för att laga poolen, båten kommer, vi fortsätter tömma osv 
 
Lite hela tiden, men ingen stress för vi har tiden. Jag är verkligen tacksam att vi fick sålt huset efter jul och att vi slapp ha visning nu i vår. Nu är vi snart i hamn, min plan håller.
 
Ha en fin dag
 
Jag ska ha hundträning med Sara på Dogsense
 
Kram Lotta