Tankar om livet

Tro istället för oro

Min bästa vän Maria sa att man skulle byta ut ordet oro till tro istället. Det tänker jag ofta. I dessa oroliga tider så får man ofta försöka tänka tro. Tro att saker och ting ska ordna sig. Om jag tex känner oro över en sak så brukar jag tänka att jag kan prata med den tanken/personen som sitter på min axel. På så sätt kan jag säga att jag inte vill och orkar tänka på detta just nu och så släppa taget, ta bort det som tynger axeln och låter det försvinna. Att älta saker försöker jag göra så lite jag kan. Det kan vara svårt men så viktigt. Sedan kommer alltid oro från och till för olika saker, så är det bara. Så är livet.

Ett annat perspektiv är att sätta sig själv på månen istället och titta ner och se att det där som faktiskt är jobbigt just nu kanske inte är så så stort problem om man ser det ovanifrån. Att man har det väldigt bra trots allt.

Jag kräver så mycket mindre för att må bra just nu om man ska se till allt som man haft runt omkring. Det behöver inte hända så mycket, jag behöver inte ha så många personer runt omkring mig osv. Jag uppskattar lite mer andra saker nu än vad jag gjorde förr och jag är mycket, mycket snällare mot mig själv. Sedan är man inte perfekt och kommer aldrig bli.

Kopp

Livet tar en med på många olika resor. Hälsan och familjen kommer först, alltid. Så lite mer snällhet till sig själv. Klappa sig på axeln och säga att man är tillräcklig som man är.

Nu tar jag semester men jag har uppdaterat bloggen till er

Kram Lotta

Hare HÄR, Träd HÄR , Tupp HÄR

Att göra en förändring

Jag ska iväg och handla lite för i helgen kommer min bror och fru och deras små barn. Det ska bli så roligt och de kommer lite senare på eftermiddagen så det passar bra för då hinner jag sova en sväng också. I början av min hjärntrötthet då hade jag aldrig sovit på dagen, men nu har jag tränat upp det så nu kan jag somna lätt.

Att vi flyttade och kom till en ny omgivning har varit det bästa beslutet för oss. Det var som den gamla oron har lagt sig och det som varit jobbigt efter Elins cancer försvann. Vi skapade oss något nytt som ger glädje på nytt. För mig var det också bra att flytta en bit ifrån min mamma och från min gamla by. Mamma är en av de bästa personerna i mitt liv men hon har varit rädd för mycket vad som ska hända mig. Det har varit bra för mig att få vara ifred lite mer och även mina barn och göra på vårt sätt och det som passar oss just nu. Vi har en jättenära relation, pratar varje dag i stort sett men hon har massa småbarn som hon kan lägga energi och tid på istället 🙂 och vi har pratat om det här att inte vara rädd för vatten, att inte vara rädd att mina barn ska klara sig själva efter flytt osv

Jag har pratat med min pappa, om skilsmässan, om vad jag inte tycker om med vår relation, hur jag känt, att jag vill veta mer om hans biologiska föräldrar osv Vi har inga hemligheter längre, vi kan ta upp det som känns fel. Jag är inte tyst längre.

Men det krävdes väldigt mycket mod att följa sitt hjärta och att barnen skulle förstå vårt val, mina föräldrar som tyckt det varit jobbigt osv Att lita på sin magkänsla och att också våga berätta för er, vilket också är mitt jobb. Dela mitt liv och mina tankar med er även när det varit svårt och jobbigt.

Men nu är vi här och ytterligare förändringar vi gjort för att jag ska må helt bra. Relationer med föräldrar och vänner och saker som jag gått och burit på och inte tagit tag i men som jag gjort nu. Det har varit väldigt svårt, jag har mått skit över att inte säga vad jag tycker. Allt blev också svårare när jag blev hjärntrött. Jag blev sjuk på vägen dit, blev inlagd på sjukhus och har typ varit i botten och vänt ( den där coachen som absolut inte var bra för mig, inte hade den kunskapen som krävdes osv ) men nu är jag här på andra sidan. Nu finns det ingenting mer som jag behöver säga eller göra.

Jag mår väldigt bra nu. Jag har inga dåliga tankar längre, jag bär inte på saker som jag känner att jag måste ta tag i osv. Jag äter inga mediciner och har inte gjort någon gång under dessa år.

Alla ni i min ålder kan säkert relatera till det här. Det händer saker i livet som gör att man ser och känner på saker på ett annat sätt. Man har förändrat sig och man vill något annat. Allt detta har jag under de senaste 5 åren känt väldigt starkt. När man får en fruktansvärd händelse i familjen, man blir sjuk på olika sätt så förändras livet, man blir också äldre och har andra behov.

Jag är så glad över att ha en hjärna igen och en kropp som mår bra. Jag känner sådan glädje och harmoni i mitt liv och jag tänker och lever på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare men det är så skönt med det livet. Jag hittade glädjen igen och jag grubblar inte över saker för nu har jag följt hjärtat även om det drog ner mig långt ner i hålet så var det tvunget för att komma upp på andra sidan. De som förstår finns kvar, min relation till mina föräldrar är bättre och djupare osv

Ja det blev mycket text idag. Jag ska på lite ärenden nu men jag trycker bara ner en mössa så jag kommer iväg och det blir gjort. Igår jobbade jag väldigt mycket så idag blir det mer vila.

Tack för att jag får dela mina lite djupare tankar här med er ibland. Det känns fint. Jag tycker om att berätta utan att bli alltför personlig men ändå visa att jag är mänsklig. Alla har vi våra liv att ta ansvar över och nu har jag tagit ansvar över mitt.

Ha en underbar helg

Kram Lotta

Tid att ta hand om andra och inte bara tänka på mig själv

 
 
 
Igår var en sådan där dag som jag längtat efter att kunna ha fler av. Tid att ta hand om andra och inte bara tänka på mig själv. När jag tittar tillbaka på mitt liv så har det varit många år med cancer, många år med hjärntrötthet/ utmattning, flera år med covid, sista året flytt med att rensa osv. Det har varit tunga år och jag har ofta bara haft ork för min familj och mig själv.
 
 
 
Mycket har varit fokus kring mig senaste åren . För att orka och för att hinna sköta allt. Sedan under covid har man inte fått umgås med andra. Jag har under min utmattning förstått att om jag ska kunna ha ett mer socialt liv som måste jag ta bort saker för att orka ge till andra. Nu känner jag för första gången på länge att den längtan är tillbaka. Jag har tiden och jag vill träffa mer människor igen. 
 
******
 
 
 
Jag har däremot skalat ner på mina sociala kontakter, kanske har vi det alla under covid. Jag har känt och haft mycket vänner och bekanta. Så många så att jag inte orkat hålla dem vid liv under dessa tuffa år. Det finns så många som jag tycker väldigt mycket om, men jag har tyvärr inte den energin att upprätthålla alla.
 
Jag är nöjd just nu att börja umgås lite mer med mina släktingar, med mina barn och närmsta vänner och att kunna åka på lite utflykter och några resor framöver. Sedan kan jag spontant åka och ta emot avlägsna vänner om jag känner att jag har tid och orkar och det kommer jag nog ha framöver nu när allt lugnar ner sig.
 
 
 
 
 
Jag bestämde mig att lägga allt dåligt samvete bakom mig och börja om. Se vem är jag nu och vad klarar jag av istället för att gå i det där som jag inte orkade med längre. Lägga skuld och dåliga tankar på mig. Det har varit så befriande och härligt. 
 
Förra sommaren så kände jag att vi skulle behöva bjuda så många och gick och tänkte och mådde ganska dåligt över det att jag inte orkade. Sedan när jag skrev till alla så visade sig att de hade heller inte tid, de var bortresta och tänkte inte på mig. Det var då jag bestämde mig, vill folk ses så varsågod att bjuda mig 😚 Alla andra förväntar sig inte att de ska komma hit utan det sitter i min hjärna och det går inte att ha en massa gäster hela tiden för den energin finns inte.
 
 
 
Då bestämde jag mig för att sluta ge mig måsten, sluta ge mig skuld, sluta umgås med alla och bry mig om alla och istället satsa energin på de närmsta. Typ min familj och några få vänner. För att läka och få känna att jag också att jag klarar av att umgås med människor, gå på middagar och bjuda men bara de närmsta. Resten bara lät jag rinna av mig. När skuld och dåligt samvete lämnar kroppen så läker man och jag har gjort det länge nu.
 
 
 
I och med denna flytt så flyttar jag längre bort från min by där jag kommer ifrån, jag gör ett aktivt val att börja om.  Jag bor på en plats som ger mig massa energi och glädje, jag känner mig så fri. Fri på många sätt. Jag får en möjlighet att nu att skapa mitt liv utifrån den jag är nu.
 
 
 
 
Nya naglar, så fin färg tycker jag 
 
 
 
Så igår vaknade jag med min brors lilla dotter som sov över hos oss, som la sin lilla hand på min arm. Vi gick upp och tog frukost och sedan åkte vi hem till mina föräldrar för att träffa mamma och bonuspappa. Där blev det lunch där och fina samtal vid köksbordet och lämna lilla Elsa. 
 
Jag for vidare för att fixa mina naglar hos Amanda. Amanda är också som en kär vän, vi pratar mycket om livet och jag tycker det är så roligt att följa henne på hennes livsresa.  Sedan till min syster för att hjälpa henne med hennes telefon. Min syster har det lite svårt med vissa saker så det kändes fint att ha tid med henne och så ordna så hon har fri surf på mitt familjeabonnemang osv 
********
 
 
 
 
När jag kom hem var bara kl 16 och jag och Pettson tog promenad till den stenen som leder ut mot sjön. Där kan man sitta och spana och fundera på livet utan att se människor eller hus. Efter det blev att sitta på bryggan med Kalle och prata framtid. Vi ska troligtvis skaffa oss en badtunna så vi kollar vilken modell. Ja det blev inget blogginlägg för jag valde att bara ha en dag att njuta, inte sitta vid datorn.
 
 
 
 
Ja, jag har ny tid att förvalta. Jag orkar umgås med andra. Jag kan ta en lördag och åka iväg och umgås med familjen och fixa saker och inte bara tänka att jag måste packa för att åka till stugan för att ladda energi. För nu bor jag här och har den tiden. Jag tror att mamma och en del vänner har tänkt tvärtom, när hon flyttar får vi aldrig se henne, men jag känner tvärtom. 
 
 
Livet är en väldigt krokig resa. Jag skriver för att dela med mig och kanske kan inspirera någon annan. Det är okej att det är skit ibland och det är okej att bara känna sig riktigt jäkla lycklig. 
 
 
 

Idag ska vi vara här hemma. Philip kom igår sent efter jobbet och vi ska se om vi kan få i flotten. Jag ska nog klippa ett äppleträd och börja måla huset om det inte regnar. Det blir hemmadag för oss.

Kram Lotta 

 
Ha det fint
 
Kram Lotta 
 
 
 
Filt underbar blå färg HÄR 
 

Resan jag gör just nu sker inom mig och på den här platsen.

 
 
I väldigt många år så ville jag alltid ha mer, uppleva mer och hinna mer. När jag var på en resa så drömde jag redan om nästa osv. Det var min personlighet, min nyfikenhet som drev mig framåt och jag var lycklig i det livet också. Jag är född i en familj med inte så mycket pengar. Ville man något fick man själv jobba för det eller fixa det så att börja åka utomlands och uppleva länder tillsammans med min man var en sådan sak. Jag ville se och göra så mycket. Jag älskade det. Allting var så spännande.
 
Sedan när jag blev äldre och barnen blev större så fortsatte jag göra mycket men en känsla av ….blir det inte mer än så här ? den känslan kunde ofta krypa på fast jag gjorde så mycket kul. Jag sökte och älskade kickarna av nya saker, vara på språng. Jag drevs av att lära mig, pröva osv som fotografering av reportage, blogg, köpte stort hus, bygga hemma men jag började också söka efter andra värden inombords. Att vara en person som jag ville vara och tyckte om blev viktigare och viktigare och innan Elin blev sjuk hade jag kommit en bit på vägen. Jag var väldigt glad i den personen jag blivit då och ville inte vara någon annan men hade fortfarande en stor rastlöshet i kroppen och kände ibland fortfarande…blir det inte mer än så här?
 
Efter Elins cancer fick mitt liv ytterligare en dimension. Nu behövde jag inte söka längre. Jag behövde inte lika många kickar osv Jag kände plötsligt ett helt annat lugn och jag uppskattade andra saker som att bara titta på en sjö långa stunder med en kaffekopp i handen. Det känns som jag hittat meningen med livet som jag sökte som 20 och 30 åring. Livet är ju allt det här enkla, att få leva. Tid, små upplevelser, natur, djuren, familjen, vännerna, kärleken och lugnet att vara trygg och känna sig nöjd. När jag kom till den här platsen så ville jag aldrig åka hem för här fanns också ett lugn som jag inte sökt efter innan. Jag hade förändrats så mycket som person under dessa år och jag ville inte vara henne längre som jag hade varit. 
 
Sedan tog det tid att landa, hitta och söka vem är jag nu? Jag var väldigt vilsen där ett tag men nu gråter jag ofta av glädje. På båten i solnedgången grät jag för det var så vackert, jag gråter ofta på morgonen i min trädgård för jag bor så fint osv . Jag är bara så nöjd, tillfreds, tacksam. Jag längtar inte utomlands, det behöver inte hända så mycket osv för resan jag gör just nu sker inom mig och på den här platsen. Det känns som jag fortfarande är i utandningen efter allt som hänt. Det sker saker med mig som person och jag behöver den här tiden.
 
En del kommer alltid säga att men du gör ju så mycket, du har precis köpt båt, hus, du åker omkring och äter på restaurang osv men för mig som jobbat så hårt både med stora huset, med att driva företaget , att ta ut en så stor lön att visa banken för att kunna köpa stugan, att äga två hus, att resa, göra karriär, att ha ett barn samtidigt i cancer osv är detta ingenting. Just nu behöver jag inte kämpa, jag är inte på väg….bara på min inre resa och bara med detta lilla huset.
 
Livet tog en ny vändning och var det någonting som jag fick med mig efter detta så är det just att jag hittat meningen med livet, mitt liv. Jag ska bara fortsätta jobba på mitt mindset med att vara tacksam, nöjd, nyfiken på livet, positiv osv för det kommer göra mig och mitt liv lyckligt . Var jag än befinner mig bär jag alltid med mig mina tankar och den person jag är och vill vara och det ger en trygghet och ett lugn. Jag kommer göra massa nya saker framtiden och även resa osv men det känns som jag slutat leta efter meningen med livet, det finns ju redan här.
 
Jag har fått något mycket större nu efter Elins sjukdom och efter min utmattning, som jag inte förstod först.  Den upplevelsen gav mig lugnet och att förstå meningen med livet och det är jag så tacksam för. 
 
Kram Lotta 
 
 

Å vem är jag nu då?

Jag skriver ganska ofta att jag vill skaffa mig ett liv som den person jag är nu, å vem är jag nu då? Hur tänker jag? Jag har inte hunnit leva det livet så mycket än, men jag vill dela dessa tankar här med er.
Innan Elin blev sjuk var jag en person med väldigt mycket energi, driv, tusen järn i elden och ett stort behov av det händer saker. Jag hade tagit hand om min kropp, tränat en del, förverkligat en del drömmar, gått ner i vikt och jobbat väldigt hårt för att kunna köpa mitt hus vid vattnet osv
Efter cancerresan och efter min utmattning är jag en annan person, men ett annat driv, med andra önskningar och framförallt med en annan energi. Jag har inte samma koll längre, kan inte ha många bollar i luften och längtar sällan bort. När vi varit i stugan har jag fått så mycket ro för det har passat mig, den person jag blivit. Här i det lilla får jag lugnet, jag blir kreativ, jag tar hand om mig själv mer igen osv. I stora huset blev mitt liv bara ett kaos och ett liv som jag inte orkade leva upp till längre, som gav mig dåligt samvete och gjorde att jag längtade bort.
********
Jag vill komma till en punkt där jag vet vilket smink jag äger och använder, inte ha en massa som inte används. Jag vill ha koll på vilka jackor som hänger i skåpet, eller vilka skor som jag använder på sommaren eller vintern. Jag vill äga saker vi använder, inte massa onödigt som tar energi. Jag vill ha ett hus där saker har sin givna plats. Jag vill bli den personen som har tid att sköta min kropp, som tar på sig lite parfym eller mascara en dag om hon vill det och vet vart hon har sina glasögon eller sin mobil. Jag vill ha ordning i min handväska.
Jag vill kunna veta vad jag har i kylskåpet och skriva en lista innan jag åker till affären, jag vill äta ordentlig lunch och inte glömma bort att äta för jag har för mycket att göra, jag vill kunna bo kvar i mitt hus även om det händer något med Kalle. Jag vill inte ha för stort att städa, för städning tycker jag är tråkigt, jag vill inte ha en stor trädgård som tar för många timmar att klippa gräs och jag vill inte ha en bil som ser ut som en jordhög för jag inte orkar och hinner dammsuga, fast det är tveksamt om det funkar med en trädgårdsperson som jag 🙂
Jag vill ha tid till mina intressen, till mitt jobb, ha koll på min kalender och fota fina bilder till mina samarbeten och svara på fina kommentarer . Jag vill ha tid att kunna baka och bjuda på recept, eller lära mig mer om matlagning och följa recept. Jag vill ha tid att åka och träffa mina vänner mer och min familj och inte bara längta till stugan för att ladda energi. Jag vill ha tid att kunna ta en längre hundpromenad och veta att jag kan betala alla räkningar om det kommer en stor kris i livet och jag vill äga ett hus som är hemtrevligt och känns ombonat och inte kräver så mycket renoveringar och stora kostnader. Jag vill inte packa bilen varje vecka och åka mellan två ställen och ha mitt kontor i en väska.  Jag vill kunna jobba lagom mycket, inte behöva tänka på alla pengar jag måste dra in för jag äger två hus eller bor stort.
Jag vill inte göra karriär, eller sträva så högt. Jag vill kunna åka iväg på härliga weekends om jag vill och känna att jag har råd att unna mig. Jag vill kunna öppna dörren ut och se på en glittrande sjö för det där glittret ger mig så mycket pirr och livsglädje, och jag vill flytta hemifrån och få bo i en annan kommun och en annan by än den jag är född i och se lite annat och bli lite mer anonym igen och lära känna nya människor.
Framförallt vill jag våga leva det liv jag längtar efter och vara på en plats som ger mig energi för den jag är nu. Att vara den som förändrar mig och inte går i vanor att jag måste vara den jag varit.
Lite så tänker jag, den jag längtat efter och vill vara nu. Nu är jag på väg.
Kram Lotta

Cancerresan gjorde oss både starka och svaga

Det är snart 6 år sedan Elin blev sjuk i cancer, tiden går och november i år har hon 1 år kvar tills hon blir friskförklarad. Ja nästa år 25 november då blir det fest. Då är Elin friskförklarad. Då har det gått 7.5 år sedan som det startade. Jag tänker nästan aldrig på själva cancern men mycket annat har förändrats. Kalle och jag vi pratar ofta om det. Både bra och sämre saker såklart.
I helgen satt vi i köksbordet och tittade på varandra så där nöjda och konstaterade att det allra enklaste i vardagen är det bästa för oss. Inga stora utsvävningar, det mesta på hemmaplan osv. Min energi är en stor förändring för mig som jag måste hushålla med och även för Kalle. Vi känner oss rika på ett fantastiskt liv som vi skapat och får här vid sjön med vår familj, men vi har helt andra behov och önskningar än vad vi hade före cancern. Kanske kommer detta förändras framöver när vi landat här ett tag.
Våra kroppar och hjärnor tog stryk av den tiden, om vi inte hade förändrat oss eller ändrat våra liv så hade vi grävt vår egen grop. Jag hade hamnat i sängen och inte orkat gå upp mer, så mycket mer utbränd än nu. Nu är jag istället på väg tillbaka, men flytten har tagit mycket energi sista tiden. Jag mår tyvärr inget bra hemma i stora huset längre, vill bara hit och här känner jag mig fri och på väg i vårt nya liv. Här får jag vara den Lotta som jag är nu. Jag är så glad att Kalle och jag har varandra, att vi knappt behöver säga ett ord till varandra, vi bara vet och känner lika. Att vi har den här upplevelsen och resan tillsammans. Att vi delade på den tiden och förstår den andra utan ord.
Allt kom bara så många år senare. Ja ni förstår hur dessa trötta själar verkligen älskar att vara här vid vattnet och i stugan. Hur vi läker, hur enkelt att blir här. Hur vi tankar energi och ändå har ett så rikt liv med allt omkring oss, alla som vi tycker om som kan komma hit. Tänk så bra det blev ändå. Hade inte cancerresan kommit hade vi troligtvis aldrig ägt detta huset eller varit här. Pusselbitarna faller på plats och hjälper oss att ledas in på det som vi behöver.
Vi har blivit grymt bra på att skala av, att ge oss bara det där viktigaste som vi älskar. Kärleken till familjen, uppskatta varandra, en fin plats att vara på, djuren, vackra saker och utveckla våra intressen. Sedan förgylla tiden med en vän och någon upplevelse. Allt detta kommer det bli mer av när covid är bättre och vi fått våra sprutor.
Cancerresan gjorde oss både starka och svaga. Vi är sköra, vi har inte samma energi  eller driv längre men vi har en trygghet, en kärlek och ett lugn som gör oss lyckliga.Vi är inte rädda för att våga eller gå vår egen väg. Man behöver inte tänka så mycket, vända ut och in på sig själv…man bara följer känslan och litar på den. På så sätt är livet så enkelt nu.

Elin hade skrivet ett jobb på skolan om arv och när jag läste hennes ord om oss och vad hon känner för oss då blev jag glad. Som hon skrev att även om livet är skit så finns det alltid solglimtar, lite regn är bara vatten, du är aldrig värdelös utan bara på fel plats osv . Alla kommer vi hitta det vi älskar om vi får gå vår egen väg och kanske hittar vi saker vi gillar i livet som våra föräldrar gett oss. Precis som jag kan se likheten med min mamma och pappa. Vi måste bara stötta och uppmuntra och ge styrka när det är som svårast och få lagom mycket på oss för att orka hitta nya vägar.

Nu ska jag hem till stora huset. Det ska klippas gräs och trimmas och sedan imorgon ska jag tillbaka till stugan och fota ett samarbete så det blir lite farande ett tag till innan vi är på plats.
Ha en toppenfin dag älskade bloggläsare, tack för du lyssnar och vill läsa om vårt liv
Kram Lotta

Min plan håller

 
 
Det är stökigt här hemma. Jag tittar på allt men bryr mig inte riktigt över stökigheten, det är en plan jag har. Att inte bli utbränd igen. Den gamla Lotta är tillbaka, hon som kan ta en sak i taget, som ser vart hon ska lägga energin just nu. Hon som inte bryr sig eller försöka visa eller upprätthålla någonting. Hon som är som hon är och det är tillräckligt. Förr hade jag den förmågan att göra det som är viktigast och tänka bort det andra, att inte oroa mig. Det har underlättat vid cancer, när jag startade företag och hade två jobb osv Det är ofta tankarna som gör oss sjuka över allt som vi känner att vi ska göra, upprätthålla. Nu är jag där igen, att jag kan fokusera på en sak i taget. Så skönt. Men då gäller tid, mycket tid och sänka kraven. Under min utbrändhet fungerade inte det. När hjärnan och kroppen var trött då jobbade man bara ännu hårdare för att upprätthålla någon typ av fasad. Nu skiter jag i fasaden. 
 
Sonen har börjat packa lådor, han flyttar i slutet av maj och tar våran säng tex för vi har bättre madrass så sedan har vi ingen säng, ja sedan tömmer vi huset bara. Min systers son ska ha lite andra möbler 1 juni. Nu finns det ingen ide att upprätthålla någon typ av ordning alls. 
 
 
Jag ska ta tag i lite rabatter och klippa gräset i stora huset för givetvis ska huset sedan lämnas över i samma skick som det såldes i, men till dess får det vara lite rörigt här inne. Vi ska ha en student här i början på juni så det blir som en festlokal. Det som inte finns kvar i huset då, det tar vi hit till den dagen. Sedan har jag två månader på mig att tömma allt, ja Kalle får såklart hjälpa till också men det mesta kommer jag kunna köra på vardagarna. Klippa gräset och trimma osv och sedan slutstädning i juli. 
 
Jag är väldigt glad nu att vi tog så lång tid på oss, att vi har haft 10 månader på oss och två månader kvar när sonen flyttat ut. Det betyder att jag håller. Ingen stress. Bara planera hela tiden och genomföra lite varje vecka. Den här veckan har ett fordon lämnat garaget och nästa vecka ett annat. Vi har beställt för installation av diskmaskin, vi ska handla grejer för att laga poolen, båten kommer, vi fortsätter tömma osv 
 
Lite hela tiden, men ingen stress för vi har tiden. Jag är verkligen tacksam att vi fick sålt huset efter jul och att vi slapp ha visning nu i vår. Nu är vi snart i hamn, min plan håller.
 
Ha en fin dag
 
Jag ska ha hundträning med Sara på Dogsense
 
Kram Lotta 
 
 

Att få vara den där personen som man vill vara

Jag har saknat henne så otroligt mycket de sista åren. Hon som ser allt det där vackra, som kan känna glädje för det där enkla i livet. Hon som är busig, glädjefylld och inte grubblar så mycket. Hon som går sin egen väg och står för det. Igår var hon äntligen tillbaka fullt ut och orkade hålla sin energi uppe en hel dag utan jobbiga tankar.
När man varit sååå sjuk som jag har varit så sätter man sånt värde på att inte ha ont, att inte behöva gå och sova, att ha ork att träffa andra människor. Att inte behöva tacka nej till njutbara saker som att umgås med sin egen familj. Jag har saknat att få ha nära till skratt, att få dela sin tid med honom utan svåra tankar, att inte grubbla och att kunna dela en flaska bubbel på bryggan och bara känna glädje för livet. Jag har längtat så oerhört mycket efter att få vara den där personen som man vill vara. Hon som jag var van att vara och tyckte om.
Vi har haft så tuffa år Kalle och jag, vi har inte riktigt orkat och hitta tillbaka 100 % efter dotterns cancer och allt jobb som var de åren , men jag känner att igår var vi där igen. I det livet vi vill vara och älskar. Jag älskar att dela livet med Kalle. Jag älskar hur allt den enkla känns så fint. Den krokiga vägen var inte enkel, men nu är vi här och jag är så otroligt lycklig för varje dag vi får må bra igen. Igår fälldes många tårar av lycka. Tänk att det fanns en väg tillbaka, inte till samma liv men något annat väldigt njutbart och älskat.
Kram Lotta

Jag har haft mycket dåligt samvete på mina axlar, mycket skam att inte orka

 
Jag fortsätter att blicka lite bakåt idag. Det är viktigt för mig att stanna upp och vara tacksam för det som har hänt och se så mycket vi har gjort under de här åren som ändå varit de sämsta för mig själsligt. Den här bilden är från när vi köpte stugan. Jag minns denna dagen då jag satt och grät så mycket för jag var så lycklig över den här platsen. 
 
Hela denna sommaren grät jag ganska mycket för allt kämpande med leukemi , att Elin var lycklig och frisk och längtan efter en sjötomt var över. Jag hade landat och kämpat klart i 4 år. Det var också då jag kraschade senare på hösten. Tänk om jag vetat då hur mycket tuffare det skulle bli. 
 
 
 
Arbetet i den här trädgården har varit terapi för mig, vägen tillbaka. Varje skottkärra jag kört, varje buske jag fått plantera för att göra vackert här har gett mig energi. Jag var så sjuk så jag var tvungen att vara ute i stort sett hela dagarna och jag får tacka för den milda vintern som gjorde jag kunde jobba ute varje dag. 
 
 
Jag har fått kämpa mycket med mitt mående för att övertyga min mamma som är livrädd för vatten/att vi inte ska drukna här. Min mamma har en stor rädsla för vatten och död och vill ha kontroll att inget ska hända. Att vi inte ska bli ihjälslagna av någon människa för vi bor i skogen…mamma är jättemörkrädd…det är inte jag , att min son som är 19 år kommer klara sig själv och att jag inte är någon dålig mamma för att vi inte är med honom 100%. Ja han är ju faktiskt stor nu, fast mamma har oss alla som små och gör allt för sina barn. Att jag kommer åka hem hälsa på och vi kommer umgås i framtiden fast jag flyttar 5 mil bort. 
 
Min mamma är världens snällaste och mest omtänksamma mamma, jag älskar henne enormt mycket men hon är väldigt rädd för mycket och inte alls som jag när det gäller att våga saker och den rädslan har ibland lagt hos mig när jag varit svag. Det är inget jag berättat om här så mycket men det har påverkat mig och min vardag varje gång jag är i stugan. Jag har burit på mycket dåligt samvete att jag valt något som är fel. Jag berättar det nu för att gå vidare. Jag och mamma har pratat om det här så många gånger. Alla familjer har saker vi kämpar med och det syns inte alltid och det är inte alltid något vi pratar om men nu berättar jag detta för att komma vidare. 
 
 
Jag har fått kämpa med att äga två hus och två trädgårdar och sköta mig jobb fast jag gick in i väggen och sedan kom covid. Jag har fått kämpa med att tacka nej till allt kul med vänner och familj för att orka att bli frisk, jag har fått kämpa att inte ta åt mig av alla dumma kommentarer som jag fick när vi köpt detta huset. Jag har haft mycket dåligt samvete på mina axlar, mycket skam att inte orka, för att det blev så här , för att jag är på fel plats och att jag inte orkat vara den personen som jag varit osv 
 
 
Det har varit så jäkla tuffa år och när man är sjuk och svag orkar man inte vara den man är och stå upp för sig själv. Men nu är jag inte där längre. Jag är så oerhörd tacksam att jag kommit vidare nu. Jag mår så himla mycket bättre och jag är på min nya resa. På väg framåt igen. Mamma och jag pratar om våra rädslor och hur vi mår hela tiden och jag är mer gamla Lotta igen som går min egen väg. Det fanns en väg ut ur tunneln och jag känner sådan livsgjädje. Jag är så oerhört glad att vi vågade sälja huset och att min finaste mamma förstår att vi inte kan styras av rädsla. Att vi måste få flyga fritt och leva våra egna liv. 
 
 
Jag ska ha en bra dag, jag ska fortsätta städa och rensa för flytt. Det är mycket att gå igenom men jag ligger bra till. Imorgon ska vi ha kalas för Philip som fyller år och barnen är hemma och vi ska äta tapas och fira. Tack för att ni vill läsa om mig, att ni är snälla och förstår min resa som varit krokig. Att jag får älta saker här, vrida på mina tankar osv. Jag är så oerhört glad att jag kommit hit nu och längtar så mycket att fortsätta vägen framåt.
 
Kram Lotta 
 
 

Ibland sitter jag på molnen och spanar neråt

Ibland brukar jag sätta mig själv på molnen där uppe för att kika ner på mig och mitt eget liv. Då kan det vara lättare att se , vad behöver hon just nu? Hur mår hon, hur har hon det? Det känns lite som man kikar ner på någon som man inte riktigt känner och lättare att se och ta beslut för den personen. Har ni prövat det någon gång?

Just nu säger jag till henne, ja du är tillräcklig, du orkar inte som förr… det är ok. Gör inte så mycket på en dag om du känner dig trött. Jag säger åt henne att släppa dåligt samvete över att inte kunna vara så social ( covid underlättar) jag säger åt henne att sov om du inte orkar, bry dig inte så mycket om städningen, släpp kraven som du känner som du tror att andra förväntar sig av dig osv.
Jag ger henne ett skönare liv, ett liv när hon slipper grubbla så mycket på att räcka till. När jag får tiden, släpper kraven och låter mig vara lite mer ledig då blir jag bättre igen, piggare, gladare och mer positiv. Detta med att sätta sig själv på molnen och titta ner på sitt eget liv och prata till sig själv funkar väldigt bra för mig. Som någon annan säger åt mig vad jag ska göra, lättare att se då tycker jag vad som skaver och och man upptäcker att det där som pågår där nere är inte så stor grej som det kanske känns.
Ja hon är här igen, den där Lotta som jag tycker om. Men det gäller att inte jämföra sig, inte se vem man har varit utan bara röra sig framåt så där stolt och glad över allt man åstadkommer just nu och klappa sig på axeln åt allt man klarat av.
Livet är så himla fint om man lyssnar inåt och snäll mot den där personen som är jag.
Ta hand om er, bokföring på schemat idag och en långpromenad med en vän.
Kram Lotta