Vi är uppe sent ikväll för Philip är här men jag ska sova snart nu. Imorgon ska vi åka på lite julmarknad. Kalle hade någon ide och ställen och jag längtar efter att komma ut. Jag älskar ju mitt jobb men har känt att det kan bli lite ensamt att jobba hemma själv så framöver måste jag hitta på lite mer att göra socialt men jobba med min blogg såklart. Jag vill utvecklas, lära mig mer, aldrig sluta vara nyfiken.
När jag var ”trött” så var det så svårt men nu när jag mår bra igen så längtar jag att träffa människor lite mer. Jag längtar också igen efter att få känna flow, hitta något som ger pirr i magen, som ger energi och glädje. Ofta hittar man ju det med andra liknande människor som går på samma bensin. Jag har liksom alltid vetat nästa steg, men än så länge gör jag inte det men jag känner att det kommer när det är dags.
Det är så många gånger som ni frågat hur jag vetat vad jag vill och jag förstår er nu när man vill gör något nytt men inte vet vad? Men det är ju också spännande i sig för jag vet att det kommer till en när det är dags att ta nästa kliv. Då måste man bara våga kliva på. Vi får se vad det kan vara. Kanske är jag mer försiktig nu än innan för jag är rädd att inte orka hela vägen och det är ju klokt. Jag har lärt mig någonting av mina erfarenheter.
Nej nu önskar jag er god natt. Imorgon kommer jag inte blogga på 1 advent förrän sent möjligtvis, det blir mysdag med Kalle och Philip.
Jag har funderat så mycket på det här med min framtid nu när jag vet hur allt hänger ihop. Jag vet varför jag började med bloggen, jag vet vem jag är, varför saker och ting har skett och jag ser nu bara att bloggens syfte är så mycket mer än bara att ha roligt som det var från början.
Bloggen har betytt så väldigt mycket mer för mig.
Här har jag fått dela mitt liv, mina känslor , mina tankar. Här har jag fått vara kreativ, fått beröm, blivit bekräftad, testat nya saker och utvecklats. Det som från början bara var roligt är mer än detta nu. Jag har lagt 13 år av mitt liv här, fyllt den som en dagbok.
Jag har bloggat i 13 år och där någon gång började min pappa läsa min blogg. Han kunde se vad jag gjorde och han var stolt över det så när vi sågs så kunde han ge beröm för det. Han sa alltid ”håll dig till konceptet” Att våga vara den jag är, att jag var duktig. Han var mycket frånvarande i perioder men han kunde följa mig genom att läsa om mitt liv och det bandet har gjort oss starkare. Jag förstår nu att mina ord och den här bloggen har ju gjort skillnad för andra. Min blogg har tex gjort att jag och pappa har en bättre relation som vuxna. Han läser här varje dag och känner sig delaktig. Jag tror också att pappa kan se många likheter i mig som jag fått. Hans pyssliga sida med att skapa och gjort så mycket fint i sin snickarbod, hans härliga skratt , älska vatten och djur, pröva nya saker och galenskaper, det är jag.
Det jag skrivet om och den jag är finns ju här på bloggen. Det är så mycket här från mina föräldrar. Jag ser så många likheter. De har också kämpat mycket, velat göra andra glada, se det positiva, de är också är väldigt pyssliga. Min mamma som har så otroligt fint hemma , som är så duktig på att trolla med liten inkomst, som älskar att göra fint. Mamma som gör allt för sina barn, ställer upp för alla och funnits för mig till 100% i allt. För mamma har inte bloggen haft så stor betydelse, hon har ju varit närvarande och sett mig som jag är, hon har liksom aldrig förstått det där med bloggen men saknat orden att bekräfta men gjort det på tusen andra sätt. Jag är bara Lotta för henne. Allt det här och lite till är jag, Fyra årstider.
När bloggen blev större och jag blev mer framgångsrik kom trollen mer och mer fram, avundsjukan. Att jag kunde börja leva på detta, att jag vågade saker som inte andra vågade, att jag fick min inkomst genom reklam osv Många tyckte det var jobbigt att se saker jag kunde köpa, mitt driv att vilja framåt, mitt positiva sätt att se på livet, att jag kunde lyckas med mina drömmar, göra karriär , våga skriva om svåra saker osv Det jag inte tänkte på då är att de här människorna bär på sin historia, sitt bagage och agerar utifrån sina erfarenheter.
Jag har tyvärr fått höra den skiten av människor som jag känner fast de pratar inte skit om mig till mig utan till andra och om andra bloggare, eller andra människor som jobbar på liknande sätt som mig. Jag har fått elaka kommentarer och jag har inte haft redskapen för det för jag har varit så konflikträdd. Jag har inte vetat hur jag ska möta detta, det har liksom satt sig i mig på senare år , jag har inte varit stolt över mig de senaste åren, men det vet jag nu. Jag är duktig, jag har lyckats göra min dröm och jag kan leva på den genom att bara vara jag.
Jag vet varför jag gör det här och varför jag vill fortsätta med det här. Jag har tagit reda på det och på så mycket annat. Så jag ska framåt nu. Jag ska fortsätta med mitt positiva tänkande, vara nyfiken, skriva om livet som det är och sprida glädje genom att vara jag. Jag vill att ni ska få med er någonting här ifrån som ni kan känna igen, eller lära er av, eller inspireras av.
Jag gör detta inte bara för det är roligt, jag vet att min blogg gör skillnad för andra människor. Jag vet att ni som läser lär er att hantera saker genom att jag vågat öppna upp mig för er. Min blogg är viktig för mig och jag har äntligen förstått att den är viktig för många fler än mig. Jag är så stolt över att jag vågat vara den jag är fast jag så många gånger känt mig annorlunda och gjort annorlunda val. Ni har skrivet så många gånger att ni gjort förändringar i livet genom att läsa om mig.
Nu när jag vet det, förstått varför alla gjort som de gjort så är cirkeln sluten. Min symbol för detta och att ta med mig i framtiden är min mammas vigselring som min pappa gav till mig på min konfirmation. Han hade satt i ett hjärta i den. Ringen som betyder att cirkeln är sluten och hjärtat som bekräftar kärleken att vara sedd, vi gör så gott vi kan, att få vara den man är. Deras kärlek när jag föddes, som är jag. Jag är Fyra årstider, jag är ett arv av mina föräldrar, jag är stolt över det och det ska jag ge mina barn och jag tänker fortsätta med det så länge jag vill.
Så räkna med mig. Jag ska banne mig inte ge upp så lätt 🙂
Ikväll tittar jag på min lilla stuga med så mycket stolthet och glädje. Tänk att det fanns ett annat ställe som jag man kan tycka så mycket om. Det är så vackert ikväll för det har snöat hela dagen.
Så vad vill jag göra nu? Det är något jag funderat på länge? Nu när jag jag tagit reda på vad jag har sökt, varför och pratat ut med min mamma och sagt till min pappa hur jag känner så behövs inte det där behovet av bekräftelse, som jag mycket har fått här. Av er. Jag ska åter igen tillbaka till kärnan, jag gör det här för det är kul, jag gör det för jag vill ha roligt, för det är mitt intresse. Men är det fortfarande roligt? Förstår ni hur jag tänker?
När jag började bloggen var det för jag tyckte det var så kul, sedan fann jag mycket bekräftelse som jag sökt genom bloggen. Nästan som en drog. Mina föräldrar älskar mig så mycket , men mamma inte förstått hur mycket ordet ”Du är duktig” har varit viktigt för mig. Inte att någon skriver det på facebook, utan att någon säger det till mig. Hon visat mig det på tusen olika sätt att jag är duktig, hon är så rädd att någonting ska hända osv men egentligen riktigt genom ett enda ord. Jag har velat göra mycket, haft så mycket drömmar, velat testa nya saker ( min pappas egenskaper) och det har gjort min mamma nervös. Pappa han har inte varit så närvarande i perioder, jag har inte kunnat pratat med honom heller. Men vi har en bättre relation nu.
När jag började min min mentala rådgivning så förstod jag för första gången att mina föräldrar bär ju på sina historier, alla gör vi så gott vi kan. Det är ingen som har försökt göra någonting fel. Min mamma har jobbat ihjäl sig för att vi alla ska må bra, hon har visat det på alla andra möjliga sätt. Ibland genom rädsla och kontroll. Pappa har sökt sin bekräftelse på annat håll men däremot hejat på mig då och då på senare år. Men bloggen fyllde det lilla tomrummet, sedan har jag såklart haft nära vänner och min familj.
Men nu vet jag för första gången på riktigt länge, vet jag varför jag varit konflikträdd. För vi har aldrig pratat om sånt här. Jag har aldrig vågat säga vad jag känner till mina föräldrar, det har funnits ett obehag. Det är känsligt. Jag har varit rädd för att såra, för att de ska bli arga, att någonting jobbigt ska hända. Jag vet varför jag har haft ett så stort behov av bekräftelse, jag vet varför jag drivit mig själv så hårt för att lyckas. Jag har velat höra att jag är duktig, jag har sökt bekräftelse på olika sätt och jag har inte klarat av olika sorters konflikter eller vågat säga vad jag tycker till vänner för jag har aldrig haft redskap till det. Men jag har också haft mitt inre driv, det har varit så roligt, jag har varit min egen motor, positivitet av mina föräldrar som drivets av samma sak osv Men nu behöver jag inte den bekräftelsen mer, jag har inte det behovet längre. Jag vet att jag är duktig. Jag har pratat med mina föräldrar och jag känner att vi förstår varandra. Jag är inte arg eller bitter. Jag är bara så otroligt glad att jag förstått min röda tråd och att mina barn får höra att de är grymma, du är duktiga osv Min mamma har sagt de orden nu.
Bloggen har också gett mig så mycket mer än bekräftelse. Jag har fått skriva, berätta, skapa, fotografera osv som jag älskar. Det har varit så viktigt för mig att vara sann mot er, men jag saknat någonting som jag inte förstått själv men förstår nu. Det är så mycket knutar som löser sig upp, jag kan se den långa röda tråden. Så nu är jag här för min egen skull igen, för att jag vill. Jag behöver inte er bekräftelse på samma sätt, jag ska göra detta igen bara för det är roligt. För min egen skull. Jag måste ställa mig frågan igen, är det det här jag vill ? Vill jag ha er alla i mitt liv? Orkar jag med att dela mina tankar, åsikter, mitt hem, min framtid med er? Klarar jag av människors åsikter vad andra tycker om mig ? Är det fortfarande roligt? Där är också känslan av frihet som jag skrivet mycket om, jag känner mig fri att börja om. Genom flytt, mindre ägodelar, genom slå mig fri, genom att tagit reda på varför jag mår som jag mår och agerat som jag gjort.
Alla ni som läser ni förstår att jag gjort en stor och innerlig resa in i mig själv, hittat saker jag inte vetat om för det har varit så tabubelagt att prata och skriva om det här, jag har inte förstått hur jag ska hitta svaret. Men nu är jag så lycklig för jag vet. Jag skulle vilja veta mer om min pappas biologiska föräldrar, varför han blev bortadopterad osv Jag vill höra mina föräldrars uppväxt, varför mina föräldrar gjort som de gjort, hur har det känts , hur deras föräldrar varit mot dem, deras skilsmässa osv? Jag vill berätta hur mycket jag älskar dem, vad jag har saknat hos dem, vad de har gjort bra. Jag vill att de dela mina framtida drömmar med dem. Vi har redan påbörjat den resan med att prata om sånt vi tycker är svårt. Jag känner att jag äntligen kan leva upp till att leva utan fasader. Jag vill nämligen inte ha dem i mitt liv. Jag vill vara fri.
Det är så svårt att prata om sånt här när ingen vill göra någon illa. Jag älskar mina föräldrar, min mamma och jag har en jättenära relation. Min mamma har också kämpat så mycket för oss, men vi pratar med varandra nu. Vi alla försöker på olika sätt att vara så bra människor vi kan, men att ta hjälp har fått mig att reda ut mycket. Tänk så lätt det känns nu när man kan berätta hur man känner. Tänk så mycket enklare det varit om jag så många gånger sagt vad jag känner och tänker.
Jag är helt klart en högkänslig person och min bästa vän Maria är det med. Vi har varit ute och gått idag och konstaterat att vi båda känt oss ofta annorlunda och att vi kommit olika lågt inom olika saker. Jag ska träna på att våga säga vad tycker och känner om saker, men vara snäll såklart.
Nu när jag kommit hit så vet jag också att jag vill fortsätta att vara nyfiken, jag vill fortsätta utvecklas och det är mycket sånt jag tänker på. Än så länge har jag inte riktigt den energin men snart så.
I helgen kommer troligtvis sonen och jag är sugen på någon julmarknad. Ja vi får se vad vi hittar på. Imorgon ska jag ta tag i massa saker som blivit liggande i veckan, som hänga in tvätten, betala räkningar, handla osv
Nu tycker jag att det är dags att få tipsa om lite fest och glamour. Ja vi börjar med det för det har vi inte haft på länge. Äntligen får man tillfälle att klä upp sig igen och det man behöva i detta mörker. Här kommer mina fest och mystips till bästa Ellos och ännu lite bättre priser på Black Weeks deals.
Koden 445410 ger 5% extra rabatt på alla Black Week Deals. Giltig t.o.m 30/11.
Mina 10 första samtal med min mentala coach är slut men tack och lov väntar 10 stycken nya. Att prata med Jülyet är som att prata med en psykolog, på ett bra sätt med inriktning på framtid. Det känns som att vi är på väg framåt till den person och liv som jag vill leva och vara. I mina samtal har jag kommit till en stor insikt som jag vill dela med er och som påverkat mitt liv enormt mycket genom åren. Jag har skadat mig själv genom detta beteende sedan jag var liten och kommer från och med nu ta ansvar över mitt agerande och mina känslor och inte tillåta det mera i några situationer.
Ända sedan jag var liten så har jag varit extremt konflikträdd. Det började på högstadiet då jag umgicks med en person som ville styra mig och som inte ville att jag skulle umgås med andra vänner mer än henne. Jag vågade aldrig säga emot henne, jo en gång på alla år men jag lät mig styras av denna person istället för att göra det jag själv ville ( vi har ingen kontakt efter högstadiet) Efter högstadiet har detta bara fortgått. Jag har fortsatt vara extremt rädd för att egentligen säga vad jag tycker när det kommit till personer som upplevt som starka personer eller nära familjemedlemmar som man inte vill bråka med osv jag tror att detta ligger sedan min barndom. När mamma och pappa skildes ville jag att båda skulle må bra, jag var rädd för bråk och att människor skulle vara högljudda och arga. Jag blev den tokiga Lotta som ville göra alla glada, ville vara snäll mot alla. I en grupp så blev min roll att känna av och ta hand om den som mådde dåligt för jag ville inte att någon skulle vara ledsen, jag ville göra mina föräldrar stolta, ville de skulle må bra osv
I situationer när andra människor haft åsikter om olika saker så har jag inte alltid vågat säga vad jag tycker, vilket lett till att jag skadat mig själv i många år genom att inte säga ifrån. I arbetslivet, med vänner, med mina föräldrar osv. Jag har varit rädd att säga vad jag tycker för då kommer inte de här människorna tycka om mig, bli arga på mig och jag vill inte gå och må dåligt år efter år och vara osams med människor så jag har tystat ner mig själv . Det gånger under mina år som jag har sagt ifrån eller tagit bort människor ur mitt liv då har dessa människor sedan begränsat mig. En av dessa är tex att jag mått så dåligt av att på in på Ica eller åka till den staden. Jag har liksom haft ångest innan jag ens kommer dit för att möta den personen som jag slutat umgåtts med för jag inte vågat möta den här personen och stå för mina åsikter.
När Elin blev sjuk så blev jag den sjuka dotterns mamma. Jag tappade min stolthet över mitt jobb, jag orkade inte med mina sociala relationer, jag orkade inte stå upp för mig själv och kände mig värdelös på många sätt. Det som jag var bra på och byggt upp i mitt företag, försvann. Jag skämdes att åka till stan och träffa människor för jag kände mig så värdelös att jag inte orkade hålla ihop. Jag var ingen längre. Jag tog den rollen och såg ner på mig själv och allt det jag kämpat för. Jag gjorde mig själv till ett offer. Till slut orkade jag inte längre upprätthålla någonting och där kom väggen.
När jag inte alltid möts av människor som hejat på mig och mina tokiga saker jag velat pröva då jag jag istället försökt att förklara, bevisa och kämpa. Min kära mamma tex som inte alltid tyckt om mina idéer. Då har jag behövt förklara, bevisa och kämpa för att nå mina mål. tex huset vid sjön, när min mamma är extremt rädd för vatten och inte velat att vi ska flytta eller bo vid vatten för att någonting ska hända oss. Hennes rädsla och omsorg har menats väl men blivit fel. Då har jag förklarat, bevisat och kämpat att det ska gå bra. För det har ju varit min dröm. Jag gjort det på väldigt många plan. Jag har jobbat ännu hårdare, bevisat ännu mer och kämpat ännu mer för att göra det jag brinner för och tycker om. Jag har gott emot min vilja genom att skriva på avtal som min pappa behövt för att rädda upp hans dåliga val i livet. Hans sorg efter blivit bortadopterad som barn och behov av kärlek.
I mina relationer med vänner har jag inte vågat säga vad jag tycker ( ännu mer de senaste åren när jag inte mått bra) utan istället tagit åt mig och gått och funderat och hört andras röster och åsikter i mitt huvud istället för att våga stå upp för mig själv och min väg som jag vill gå.
När jag började med bloggen tex så tänkte inte jag att den skulle bli stor, jag förstod aldrig att så många människor skulle ha åsikter om mitt liv men så blev det. Ni kan ju tänka er hur svårt det varit för mig genom åren att hantera att alla tycker inte om mig, människor har skrivet elaka saker om att jag fotar mig själv i spegeln, mitt konstiga jobb, att jag inte kommer kunna fota bilder till en tidning , hur jag är som person osv. Jag har ju bara velat att alla ska tycka om mig, alla ska vara snälla och inga konflikter ska uppstå. Min enorma konflikträdsla att inte vara omtyckt av alla, har grävt min egen grav.
Å ena sidan jag har varit en stark person som gått min egen väg. Min drivkraft har varit att ha roligt och roligt har jag haft så pass mycket att jag glömt bort att ens vara rädd. Jag har inte förstått att det jag gör ska skapa avundsjuka, jag har bara gjort någonting jag tycker är kul. Ju mer framgångsrik jag blivit ju mer har jag fått höra. När jag känt mig annorlunda, gjort annorlunda val så har jag inte alltid våga stå upp för mig alla gånger. Mitt sätt att hantera detta på har blivit att jag har jobbat ännu hårdare, jag har försökt att förklara, bevisa och kämpa för att få fortsätta vara jag och göra det jag brinner för. Men längst vägen tog allt liksom slut. När Elin blev sjuk så orkade jag inte mer på många olika sätt. Elins sjukdom i sig, ekonomin att inte kunna jobba , mitt företag jag byggt upp, mina relationer, allt jobb, osv Allt föll efter hennes sjukdom. Jag kände mig jagad och ville fly men innan kraschen fortsatte jag bara förklara, kämpa och bevisa.
Utan att gå in på allt för mycket här och personliga saker så vill jag bara för en gång säga att jag kommer från och med nu att aldrig mer tillåta mig själv och skada mig själv genom att inte våga säga vad jag tycker och stå upp för mig själv. Människor i min omgivning kanske kommer uppleva mig som mer hård osv och det är för att jag kommer sätta gränser på vad jag tillåter, stå upp för vem jag är och vad jag tycker om för saker. I alla situationer där jag skadat mig själv genom tystnad kommer jag göra min röst hörd. Jag kommer fortsätta att tränas i detta av min coach.
Det känns oerhört befriande för mig att fått denna insikt. Att det här handlar om mig och mitt ansvar att ta hand om mig själv. Det löser upp många knutar och en frihet. Jag har trott att jag är snäll genom att vara tyst, men det jag har istället har gjort är att skada mig själv i många år. Det är slut på det nu.
Jag vill tacka alla er som vill lyssna på min historia och vill ta del av den. Det betyder mycket för mig.
Ni brukar tycka det är roligt att få lite dagens bilder och här kommer ett gäng av dessa. Det har varit väldigt fint på morgonen här nu ett tag. Solen kommer och lägger sig på träden på andra sidan och vårt svanpar simmar där ute varje dag.
Att kunna åka till stan och leva som förr känns väldigt skönt. Dock har inget behov att springa i affärer så ofta, men att sitta och äta lunch med min dotter är däremot helt underbart, det skulle jag vilja göra ofta.
Min kloka fina Elin som säger så mycket bra saker till sin mamma. Vi pratar väldigt mycket om livet hon och jag. Allt som vi känner och funderar på och Elin har liksom tagit hand om mig när jag inte mått bra precis som jag gjorde med henne när hon var sjuk. Vår relation är så enkel och nära och jag får nog ändå säga att Elins sjukdom fått oss närmare och verkligen uppskatta tiden med varandra.
Jag köpte mig en jacka och en mössa i julklapp som jag nämnde att jag önskade mig. Det blev nog förra årets modell för jag hittar inte den mörka gröna färgen i år. Nu ska detta bli julklapp från min man, han tycker det är bra att vi gör så här så det blir rätt storlek osv
Det blev också massa ljus. Kalle sitter nere vid tv:n och brassar på ljus varje kväll, det går åt väldigt mycket ljus denna tid. Vi var också på Mio där vasen och blommorna kommer synas mer i andra foton. I somras kom mina foton med i Mios nyhetsbrev så det var extra kul.
Nu ska vi äta julmat 🙂 och imorgon ska Kalle jobba igen och då ska jag jobba hemma igen.
Ibland blir man lite extra glad som tex när man får visa och fota mysbilder för Cellbes. Ja är det någonting vi verkligen behöver denna tid så är det mys i alla former. Jag älskar ju myskläder om jag är hemma. Kläderna ska sitta skönt och så vill jag ha fint omkring mig. Tända ljus och få tid att göra det jag tycker om. Ibland osminkad och vardaglig och ibland piffad.
Erbjudande 30% rabatt på överdelar och byxor
Jag är också väldigt förtjust i just rosa och hos Cellbes finns många olika sorters set med både myskläder och andra outfit som passar bra nu när man går hemma och pysslar eller varför inte till julklappar.
Cellbes jobbar också med att stärka kvinnors självkänsla på ett hållbart, inspirerande & inkluderande sätt och har storlekar för alla sorters kvinnokroppar.
Jag har många plagg från Cellbes i min garderob och älskar också deras underkläder.
Just nu har Cellbes 30% rabatt på överdelar och byxor, ja inte bara mysplagg utan på blusar, jeans, chinos osv Väldigt bra priser på många fina plagg Tex är flera av blusarna som jag visat nedsatta nu. Gäller 22/11 till 24/11
Kruka Sturehof, vas Des pots ( vet ej vart man kan köpa på nätet) stjärna
Mysdag väntar, det blev bestämt innan jag skulle somna igår. Jag ska träffa Elin och så ska vi uträtta lite ärenden. Jag har en kampanj som ska fotas för Mio som jag ska fixa idag och handla mer röda ljus som tog slut så fort och lite annat som ska hem. Kalle är hemma och varit sjuk några dagar så han får ta hand om Pettson.
Elin är snart klar barnskötare så då har hon två yrken, fotograf och barnskötare och då kommer hon börja jobba mer och vi har inte lika mycket tid tillsammans. Det känns som man vill passa på att ses lite mer nu. Jag ska också kika på en sådan där jacka som jag önskar mig i julklapp och mössa och kängor till Kalle. Kolla storlekar i alla fall och vad som finns i stan.
Bäst att sätta fart lite och få på lite smink så man vaknar.
