Att leva autentiskt, att hitta hem

Ni många som frågat om jag inte kan skriva lite mer om hur jag tänkt och jobbat med att hitta hem, hitta lite mer av mitt autentiska jag. Är det någonting jag vet nu så är det att detta ändras över tid. Det är inte så att man leker någon annan eller varit någon annan men i perioder så kommer man för långt ifrån sin autentiska person, sitt sanna jag och det skapar mycket oro, tankar och inga bra känslor.

Jag har nästan alltid varit en glad och positiv person, jag har levt utifrån mina känslor och gjort det jag tycker om. Trots detta så skapar vi mönster och blir människor som vi under livet kommer ifrågasätta. Innan Elin blev sjuk var jag en lycklig person, förverkligade massa roliga saker, tränade osv och tyckte jag levde mitt bästa liv. Men när vi kom ut ur Elins cancer var jag så oerhört trött. Jag hade blivit en person med mycket höga krav både på vad jag skulle klara av och hur jag skulle se ut. Jag sågs som framgångsrik i de måtten att jag skapat en god ekonomi, hade stort hus, jag såg bra ut och gått ner mycket i vikt och jag hade kunnat köpa stugan som vi nu bor i. Men jag var så trött, gått igenom en tuff period i livet och levde inte längre som min själ ville.

Eftersom jag är van att leva nära mina känslor och göra det jag tyckte om så kunde jag inte längre leva upp till det. Jag var så utmattad efter jobb och Elins cancer och min kropp och hjärna var i så oerhörd stress. Jag visste inte vem jag var längre. jag hade skapat en person som jag inte ville vara längre. Det var då min nya resa började. Hitta vem jag var nu.

Flytta och rensa upp på saker var första steget. Äga mindre och ha mindre att ta hand om. Sedan umgicks jag med så många människor som jag tyvärr inte orkade eller hann med att träffa. Människor jag tyckte om. Jag var så utmattad så jag orkade inte ens umgås med min egen familj. Jag var tvungen att avsluta relationer, tyvärr blev det inget bra avslut under tuff depression. Jag slutade också att jobba en massa för att tjäna pengar, slutade att identifiera mig med andra influencer som jobbade som jag. När vi bara hade ett litet boende behövde jag inte längre slita med att få ihop ekonomin som tidigare. Jag hittade istället ett jobb i klädaffären och fick arbetskamrater, jobbade mindre med samarbeten och började sänka mina krav på vad jag skulle klara av och hur jag skulle se ut.

Jag började i kör där jag lärde känna många äldre människor, människor som inte visste eller brydde sig att jag var bloggerska. Där fick jag bara vara Lotta. Sången och gemenskapen gav mig många må bra känslor. Jag började jag landa på min nya plats med nya människor omkring mig, nya sammanhang. Från att jobba ensam i 10 år hade jag nu arbetskamrater igen. Jag älskade det. Lotta som älskar prata och vara med människor kom tillbaka, jag började känna igen mig själv. Lyckligare. Jag började meditera och lära mig att vara mer lugn och stilla. Jag gick mycket i skogen och utvecklade min nya trädgård och började fundera på vem jag blivit och vad jag ville vara nu.

Det var då jag började känna Lotta som jag var som barn. Hon den busiga, glada som inte brytt sig om varken fina prylar eller hur man ska eller bör vara. Bloggen har ju trots allt, inte bara varit bra för mig. Jag har genom åren fått höra mycket elaka saker från människor. Om de människorna skulle träffa mig hade de aldrig sagt det som de vågade skriva i smyg. Jag har fått läsa människornas mörka tankar och känslor om mig. Inte bara de fina orden. Det hade påverkat mig på olika sätt. Jag hade kommit så långt ifrån den autentiska Lotta jag var från början när barnen föddes, när jag var liten. Vilket till viss del gjort mig sjuk och nu var jag tvungen att hitta vägen tillbaka, hitta vem jag var.

När alla bitarna började falla på plats började jag också i terapi hos Winglyckan. Inte visste jag att så många tårar och så mycket smärta skulle komma ut där. Men att bearbeta precis ALLT som jag känt genom åren med Marie så började det som skavt och varit jobbigt komma upp i ljuset och sedan lämna mina tankar och min kropp. Varje gång klev jag ut där ifrån kändes det lite lättare, som lager av det som varit svårt skalades av. Lämnade skiten mer och mer bakom mig , den hemska coachen tex som kontaktade mig som skadade mig massor osv och började mer och mer hitta tillbaka till mig. Till glädjen i livet och till den jag blivit efter alla mina nya erfarenheter.

Mitt liv nu är väldigt långt ifrån hur jag levde och var för 7 år sedan men jag mår så otroligt bra. Jag vet att man inte behöver alla prylar som jag hade och alla relationer som jag hade att ta hand om, jag behöver inte göra saker som jag inte orkar eller inte tycker om att göra längre. Jag behöver inte leva upp till någonting. Jag har gått igenom allt jag har upplevt som varit svårt och jobbigt , lyft det som funnits långt in som jag inte vågat att prata om eller vågat känna tidigare, jag har ingen oro eller stress som jag går och bär på, inte massa tankar som går runt i huvudet. Jag har varit på botten och vänt, varit inlagd på psykiatriska osv Jag är inte lika konflikträdd på samma sätt längre, jag vågar stå för mina åsikter och känner ett helt annat lugn. Jag lever ett liv som jag orkar med. Jag vet att om man hittar sig själv igen så blir livet lätt. För när du är den som du är menad att vara då känns och syns det i allt. Då behöver du bara vara precis som du är, du blir ditt sanna jag, du lever det liv som du vill leva och det är tillräckligt.

Tack till dig som följer med på resan, resan i livet.

Kram Lotta