Cancer

Efter en promenad med min vän runt stora byn så åker jag hem och tar tag i livet igen. Jag städar och dammsuger och köper fiskekort. Ikväll ska vi fiska och äta picknickmat. Det går inte gräva ner sig varje dag, man orkar inte, vi är inte en sådan familj. Igår grät jag konstant nästan hela dagen, en tung dag men också massor av glädje över att Elin orkar små betydelsefulla saker och för att min son åker iväg på killfest och får ha kul.

Jag dammsuger golvet, Elins hår ligger som en matta överallt, jag klarar det idag. Igår satt vi ute och grät tillsammans i den vackra sommarkvällen när det föll av. Syrenen blommade, kvällen var varm och där satt min dotter och samlade sitt hår i fina toffsar. Min man lagade mat med kärlek, det var hans sätt att sörja. Så kramades vi, drack rose och åt en fin grillmiddag som ett avslut på en tung dag.

Vi går vidare och det här kommer gå bra. Måste få ha dagarna när livet känns som ett helvete för att dagen efter inse att det finns massor fint att njuta av. Livet får vara bergochdalbana och det är helt okej. Jag väljer oftast glädje och när jag gör det får jag frågan, ”tänk på att vara ledsen också”. Till dem vill jag bara säga, man behöver inte oroa sig över att vara ledsen, man ska istället se till att få vara glad. Det är vad man behöver just nu. Tårarna lär komma av sig själv, alla känslor när man knappt sitter ihop osv. Gråta gör man hela tiden när man vill, istället gäller det att få vara glad de stunder man orkar.

Så idag känner jag mig stark igen, vi åker och fiskar ikväll och tar en picknick. Det blir en bra dag, jag väljer glädje, vi har varandra, vi håller ihop, det viktigaste har vi. Håret är nu snart ett minne blott och vi har klarat av den processen, det faller …det är bara hår , jag tror jag sörjt färdigt över det. Det blir en bra dag…

Kram Lotta

 

Hon sitter på sängen i sjukhussalen helt lungt, hon vet att idag ska hon sövas för att göra två olika sorters benmärgsprov och injektion. Man ska nu kunna se om cancern minskat i benmärgen och om två veckor till vill man helst den ska vara helt borta. Då börjar en ny fas i den 2.5 år långa behandlingen.

 

Ibland kan jag fortfarande tycka att det är svårt att förstå att det är min dotter, min Elin som sitter där och är sjuk. Hur ska man kunna förstå? Veckorna känns som år, allt går så fort. Håret har börjat trilla på hennes axlar och inom några dagar måste det klippas ner eller tas bort. Hennes vackra fina hår som hon sparat så länge. Hon har accepterat det och vet att hon kommer få vara utan hår en tid innan växer ut igen. För frisk ska hon bli och nytt hår kommer det bli. Jag ser att medicinerna tar på hennes kropp. Huden påverkas, trött, blåser i munnen, ont i magen osv. De kör omkring på min dotter som ligger världsvant i sjukhussängen, i början tyckte jag det var så konstigt, som en dålig film.

 

Jag önskar ibland att hon var mer arg och förbannd, att hon skrek osv. men hon sitter och pratar som vanligt och skojar med oss som om vi var ute på ett vanligt ärende. Hon är ledsen ibland och hon har varit förbannad så det räcker säger hon. ”Jag mår inte bättre av att må dåligt varje dag, jag orkar inte det” 

 

Så sövs hon ner i en sal med 6 vuxna människor runtomkring sig som om det vore en helt vanlig sak, ” blir skönt att sova säger hon med ett leende”. ”Jäkla unge känner jag igen, du ler”. Det går inte vara så ledsen i hennes sällskap, hon vill inte att vi ska må dåligt varje dag, hon vill det ska kännas som ett vanligt liv och att accepterar behandlingarna och tar dem en i taget. Så vi sätter oss jag och pappan och läser tidningar och pratar och när Elin vaknar är det lunch och cytostatika i blodet. Sedan åker vi hem och Elin är trött. All prover är normala, så vi åker hem. Gud så skönt!

 

Livet bara fortsätter, inget annat stannar upp, allt bara fortsätter….ikväll ska jag med sonen och klä en vagn och picknick med hans klass. Vi ska fira att imorgon är det skolavslutning. Jag älskar skolavslutningar och jag älskar sommartid. Så imorgon ska jag fixa i trädgården, sätta in blommor i vasar och hämta björkar osv för att fira. Fira livet och sommarlov, det är de värda mina älskade ungar.

 

Så rullar faktiskt livet vidare och på fredag ska Elin gå till skolan och också få sommarlov. Hennes bekymmer är mest om håret komma sitta kvar tills fredag. En 16 årings vardag som håller på att bli vuxen och gått om ett år i skolan för kortid och långtidsminnet krånglar och nu också med cancern och livet framför sig och snart sommarlov. 

  

Kram Lotta

 

I en sal på sjukhuset ligger vår dotter i fosterställning och får en injektion i ryggmärgen av cancermediciner så att cancern/leukemin inte ska kunna sprida sig upp till hjärnan. Hon använder lustgas och i rummet finns fem andra personer som hjälper till och hon ska göra detta varje onsdag i flera veckor framöver och så andra behandlingar under tiden. I mobilen spelas det One Direction. Hennes klasskamrater har just tagit lunch och kanske befinner sig i fritidsgården eller går ”varvet”.

Innan de sätter igång pratar vi om vad vi ska laga för mat, vilka växter jag ska ha i min nya rabatt, Elin surfar lite på mobilen, vi skrattar och skojar och sköterskor avlöser varandra och vi får prata om hur veckan varit och hur vi mår. I allt detta borde vi vara nervösa eller nedstämda men det är vi inte. Vi känner oss lugna av att mötas av många änglar på sjukhuset, vi känner oss lugna över att vi kan prata och avdramatiserar vad hon ska göra och ordet cancer hur man möter det är faktiskt lite upp till oss. Än har Elin tagit det här bra och hon är 16 år och förstår vad detta innebär. Elin har en cancer där 86% blir friska, vi har så bra prognos framöver oss och vi väljer att ta varje del som en sak i taget. Hon är förhållandevis fortfarande pigg mot många barn. Vi kan inte springa ifrån det, vi kan bara göra det så bra som det går för oss alla och vi inser att mycket hur vi tar detta sitter i hjärnan.

Om vi försöker se på detta på ett mer lugnare sätt så blir Elin lugn och vi gör det inte till någon grej. Hon är helt otrolig vår krigare, hon gnäller knappt. Behandlingarna på sjukhuset går toppen, det är biverkningarna vi tycker är jobbiga. Hon bryr sig inte så mycket om sprutor, stick i benmärgen eller operationer..innan de satte in dosan fick hon säkert 40 stick på en vecka med massor av rör blod osv. Hon vet att för varje grej blir det ett friskare liv och vi kan inte fly. Man får bryta ihop däremellan osv, men hon har valt att försöka se positivt så gott det går.

Just när jag skriver detta provar hon alla klänningar i sin walk in closet, hon väcker sitt intresse för kläder till liv och gör olika saker för att närma sig tanken att hon kommer vara den hon är oavsett cancer. Vi ska alla vara dem vi är, vi ska bara göra den här resan som kommer göra oss ännu starkare och klokare. Jag känner mig redan så mycket mer tacksam. Vi är krigare som tänker göda cancern med kärlek, den kommer inte orka med oss tillslut, vi fick en stund tillsammans att prata mat, känslor, vad vi ska göra i helgen…cancern tog inte vårt psyke idag heller.

Kram Lotta

Idag har vi tränat att gå på staden igen och Elin har klarat av att gå en stund till skolan. Första gången vi var nere på staden för att beställa peruk blev krocken mellan sjukhus och verkligheten för tuff för oss båda. Idag gick det bättre. Man kan annars tro att det jag som behöver nytt hår 🙂 jag har mått psykiskt bra under denna tid, men stress har nog istället satt sig i håret. Har tappat massor, fast det gör jag annars med med lchf kost.

Vi har gjort lite ärenden och varit och hämtat Elins peruk. Den är superfin i äkta hår och mer om det får hon visa själv. Däremot måste jag hylla frisören Richard på hårteknikerna. Så proffsigt bemötande och erfarenhet av cancerpatienter. Har fick direkt vårt förtroende och med hans hjälp gick det här så mycket enklare.

Nu sover hon så jag passar på att jobba lite. Nästa vecka ska jag iväg på reportage igen och det ska bli kul. Imorgon är det behandlingsdag på sjukhuset.

Kram Lotta

 

Vi har varit hemma idag och hunnit massor av bra saker. Plåtarna från poolen är borttagna, fotbollsmålen är uppsatta som sonen fått, vi tagit ut växter och jag har gått två promenader och firat morsdag. Dagarna fortsätter och jag kan inte förstå att det var i måndags Elin fick sin diagnos med leukemi det känns som ett år.

 

Vi har hunnit uppleva så mycket tankar och känslor denna veckan då hjärtat ibland suttit utanför kroppen. Glädjen över små saker är så mycket starkare och tårarana ligger så nära skratt. 

 

Jag är inte rädd för döden, inte ett dugg faktiskt för Elin är en fighter ända från barn har hon varit envis som en get. Tanken finns inte på kartan!. Jag är bara rädd för allt som hon måste gå igenom för att våga fortsätta vara den hon är och våga stå upp för sig själv tex. utan hår osv. Att vara 16 år tappa hår, svullna upp av kortison och få humörssväningar m.m känns jävligt nu när hon ska växa ifrån sina föräldrar så blir hon istället beroende av oss!! Sedan ytterligare alla biverkningar som må illa osv. Att ytterligare behöva kämpa för något i livet när man redan gått igenom så himla mycket i skolan gör mig ledsen. Eftersom hon varit med om mycket och redan som barn byggt upp ett gott självförtroende och fin som människa så har hon med sig det in i detta, tack och lov . Hennes humor som gör att vi skrattar när vi borde gråta och tvärtom. Peruken är redan beställd, den är så fin. Äkta fint hår och man kan inte se att det är en peruk. Jag struntar i håret egentligen, för det kommer nytt, men för henne som är 16 år ju håret något av det viktigaste. 

 

Idag är det en vecka sedan vi fick första beskedet att Elin har leukemi, kommer aldrig glömma den dagen de kommer in i sjukhussalen och sätter sig på varsin stol och berättar det. Kändes som tiden stannade och jag skulle ramla ner i ett stort svart hål och aldrig komma upp igen. Men det gjorde jag/vi.

 

Idag har jag varit ute och sprungit, vi monterar möbler till hennes walk in closet, båda ungarna är med kompisar, jag har kunnat jobba osv. Nu har vi landat i detta besked och bara ser framåt. Vi ska besegra detta jävliga med allt positivt vi bara kan under tiden och bryta ihop däremellan. Vi ska kunna visa känslor, prata och ha så bra vi bara kan. Jag tänker möta denna sjukdom med allt jag byggt upp genom åren och som jag har inom mig och allt det positiva som redan finns i familjen. Jag känner redan denna vecka att hade jag inte både byggt upp min kropp både fysiskt och psykiskt många år innan detta så hade denna käftsmäll tagit ännu hårdare. 

 

Idag är en bra dag, jag är faktiskt mer glad än ledsen och det känns som livet fortsätter på ett fint sätt ändå. Det kommer bli en vardag i detta med och även om det tar 2.5 års behandling så ser jag mig själv stå att gråta på tex. Elins student och säga ”Fuck you cancer you picked the wrong girl”.

 

Kram Lotta

 

 

Nu känns det underbart för stunden, Elin har fått bättre medicin och mår bra. Jag känner mig så harmonisk och lugn bara hon slipper värk. Imorse var det fruktansvärt och vi åkte snabbt in till sjukhuset för att få bättre smärtlindring.

 

Min man fixade världens godaste lunch med ostar och skinkor som jag gillar och vi skrattade att det är bara rödvinet som saknades. Jag älskar att få ha humorn kvar. Elin oroar sig mest för håret, men börjar landa i det med. Egentligen så är vi ju ännu bara under utredning för leukemi, allt tyder på det men om vi får göra benmärgsprovet imorgon förmiddag så får vi troligtvis svar redan samma dag och sedan sätts all kraft in på en gång. Sjukt tacksam för svensk sjukvård!

 

Vi har ju två barn, så vi får inte glömma bort vår son i allt det här och som tur är har han också massor av fina människor som bryr sig om honom och nära och kära. Jag är grym på att delegera för att vår tillvaro ska bli mer dräglig. Igår lagade min svärfar, man och son mat. Mamma städade och svärmor hade handlat och fyllde frys och kylskåp och min bonuspappa tar hand om sonen. Mitt älskade team! så kom Elins kompis ner med familj så vi fick prata och gråta.

 

 

Nu ska jag ladda med lite mat och fortsätta ha en bra kväll här på sjukhuset. 

 

Tack för alla fina ord!!! Jag går tillbaka och läser allt när jag mår bra och har tid. Ni är fantastiska.

 

 

 

Kram Lotta

 

 

 

Det här är det inlägg som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva skriva, något som varje familj fruktar men vi vill ha med er på det här. Vi behöver er och jag kommer behöva dela den här resan med er. Elin vill att ni ska veta.

 

Elin blev sjukare i fredags. Hon försökte gå till skolan men ringde oss att värken spridit sig till armarna. Vi fick komma in till sjukhuset direkt och de satte in morfin och tog nya prover. Man hade inte sett allt tidigare så man gick djupare in och letade och sedan på kvällen kallade man in familjen och berättade att Elin har som man kan se på prover leukemi men hon ska utredas vidare. Det är en cancer som finns i blodet ( jag skriver tydligt för det är även barn och ungdomar som läser här ) man vet inte hur långt det gått och det har egentligen ingen betydelse när det gäller leukemi bara det inte spridit sig till viktiga organ. Det finns goda chanser att Elin kommer klara det här, men det kommer bli en tuff tid men mycket sjukhusbesök.

 

Vi lever som i en dimma, vi gråter, mår dåligt, skrattar och pratar. Vi är en öppen familj som pratar om allt och bloggen är en del av mitt /vårt liv så det är viktigt att ni veta så det inte blir fel. Elin kommer får göra en benmärgsprov på måndag och efter det kan man se vilken behandling som kommer sättas in.

 

Bloggen kommer uppdateras som vanligt när jag orkar och vill. Jag kommer dela lite av varje både vårt liv, samarbeten, pyssel, lantlivet och det jag känner att jag vill. Vi kommer försöka leva vidare i en vardag och vi kommer behöva fly in i det vi tycker om osv medan vi ledsna och hittar styrka. Bloggen och fotograferingen är mycket där jag finner styrka så jag ställer in allt en vecka framöver så får vi se och tar en dag i taget. 

 

Vi är starka tillsammans och har otroligt många med oss, vi känner att ni finns. Vi kanske inte orkar svara på meddelande osv , men vi kommer läsa allt och vi kommer fördela små uppgifter till våra familjer så livet rullar på. Just nu är vi hemma tills imorgon då vi får träffa doktor igen. Jag vill bara om ni ser oss så får ni gärna prata med oss och fråga, vi tycker det känns bra om ni både låter oss vara både ledsna och glada på vägen. 

 

Vi ska klara det här!!! och tillsammans med er alla vi känner och bloggläsare kommer det bli ännu lättare. Alla är vi olika hur vi fungerar i ett sådant besked och nu gör vi det som passar oss.

 

Förlåt nu kan man kommentera..det blev visst galet. 

 

Kram Lotta