Här visste vi att du haft cancer i två veckor
(Alla bilder jag visar på Elin är ok med henne)
Vi kunde inte somna häromkvällen jag och Kalle, vi låg och pratade om tiden som varit i flera timmar. Om allt som hänt och hur vi redan nu har svårt att minnas. Vi behöver prata för att förstå, för att komma ihåg och få sätta ord på det som hänt. För att komma vidare och för att förstå varför vi nu 6 månader senare känner att kroppen då och då är trött och vi måste vila.
Vi pratar om den där dagen då de kallade in min man till sjukhuset för de hade något att berätta, hur Kalle höll på att svimma när läkaren berättade besked att Elin var sjuk och hur Elin bara tittade på oss för hon visste inte vad leukemi var och jag fick säga orden…”Elin du är sjuk, du har fått cancer, blodcancer”.
Vi pratar om hur Elin den där underbara skolavslutningskvällen i somras tappade håret. När hon satt på en bänk och håret föll av och jag bara grät hela dagen. När pappa i huset lagade mat i terapi och Elin själv var mellan allvar och skratt för allt var så overkligt som något som inte händer på riktigt. När lillebror åkt iväg för det gör för ont för att se. . Den kvällen var nog den jobbigaste jag varit med om, då förstod jag att min dotter har fått cancer. Det som man tror inte händer, händer oss.
Vi pratar om alla de dagar hon skrek i timmar, när hon inte kunde gå, när hon satt i vår säng och vi inte förstod hur vi skulle ta oss in till sjukhuset för Elin kom inte in i bilen av alla smärtor. Vi pratar om hur vi rädda vi varit, hur vi sett hennes kropp brytas ner, hur vi skrattat i allt elände för att orka överleva. Hur vi genom kärlek, skratt och goda middagar orkat gå vidare fast det känts förjävligt.
Vi pratar om hur det har vänt, hur Elin för varje dag orkar mer, att hon inte bryr sig lika mycket om hur hon ser ut. Vi pratar om hur lyckliga vi var första gången vi slapp rullstolen, hur Elin orkade trappen och träffa sina vänner igen. Vi pratar om hur vi lägger märke till små saker, som tex att Elin kan böja sig ner och lyfta katten.
Vi pratar om att det som hänt oss under sex månader händer ibland ännu fortare för andra och de kanske inte heller får behålla den de älskar. Hur ska man kunna överleva och förstå?
Att jag bloggar och skriver om detta har varit oerhört värdefullt för mig/oss för nu minns vi inte längre men genom bloggen kan vi läsa lite av det som hänt och minnas. Vi behöver prata om det om och om igen.
Jag vill att du som läser ska vara rädd om dig och dem du tycker om i jul. Att du förstår att allt det där materiella som vi omger oss av som fina saker osv, det är egentligen ingenting av det vi behöver om vi inte är friska. För när man sitter där på sjukhuset bredvid sitt sjuka barn då inser man att det är härligt att fylla sitt hem med fina saker som gör en glad, det härligt att fylla sin garderob med snygga kläder som gör en fin……men du skulle byta bort ALLT detta mot att få ett friskt barn.
Så jag har lärt mig att jag kommer fortsätta fylla mitt hem med fina saker som jag tycker om, jag kommer fylla min garderob med nya kläder osv men jag vet också hur det är att sitta där och inse att det egentligen är bara döda ting. Det kan aldrig ersätta lyckan över att få dela livet med ett friskt barn/vuxen, att få ha dem man älskar omkring sig och det är vad jul handlar om egentligen. Jag har insett att ett hem behöver inte innehålla så mycket för att ett hem ska kännas underbart, jag har lärt mig att fundera först vad det är vad vi ska fylla livet med när vi har turen att få uppleva det. Ett sjukt barn i cancer har bara en önskan i julklapp, att bli frisk.
Kram Lotta
