Tankar om livet

Jag börjar lite på det här inlägget för att skriva till er, kanske att jag kommer sitta här flera gånger idag för att få ihop det för jag brukar ta många pauser. Jag är inte så bra längre att fokusera så länge på en sak, jag hoppar lite och det känns ok. Jag har inga direkta mål över dagen eller måsten. Jag gör lite som jag känner för och har ork till och har acceptans till att denna press jag levt under många år, som gjort min hjärna lite som seg kola. 

 

Jag har ju fått ändra mig för att vara sann mot mig själv. För att göra det som rätt för mig just nu. Mitt liv och mitt tempo är långsamt. Det som jag kunde göra på en dag innan hjärntröttheten/ Elins cancerbehandling tar en vecka nu. Jag förstår ju att det tempot kommer jag inte tillbaka till och längtar inte till det heller, men jag längtar till att kunna träffa vänner, släktingar och göra upplevelser och besöka lite butiker utan att behöva tänka mig för…sedan kommer nog alltid mitt tempo vara ett helt annat, även om jag är väldigt stark och kan bära tungt och så. 

 

Jag ger mig nu ett helt annat liv, ett liv där själen befinner sig nu. Hjärnan behöver mycket mindre input, allt vad stress heter finns inte. Varje dag får lusten och orken styras. Min svärmor ringde till mig igår, en mycket klok svärmor som berättade sin erfarenheter och där jag känner igen allt. Hon sa just det att jag måste utgå från spontanitet. Just så är det. Har jag en pigg dag och känner att nu funkar det så bokar jag något spontant eller sticker iväg på något. För jag kan inte veta. Jag kan inte bestämma saker längre, jag kan inte lova saker längre utan måste vara spontan. 

 

Jag har många vänner, vänner som jag tycker väldigt mycket om och skulle vilja träffa. Jag har många släktingar osv men det är samma sak där. Vi får ses spontant. Jag lovar ingenting och just nu orkar jag inte ta hand om alla mina relationer. Så fort jag blir lite bättre så gör jag något liten grej och blir det bara någon liten sak för mycket så blir jag sjuk och varje gång sänks jag psykiskt för jag inte klarar av saker som var så lätt innan och det skapar så otroligt mycket dålig självkänsla som jag inte ska behöva ha. Det sitter hos mig, inte hos mina vänner. Så jag måste lära mig att säga nej, så ses vi spontant om lust, ork och glädje finns.

 

Det är svårt, så förbaskat svårt att inte veta. Men bättre att säga nej direkt och sedan istället kunna göra något som inte trodde var möjligt just nu. Det är jättesvårt att veta hur mycket man klarar av för det pendlar från dag till dag, vecka till vecka men jag är i alla fall mycket bättre. Jag går in på mitt andra år som hjärntrött. Jag är inte utredd ordentligt så jag funderar också på att ta detta en vända till, men det är ju så jobbigt att börja köra i sjukhussvängen igen men jag borde nog. Jag har en privat sjukförsäkring jag kan använda mig av. 

 

Ja det var lite av dagens tankar hur jag mår och har det. Skönt att få skriva av sig, det hjälper mig och ni är många som skriver att det hjälper er också. Jag är inte ledsen eller så , jag mår inte jättedåligt psykiskt men jag har ett väldigt skyddat liv från omvärlden för att bli bättre och kunna ladda. Min familj och få vänner och närmsta släktingarna är allt jag orkar med just nu. Jag är inte ledsen på det sättet som jag var förra hösten…utan känner att mitt lilla liv är rikt och tillräckligt för mig just nu, men i framtiden hoppas jag på att kunna åka runt lite mer, se lite mer och träffa lite mer människor igen. 

 

Kram Lotta 

 

 

 

Jag ser allt så mycket klarare nu, varför jag känt som jag känt och varför jag gjort som jag gjort. Det behövs tid för att förstå och se ett sammanhang men när man börjar kom ur det blir allt mer logiskt.

 

För 5 år sedan så hade jag gjort massa roliga saker som jag drömt om. Framsidan på en tidning, jobbat som fotograf, gjort en bok, vunnit pris, jag hade en stor blogg. Jag hade jobbat mentalt med mitt bästa jag och gått ner 18 kilo i vikt. Jag var stark både psykisk och fysisk. Sedan blev min dotter sjuk och det förändrade hela vår värld. Allt handlade om att göra vår och hennes vardag så bra som gick. Jag fortsatte jobba, vara så positiv jag kunde och samtidigt klara ut den värsta händelsen i mitt liv. En händelse i sitt liv som man inte kan planera, utan bara göra det bästa man kan utifrån. 

 

I slutet av cancerbehandlingen så började influencersmarknaden blomma. Jag hade så mycket jobb och jag var så driven, Elin började bli bättre och jag tänkte att nu ska jag bara tillbaka där jag var innan. Jobba med reportage, åka runt i Sverige och så blogga osv  Drömmen om att bo vid vatten fanns och jobbade på att öka omsättning och lön i mitt företag. Jag var lite trött då och då men det var ju helt logiskt eftersom Elin precis genomgått en lång behandling. Vem skulle inte vara det, men den försvinner nog snart. 

 

Sedan började Elin gå vidare i sitt friska liv och jag fortsatte jobba. Företaget blomstrade och jag hade över 1 miljon i vinst och jag kunde köpa min stuga med sjötomt. Livet snurrade på väldigt bra och vi var lyckliga och trötta. Men sedan när vi var på plats och satt där i vår stuga så kom smällen. Postraumatisk stress hade lett mig in i väggen. Pang! Jag blev så sjuk och jag kände mig så jagad över alla krav och försöka vara den personen som jag varit innan.

 

Jag kunde inte jobba inte träffa människor eller någonting. Vem var jag nu? Vad skulle jag säga till alla mina vänner och släktingar och alla er på bloggen? Jag klarade ju inte ens åka och handla? Jag förstod ingenting och jag trodde bara att jag drabbas av en hjärntumör när jag upptäckte en stor knöl i nacken. Jag hade fortfarande en pigg kropp men en väldigt trött hjärna. 

 

Skulle andra förstå vad som hänt med mig efter en lång sjukdomstid eller skulle de bara tänka att jobbat ihjäl mig och köpt ett till hus. Tänkte andra på och förstod vilket trauma vi upplevt och förstod andra att min hjärna fortfarande var trött pga av cancerresan?

 

Min postramatiska stress hade lett mig till hjärntrötthet, hjärndimma. Folk tjatade på blogg och instagram att jag hade för mycket att göra med två hus och allt jag tänkte på var är hon, hon som jag varit i alla år? Hon som jag visste vad hon orkade och klarade av. Hon som var glad, hade energi, älskade livet, gillade fara runt, träffa vänner och hade så många drömmar. Men hon fanns ju inte längre.

 

Min höst förra året började med acceptans. Jag är sjuk. Jag måste ta reda på vem jag är nu, vad det är som jag drabbas av och vart jag är på väg. Nu har jag gjort det och som ni vet är jag på väg till stugan, jag mår inte bra men jag klarar av min vardag och jag kan jobba och jag har accepterat min situation. Jag har försvarat mig så länge för jag visste inte själv vad som hände. Jag gjorde bara det bästa jag kunde. Men jag mår bra nu, jag är glad nu och jag vet vad som är bäst för mig.

 

Nu är jag på väg. Jag läker, jag tar tiden att må bra. Jag säger ifrån och låter mig inte slås ner av dumma kommentarer eller tankar om mitt liv. Jag tackar nej till det jag inte klarar av just nu och jag förklarar för andra så att de ska förstå att jag har en pigg kropp men en trött hjärna. Jag vet vad som är bra för mig och sätter värde på det och tackar nej till annat. Jag väljer, jag sollar och jag lever ett annat rikt liv. 

 

Vet ni hur bra det känns nu ❣ Hade jag vetat att jag hade en posttraumatisk stress efter min dotters cancer och allt jobb jag lade ner så hade jag aldrig köpt stugan, men jag visste inte det då. Nu vet jag och nu vet jag också vilken framtid jag vill ha utifrån mina erfarenheter och den jag är nu. Det finns en mening med stugan och den platsen ändå, den är menad för oss ❣.  Jag är på väg framåt och jag ska inte tillbaka. 

 

Kram Lotta 

 

 

Jag är så oerhört tacksam för den känslan jag har precis nu, en känsla av att känna att allt blir bra, jag har allt jag behöver, jag är inte på väg någonstans just nu. Bara få vara frisk och få ha det här livet som jag tycker så mycket om.

 

Fy det blev en tuff sommar, inte alls som det var tänkt med allt. Vi vet ju att allt kan hända och pandemi skapade en massa oro i mitt företag. Jag kan inte berätta om allt här, men det känns bra nu. Allt ordnar sig men tiden som var tänkt att få en bra vår och sommar med hjälp av Kalle efter min tuffa utbrändhet/ hjärntrötthet blev inte alls som vi planerat. Jag var sååå sjuk i vintras. Min hjärna var liksom slut efter 2.5 år av min dotters leukemi och sedan allt jobb som jag la ner under dessa år. Då gjorde vi allt vi kunde, jag ångrar ingenting men sedan sa hjärnan stopp. Senaste året i mitt företag var galet bra, men min hjärna behövde lite mer återhämtning och det hann jag inte riktigt med. Det var som något bränts sönder i huvudet och som nu kommer ta tid att laga. 

 

Jag skulle ta hand om mig den här våren/sommaren , med trädgårdsjobb, tid med hund, mindre jobb, hjälp av Kalle osv och istället blev två barn hemma, en med skola hemma, Elin kunde inte jobba pga av covid, företaget som drabbades av saker som gav massa oro och så massa personliga saker i hemmet och så en man som skulle ha lön 🙂 Saker som gick sönder på löpande band, andras konkurser som drabbade mig osv. Men nu är det bra. Det kommer lösa sig.

 

Jag är inte alls så sjuk som jag varit, men jag har svårt när det händer jobbiga saker och när det sätts press eller stress på mig. Jag tänker sakta vissa dagar, klarar inte intryck, behöver mycket egen tid ensam,  men jag är stark fysiskt och har en stark kropp. Jag är så oerhört tacksam för jag har mina trädgårdar, naturen och mina vänner som förstått läget och min familj. Jag gör det jag blir frisk av och det går mest framåt och ibland lite bakåt. 

 

Men nu sitter jag här. Jag tittar ut i fönstret på glittrande vatten i min stuga och vet att jag är på rätt väg. Att jag tar hand om mig är nummer ett och saker och ting löser sig. Jag har energi och glädje och fortfarande drömmar men det är inte bråttom med någonting. Jag vet hur jag tänker omkring mitt liv i framtiden och vad jag mår bra just nu. Det kommer alltid komma saker vi inte kan styra över, jag måste bara hinna rusta mig så jag är stark i dem. 

 

Kram Lotta 

 

Att vara hjärntrött och inte kunna träffa människor kan upplevas svårt…. framförallt för andra. De gäller för andra att förstå att det är inget fel på dem, de är jag som är lite ”trasig” just nu och det måste man acceptera. Jag bara kan inte. Jag berättar för er här för det är viktigt för alla att förstå hur det kan vara att leva med hjärntrötthet , jag fick det efter ett trauma och många års kämpande med cancer i familjen och behålla mitt företag. Jag har gjort så gott jag kan och gör så gott jag kan och det är gott nog. Jag måste lyssna på vad kroppen säger och känna att det är helt okej att ha det så just nu. Vissa dagar är lite bättre och vissa är skit.

Kram Lotta

Idag ska jag och Pettson ha hundträning. Sara kommer hit och vi kör i alla väder. Det är skönt ute tycker jag. Det regnar inte en massa just nu men luften är så skön efter regn.

Ha en toppenfin dag

Kram Lotta

 

 

 

Jag tänker ofta att allt har sin tid, man vet aldrig vart man hamnar men äldre vet man säkert att man blir. Livet förändras med åldern och nu hinner jag tex. piffa med trädgård på ett helt annat sätt än förr. När barnen var små hade jag ingen köksträdgård, inga stora rabatter osv  Man kan inte hinna allt så jämför dig inte med mig om du är 30 år och har småbarn. Då fanns varken tiden eller pengarna att göra allt som jag gör nu. Då ville vi resa också, det var viktigt för oss och jag studerade i flera år som vuxen och fick jobba på helgerna. Det var före bloggen fanns. 

 

Allt har sin tid och nu finns både mer tid och mer pengar att pynta och fixa och så har jag förmånen att få ha er och visa allt jag gör som mitt jobb. Jag vill gärna inspirera , men tänk bara på att du kanske inte alls har samma tid som mig, samma liv och är där jag är nu. Jag jämför mig väldigt sällan. Jag har för mycket att tänka på så jag tänker inte så mycket på vad andra gör. Jag inspireras mycket och sedan kör jag liksom på. Ni är många unga människor som läser min blogg och jag vill att ni ska tänka att allt har sin tid. Lika så ni som blivit pensionärer, ni har kanske inte samma driv och ork som jag.

 

Att vara 30 år med småbarn i livet och vara 46 med stora ungar som har körkort och snart flyttar hemifrån är stor skillnad. 

 

I stugan igår planterade jag ett körsbärsträd, sötkörsbär. Min bonuspappa hjälpte mig att ta ner ett gammalt stort körsbärsträd och nu sätter jag ett nytt. Vi får hoppas det tar sig. 

 

Ha en fin, fin dag!

 

 

 

Kram Lotta