Tankar om livet

 

 

 

Jag tänker ofta att allt har sin tid, man vet aldrig vart man hamnar men äldre vet man säkert att man blir. Livet förändras med åldern och nu hinner jag tex. piffa med trädgård på ett helt annat sätt än förr. När barnen var små hade jag ingen köksträdgård, inga stora rabatter osv  Man kan inte hinna allt så jämför dig inte med mig om du är 30 år och har småbarn. Då fanns varken tiden eller pengarna att göra allt som jag gör nu. Då ville vi resa också, det var viktigt för oss och jag studerade i flera år som vuxen och fick jobba på helgerna. Det var före bloggen fanns. 

 

Allt har sin tid och nu finns både mer tid och mer pengar att pynta och fixa och så har jag förmånen att få ha er och visa allt jag gör som mitt jobb. Jag vill gärna inspirera , men tänk bara på att du kanske inte alls har samma tid som mig, samma liv och är där jag är nu. Jag jämför mig väldigt sällan. Jag har för mycket att tänka på så jag tänker inte så mycket på vad andra gör. Jag inspireras mycket och sedan kör jag liksom på. Ni är många unga människor som läser min blogg och jag vill att ni ska tänka att allt har sin tid. Lika så ni som blivit pensionärer, ni har kanske inte samma driv och ork som jag.

 

Att vara 30 år med småbarn i livet och vara 46 med stora ungar som har körkort och snart flyttar hemifrån är stor skillnad. 

 

I stugan igår planterade jag ett körsbärsträd, sötkörsbär. Min bonuspappa hjälpte mig att ta ner ett gammalt stort körsbärsträd och nu sätter jag ett nytt. Vi får hoppas det tar sig. 

 

Ha en fin, fin dag!

 

 

 

Kram Lotta 

 

 

Det har varit ganska mycket fram till nu. Jag har ju ändå massa tid och pyssla och fixa ärenden när jag vill men jag tänker även på er. Hur man ska hinna, hur man ska hålla ihop? När jag var yngre och barnen var små så gjorde det man det lättare,  men nu ser jag och känner många över 40 som inte gör det längre som inte orkar hela vägen. 

 

Jag älskar jul, det gör jag men det blir lite mer att göra även om det mesta är väldigt roligt. Den här sista veckan före jul har de senaste åren var lite tuffa för mig efter Elins cancer har jag inte orkat med som förr. Den här veckan  har nog ändå varit till den bättre än åren innan. Kroppen minns så mycket och hjärnan funderar hur ska det bli i år? Så jag har lagt ner väldigt mycket som jag gjorde förr för att orka, för jag inte tycker vissa saker är lika roligt och för att göra mer av det som ger energi. 

 

Jag känner mig också mycket bättre än det varit de senaste veckorna och jag ser fram emot de här semesterdagarna med Kalle. Gud det ska bli så mysigt. Vi ska vara både i stugan och hemma och jag börjar även längta efter att bjuda lite folk igen, någon dag i alla fall. Ibland känner jag mig lite tråkig. Jag vill gå promenader, vara hemma eller i stugan, jag kan åka iväg på något någon gång men sedan är jag nöjd. Jag är nöjd för det är liksom det jag klarar av just nu och så får det vara. Jag är så van att alltid varit ett yrväder med så mycket energi och alltid ha något på gång men jag är inte hon längre inte varje dag i alla fall. Ibland har tusen järn i elden och då får det vara så, då far jag runt och fixar och donar och vill så mycket men då låter mig även få vara den Lotta också. För jag vet att det kommer så många andra dagar när det inte är så.  

 

Jag läste några ord från Malin Berghagen häromdagen och de var så talande för mig ”du är redan hel i allt som är du, i din glädje och i din sorg” Det är okej att vara precis som man är . I början ville jag så gärna tillbaka till hon som jag var då, men jag har kommit till en punk att det är ok att bara vara som jag är nu. Att acceptera är svårt i början när man bara fram till 40 haft flyt i livet även om jag kämpat för min väg. Men sjukdomar kan jag inte ändra på, jag kan bara omfamna det som hänt och hände och säga att det är ok Lotta att du är här nu och du är hel som du är, både i din glädje och i din sorg. Att få fira jul med alla i familjen kan inte vara något annat än glädje, jag är så lycklig för det. 

 

Kram Lotta 

 

 

Idag känner jag bara en stor tacksamhet. Tacksamhet till att jag kunde umgås med mina vänner igår, tacksamhet att jag fick en fin läkare idag som lyssnade in mig och frågade om jag var nöjd med besöket och alla de prover jag ville ha svar på ( får vet nästa vecka hur det går ). Tacksamhet mot min familj som låter mig få vara som jag är, min man som försöker hjälpa mig allt och att vi kan prata om allt. Han ringer alltid hem från jobbet  och så pratar vi nästan alltid tills han är hemma. Då avhandlar vi livet, sätter upp riktning och lyssnar in hur den andre mår. Han är min klippa och jag älskar att umgås och upptäcka livet med honom. Så mina vänner. Tänk alla promenader vi haft, så mycket som avhandlats. Vi pratar och om allt och det tar aldrig slut. Alla tjejmiddagar och alla samtal med mamma och svärmor osv. 

 

Tänk att idag har jag kunnat göra några av de saker jag tog för självklart innan. Att kunna göra flera saker på en dag. Idag kunde jag tom sitta på ett cafe. Jag sökte en plats där jag kunde sitta och titta ut i ett fönster men det kändes bara så bra. Jag kände mig trygg i den situationen, det var rörigt men jag kunde vara i den miljön även om jag inte kunde titta på alla människor. Det kändes så hoppfullt att kunna göra saker som jag inte kunnat på ett tag. 

 

Det isar i min hals, i hörselgångar m.m och doktorn sa att den stress jag levt med är onormalt hög och under så lång tid. Ingen kan föreställa den pressen som inte varit med. Det är liksom okej att hamna här och det vet jag ju, men om det nu inte är min posttraumatiska stress utan något annat som tex. sköldkörtel så var det ju bra att jag kollar upp det. 

 

Jag är också oerhört tacksam att ni finns. Allt stöd jag får genom mail, kommentarer, instagram m.m Ni är snälla. Jag vill bara säga er alla, det är okej att falla ibland och att våga prata om det och visa det. Du behöver inte hålla ihop. Du behöver inte upprättahålla någon fasad. Jag är inte perfekt, mitt liv är inte perfekt. Det har varit så rörigt, så många olika känslor och så mycket konstigheter i min kropp så jag knappt hängt med själv men ni låter mig får vara som jag är. Tack för att jag får skriva och att ni vill läsa och att ni gör att jag vågar visa mig i pyjamas,  ute, osminkad en morgon på väg att hämta julstjärnor…..precis som jag är. 

 

Kram Lotta 

 

💗

Å vad jag har fått prata och haft det trevligt. Igår åkte jag och min vän Maria till stugan. Mycket tankar har ventileras om livet och så gick vi promenad både igår och idag. Idag gick vi en ny runda vid stugan som tog över en timme och jag såg en massa kantareller så jag ska dit nu och plocka svamp. Jag har också träffat mina gymnasietjejer som ses varje år, så kul att få följa dem genom livet. Nu är jag väldigt trött efter träffat vänner, som jag alltid blir …men jag är glad. Jag har fått ta en halv migräntablett idag och jag får inte så där ont i huvudet längre så jag kräks av träffa många människor på en gång, utan kan få bort huvudvärken av tabletter. Jag har gjort massa åtgärder för att slippa min huvudvärk så det är inte ofta men nu har jag också äntligen fått migräntabletter på recept som funkar. Efter 3:e försöket och sökt för migrän så blev det äntligen imigran.

Sedan vill jag i djupet av mitt hjärta säga tack. Tack för att ni skriver för att ni förstår och för ni får mig till en gladare människa. Jag ska läsa er kommentarer om och om igen och bli så där stark igen. Det har vänt, men med min ”hjärntrötthet” så tar lite längre tid att bli stark igen. Jag är ingen supermänniska och jag klarar olika mycket olika dagar men det har vänt nu och jag ska inte lyssna på andras tyckande om mitt liv utan lyssna min egen röst. Fuck you morsan som Elin kallade mig under hennes sjukdom kan ibland komma tillbaka, även om hon inte orkar vara så stark som då.

Ni är bäst.

Kram Lotta

💗

Idag läste jag att vi blir fler och fler kvinnor i allt yngre ålder som bränner ut oss. Jag tänker vilket samhälle vi har just nu och hur kan jag dela mitt liv för att bidra till att vi ska våga vara den vi är. Vi har höga krav på oss från många håll. Jag får själv hushålla med min energi och tänka mycket på hur jag lever efter posttraumatisk stress. Skillnaden med posttraumatisk stress och vanlig utbrändhet kan jag inte riktigt säga, men min kropp blev som ”utbränd” av att vara i ett kritiskt läge efter Elins leukemi. Kroppen fick vara på sin vakt i så många år. Eller som psykologen sa ” ni trampat vatten i flera år”

Jag vet inte om jag blir som förr igen, jag tror inte det men jag lever som kroppen säger åt mig att bör göra. Det är lite olika från dag till dag. Jag försöker aldrig att jämföra mig med andra. Allas liv ser så olika ut och jag försöker alltid ha fokus på vårt. Jag inspireras däremot jättemycket av många människor och deras klokskaper.

Jag försöker då och då visa min vardag på instagram story, hur det ser ut här hemma hos oss. Att allt inte är perfekt. Här på bloggen har jag valt att ha mest fina bilder för det tycker jag mest om, men jag berättar ju ändå om hela min värld. Ups och downs.

Idag började jag med att köra makadam vid sjön och fixar gräsmattan, det är tungt jobb att hålla på med så jag tränar inget extra nu. Har ständigt träningsvärk i armar osv.  Imorgon ska jag dit igen och fortsätta köra skottkärror.

Min man ska fest i för sitt jobb i vår gamla skruttiga skola och jag har hjälpt till lite men kommer åka till stugan så fort jag kan. Mycket människor och fester är inte min grej just nu, nej mitt hus vid sjön är perfekt då.

Vill ni se lite mer av min värld så följ mig gärna på instgram fyraarstider. Där kan man se lite mer och kan höra min röst och se mig vilket får ett helt annan innebörd.

Nu ska vi äta skaldjur här, räkor och lite annat gott som Philip fixat. Det fick bli mobilbilder idag igen, på tal om att sänka kraven. Det blir som det blir och det duger  🙂

Kram Lotta

💗