Hälsa

Jag behöver inte stressa speciellt mycket men ändå skiter det sig liksom. För det mesta går det ändå toppen att ha en lista med ärenden och handla men fortfarande är mataffärer det värsta för mig. Idag var en sådan dag när jag ska fixa en massa saker och mycket blir fel. tex. har jag tankat fel bensin i dunkarna till gräsklipparen två dagar i rad och fick åka och köpa extradunkar för att få hem rätt bensin osv

Sedan tänker jag att det är ok. Det får vara okej att att det är så här ibland, för det vi varit med om har satt spår och kroppen känner igen det tunga så fort det blir för mycket att hålla reda på. Jag behöver inte stressa men kroppen klarar inte det ändå. Hade jag åkt och handlat tidigt på morgonen när det öppnar och kommit iväg skapligt så hade det inte hänt.

Min hjärna gillar inte att handla i stora affären i min lilla stad eller samhälle, men att åka till stora stan är det ok. Det måste ju ha att göra med att jag känner en massa folk, många känner igen mig och jag blir stressad av det. Fast egentligen gillar jag just nu att prata med folk. Konstigt det där hur hjärnan styr oss och ger oss för signaler.

 

 

Jag tänkte jag skulle sätta ord på hur jag känt mig sista tiden, det är lite svårt för jag vet jag knappt själv ibland vad som händer. Jag tror det är många kvinnor som kan känna igen sig och jag tycker det är viktigt att vara ärlig och även bjuda på det som är svårt. Vi kan ge varandra styrka och kan känna igen oss i varandra och veta att jag är inte ensam. 

 

Hela våren har jag känt att jag inte orkar åka iväg på jobb. Jag har avbokat reportage och jag har bara velat jobba hemma. Nu har det funkat för mig eftersom jag kan jobba med bloggen, gamla reportage och sälja bilder. Så fort som Elins hb har svängt och hon inte mått bra så har orken och energin varit begränsad. Vi är inne på den 3:e sommaren med leukemibehandlingen och det känns lite som att glädjen och energin inte riktigt räckt till. Kanske är det så att när kroppen kan börja slappna av så kommer det. Innan Elin blev sjuk och i ca 2 år har jag känt en otrolig glädje ändå i allt det svåra och haft massor av inre styrka och strategier att plocka fram , men i vår och fram till sommaren så har den mer och mer försvunnit. 

 

Jag tror det är normalt att efter allt vi varit med om att tappa glädjen och orken då och då, men det är tufft att bli av med den för man behöver den verkligen för att inte ”cancerdjävulen” ska komma och sitta på ens axel om dagarna. För mig har det bara varit vissa dagar eller timmar sedan har det ofta glädjen kommit tillbaka. Det som varit jobbigast är att åka bort, umgås med människor som jag inte känner så väl eller komma i stressiga situationer. Då har kroppen lagt av. Därför har jag sett till att vara mest hemma och då har det funkat bra. De resor vi gjort sista tiden har funkat bra, men jag har känt att jag mest gjort det för jag behöver komma ut, det har inte varit den där riktiga längtan eller nyfikenheten som jag alltid haft. 

 

För en månad sedan däremot kom jag in i ännu en svacka. Från ingenstans så ville jag inte ens träffa och ut och gå med mina närmsta vänner, inte träna och jag ville ha minst en fika om dagen ( mer sötsug) och jag ville inte ens åka iväg med familjen eller ner till byn. Jag mindes inte min kod när jag skulle ta ut pengar, jag blev väldigt glömsk och konstig. Min kropp var så trött vissa kvällar. Jag somande ofta kl 21 och kände mig helt utslagen. Detta kom bara vissa stunder under en dag eller olika dagar , men jag har aldrig upplevt det innan och det kändes väldigt jobbigt. 

 

Ljusstake present