När glädje möter sorg och springa en mil

 
Jag har känt under en längre tid att min kropp är piggare igen. Efter jul har jag mått bra mentalt och jag haft känslan att det är som förr igen, som innan Elin blev sjuk. När man har ett barn som genomgått cancer så är det väldigt mycket före och efter. Ni som varit med om jobbiga saker känner säkert igen det. Jag vill gärna uppleva samma saker som vi gjorde före cancer nu igen. 
 
Ni som följt mig länge vet att jag jobbade med hälsan i flera år och var så stark innan cancern kom och knackade på dörren. Jag hade jobbat så mycket med det mentala och fysiska för att komma dit jag var då. När man aldrig tidigare har rört sig så krävs det en massa av en för att förändra sina tankar om sig själv och jag var så stolt och glad för den person jag lyckats med. Att komma tillbaka dit har varit ett mål för mig, inte minst för att kunna säga att cancern du lyckades aldrig. Du lyckades aldrig ta över min hjärna.
 
Under tiden Elin varit sjuk har det varit svårt att få tiden och så mycket påfrestningar psykiskt så jag har tvivlat på hur det ska bli med min hälsa. Jag har verkligen kämpat på med att gå ut och gå, att springa och äta bra för det har varit bra för mig. Jag har så gärna velat att få komma tillbaka och känna att jag är sådär stark igen, att tex. kunna springa milen igen som innan den hemska sjukdomen.
 
Idag hade jag bestämt mig för att testa springa milen igen och det gick jättebra. Jag kände mig så lycklig när solen lös och jag bara hade en kilometer kvar hem. Cancern fick aldrig sitt fäste i min hjärna, jag kan välja glädje, jag kan välja att ge mig det bästa, jag kan sätta på mig skorna nu och ta för mig och orka. Jag behöver inte springa en mil på ett tag igen för nu vet jag att jag kan, för jag vill och cancern kan inte påverka mig och min ork. Det är jag som bestämmer. 
 
 
När jag kom hem och ställde mig och stretcha så började jag gråta hejdlöst. Sådär från ingenstans kommer det tårar. Det var som allt bara sköljde över mig. Både hur vi kämpat, hur lycklig jag är över känna mig stark, hur jag orkade och satte upp ett mål. Men framförallt att cancer inte fått rota sig i mitt huvud och tagit över min kropp och hjärna. Jag är så glad att vi kommit så här långt. Det är en tuff resa vi gjort och gör men jag är glad att vi här nu. Tillbaka. Tack underbara liv för du ger mig så mycket glädje. 
 
Kram Lotta
 
 
 

Kommentarer

Tack för din kommentar, den publiceras efter granskning.

32 reaktioner på ”När glädje möter sorg och springa en mil”

  1. TACK för att du delar med dej av både glädje och sorg, av det som är livet. Jag vill också verkligen stärka mig till kropp o själ o till det kroppsliga behöver jag främst stärka min mage… Du skrev någonstans att du gjort 100 eller 150 situps av flera olika slag..? Det var nog på insta förra veckan o jag undrar hur gör du? Tacksam för svar med tips. Ha en härlig kväll med Mandelmanns, som också blivit en favorit här!

    1. Hej, jag är ju med i en grupp i byn där vi kör stationsövningar. Det är en ledare som bestämmer vad vi ska göra. Jag hade nog aldrig gjort det annars. Då tränar vi olika kroppsdelar vid olika tillfällen. Sedan kan man ju göra nästan allt hemma. Vi kör ofta 40 sek på en övning och 10 sek vila, sedan gör man övningarna i ca 45 min. Kram Lotta

  2. Jag gläds med dig och dina känsla , jag har inte varit med om någon som ni har varit med om . Men var och en kämpar på på olika sätt , känner igen att bara börja grina av tacksamhet av livet vad det ger varje dag. Tack för en fantastisk underbar blogg och tack för det du delar med dig av din dag som denna och dina känslor . Varma Styrke kramar i massor <3

  3. Lotta.. jag skulle bara vilja ge dig den största varmaste kramen.
    Och sen en flaska bubbel.
    Fråga mig inte varför, men jag tror vi skulle knäcka den och prata och gråta en hel del…
    Jag blev sjukskriven på 25 % idag… Har många känslor kring det, men just nu måste jag ha det. Annars kraschar jag helt igen.
    Du är en sann inspirationskälla Lotta.
    Massa kramar Anna

  4. Berörd…..starkt berörd av den talande bilden på dig i tårar. Väldigt starkt skrivet och väldigt stark bild som säger allt. Vilken resa ni gör, trots alla motgångar så segrar kraften ändå, Lotta. Att du kan känna dig stolt är ett som är säkert, att du känner tacksamhet efter allt är en stor gåva!
    Tack för att du så ärligt och sant delar med dig!
    Kram Maria i Huddinge
    (en dag hoppas jag få bjuda dig till min trädgård 🙂 )

  5. Ni är ju bara helt fantastiska igenom allt det här! Det är bra att låta sig känna alla känslorna som kommer!
    Som jag känner igen det här före och efter! Jag var 5 min från att förblöda i augusti efter en hästolycka. Men mitt i så finns bara kämpa med några fallgropar av ilska och sorg. Men man ska Banne mig inte ge sig! Har en dotter på då 11 månader. Att veta hur nära man var att skiljas från sitt barn är vedervärdigt. Kan inte förstå hur starka ni är för jag låg ju 1000 gånger hellre själv där i sjukhus sängen än att se någon annan kämpa.

    Jag önskar er allt det bästa i livet! Kram på er 💕

  6. Hej Lotta jag förstår din urladdning när du sprungit milen jag om någon vet , har alltid haft löpning och PW promenader låååånga pass jag gör det för att efter tröttheten efter ett pass kommer välbefinnandet (endorfiner) som får mig att må så bra och hela min kropp är tacksam . Mina föräldrar har båda haft hjärt och kärlproblem (dom avled båda i det) och det finns i våra gener ( min bror har gjort ett test man kan göra för att ta reda på om vi syskon bär anlagen, det gör vi) jag tänker så här att det minsta jag kan göra är att ta hand om mig och mota Olle i grind;) Som någon skrev här att alla kämpar med något . Jag blir så glad när jag ser dig i löparkläder rosig av frisk luft och ansträngning.:)) Det!! är att ta hand om sig själv och kämpa för att orka motgångar och sjukdomar. Kram till dig härliga Lotta

  7. Det var längesen jag skrev en kommentar…..men nu ville jag göra det….(läser varje dag i flera år)

    Du är fantastisk!!!!
    Du ger såå mycket inspiration!!!
    Heja er!!!

    Stor KRAM
    Anna

  8. Skriver vanligtvis inte ofta kommentarer, men nu kände jag att jag var tvungen…
    Läser Din blogg varje dag!
    Du är en sann inspiration, och Du ger så mycket av Dig själv och av Livet ..
    Heja er, önskar Er allt gott!
    <3

  9. Så starkt av dig! Både att springa milen – en bedrift fysiskt OCH mentalt, men även att dela med dig av dina tårar efter en bedrift som handlar om mer än att klara ett stort mål

  10. Och DÄR….kom mina tårar också. Av samma känsla som du känner. Så glad för att ni tagit er dit ni är. Önskar er allt gott. <3 Vi har allt framför oss, med min brors cancer och för 2 veckor fick vi veta att min mans syster också fått det… Kram <3

  11. Fina Lotta! Ditt inlägg fick mig till tårar, så fint & personligt! Så glad att du delar med dig av dina känslor & tankar!

  12. Bästa Lotta! Vilken fantastisk förebild du är. Vilken kämpe du är. Jag är så lycklig som följer dig och du ger mig positiva tankar.
    All kärlek till dig. 💝🌸

  13. Åh vilket fint rörande inlägg, inte ofta ett blogginlägg rör en till tårar men dina inlägg är alltid så personliga och mänskliga, tack för att du delar med dig! Kram / Marie

  14. Lotta! Du är så klok och jag blir så rörd av ditt inlägg. Vilken inspirationskälla du är! min bästa vän drabbades av cancer för ett och ett halvt år sedan, och det är så befriande på något vis när du sätter ord på det som snurrar i mitt huvud. Tack för det!

  15. Älskar att du delar med dig på det här sättet. Du är så inspirerande och jag är så glad över att få se verkligheten du delar med dig av.

  16. Hej!
    Jag hittade din blogg för några månader sedan och jag fullkomligt älskar den! Det är så härligt att se hur erat hus+trädgård utvecklas och att du delar med dig av en salig blandning om ditt liv. Jag är inne flera gånger om dagen på din blogg och väntar förväntasfullt på att du ska lägga upp nya inlägg! Du är en riktig inspiratör!
    /Från en förskollärare 🙂

  17. Lotta, jag har följt dig många år.
    Jag har gått ned 15-20 Kg med hjälp och tips av dig och lchf.
    Jag har redovisat i en utbildning med hjälp av dig i temat vem jag ser upp till och beundrar.
    Jag har som du PTSD och förstår vad det innebär.
    Jag vill tacka dig för det du delar med dig av och vad du bidragit till mitt liv.
    Med vänlig hälsning,.
    Lotta

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *