Cancer

Almers hus

 
Nu har vi kommit till Varberg och Almers hus. Har aldrig bott på den här sidan av Varberg och det är så fint med havet runt knuten. Under en cancerbehandling får man vistas en vecka här max 5 gånger, Elins behandling är lång 2.5 år.  Det här är vår första vecka här. 
 
 
 
 
 
Huset ligger så vackert utmed kusten och väldigt fint inrett. Vi har fått en egen liten lägenhet och det kan vara 4 familjer här samtidigt. Än så länge är vi själva här.
 
 
Vår lägenhet
 
Vi har varit ute och gått lite, det kändes precis som när vi var i Lysekil för några år sedan, innan Elin fick leukemi. Även om hennes behandling är långt ifrån klart och det tar 6.5 år tills hon blir friskförklarad så känns det bra. Vi har glädjen och ingen oro i kroppen. Det känns fint att vara här veckan innan allt det jobbiga börjar igen eller allt det jobbiga slutar, för nu är det snart slutfasen. 
 
 
 
 
 
Vi läser i böckerna om alla familjer som varit här och är ödmjuka för livet. Så många sjuka barn och familjer som mist sina barn. Vi är på väg till friska livet igen, man vet aldrig vad som väntar för någon så man är tacksam för alla dagar vi finns här. 
 
 
 
 
 
 
 Dörren in till vår lägenhet
 
Den här veckan ska vi mysa. Ikväll har vi bokat bord på en mysig restaurang, ska visa er imorgon. Imorgon ska det visst bli regn hela dagen så då badar vi nog på Varbergs kurort som ingår när man bor här. 
 
Hoppas ni alla har en fin lördag!
 
Kram Lotta
………………………
 
Mer omkring vår cancerresa hittar du här om du scrollar ner

Almers hus Läs mer »

Hairtalk och hairware

 
Idag var det pirrigt men äntligen dags att få det fina håret som Elin längtat efter så länge. När hon tappade sitt hår så tappade hon även sin identitet, självkänsla osv. När man är 17 år på väg in i vuxenlivet så är det ju så viktigt att få känna sig trygg och fin och få utvecklas och hitta vem man är, men allt det försvann för henne. Hon tappade hår, ögonfransar, ögonbryn, svullnade upp, hade så mycket smärtor i perioder osv så vägen tillbaka har känts lång och krokig. 
 
 
Just håret har varit en stor orsak till att Elin inte velat gå till skolan, men såklart ännu mer att hon ofta har haft ont och varit så sjuk. Jag tycker ju om den här tjejen i spegeln med det korta håret också, hon har ju blivit min dotter som utstrålar så mycket styrka och kärlek, men hon själv har aldrig förlikat sig med den bilden. Håret har heller inte fått någon bra kvalite eftersom hon fortfarande går på behandlingar. 
 
För några månader sedan kontaktade Hairtalk Elin och ville hjälpa henne med deras nyaste teknik av hår och blev berörda av hennes historia. Man vill att hon ska ingå i deras team när man i framtiden behöver modell i en tidning, berätta sin historia, vara modell på event för dem osv man har också planer att starta en fond så fler kan få hår. Man kommer följa Elin det här året och hjälpa henne och se lite vilka behov hon har osv. Vi har också pengar att söka från Landstinget varje år så vi kan sätta om detta några gånger. Att jag skriver om detta är inget hairtalk och jag kommit överens om. Utan att de vill hjälpa henne handlar inte om att de ska få reklam osv. utan jag skriver om detta för jag är så berörd och glad. 
 
 
På Elin har man valt att sätta en hairware med klips, den sitter högst uppe på huvudet och den kan man ta på och av hur man vill. Elins hairwave är lite färgad efter detta så den är lite mörkare när den sitter på. En hairwave och hairtalk kan man sätta på håret från 2 cm långt. 
 
 
 
 
Hairtalken alltså det äkta löshåret som man sätter i det riktiga håret med tejp och det bör man sätta om beroende hur mycket håret växer ca var 6:e vecka. Elins hår växer inte så fort eftersom hon fortfarande går på behandling. I sommar i aug kommer troligtvs Elin tappa sitt hår och då kommer vi ta bort hairtalken som man gör med en speciell spray och sedan sätta i den igen när håret är 2 cm långt. 
 
 
Elins riktiga hår påverkas inte av löshåret utan det växer under tiden. Färgerna man satt i henne hår är 23, 8 och 23/6. Vi var på salongen Vår Vråå som ligger i Helsingborg. 
 
 
 
Hon blev så glad och nöjd när de klippt och stylat, inte just bara utseendet som förändras utan också hennes sätt att se på sig själv. 
 
 
 
Det här kommer bli en underbar sommar och när man känner sig fin och tycker om den man är då blir allting så mycket lättare. Elin har varit med om så mycket detta år och jag är så glad att se henne lysa. Hon får se ut som hon var innan leukemin och det är värdefullt för oss. Håret är så äkta och sitter så mycket bättre än peruken hon har här hemma. 
 
 
 
Bild ovan före leukemin
 
Kram Lotta
 
 ………………………..
 
Mer omkring vår cancerresa hittar du här om du scrollar ner
 

Hairtalk och hairware Läs mer »

Ett år med din leukemidiagnos idag

 
Bild 24 april , 2015 din 16 års dag
 
Idag för ett år sedan precis i denna stund satt vi på sjukhuset och väntade på att din pappa skulle komma in för läkarna hade någonting att berätta. Ett år sedan och det känns som minst två,tre år. Vi satte oss alla runt sjukhussängen och de berättade att vi misstänker att Elin har leukemi. Vi ska ta benmärgsprov på måndag. Det var det mest hemska besked jag fått som mamma, jag såg bara ett stort svart hål framför mig. 
 
Den här dagen bär på så mycket minnen och hela min kropp känner av det. när jag vaknade idag drack jag mitt kaffe  och gick ut i trädgården och grät en stund. Jag är så tacksam att vi är här nu och att du fortfarande finns här. Tack älskade liv att du finns med. 
 
 
Det här året har varit så omtumlande så jag vet inte vart jag ska börja att berätta. Så mycket känslor och tankar och vi har kastas mellan olika situationer och sinnesstämningar från dag till dag. Jag kan knappt förstå att vi orkat ha det så bra som vi ändå haft för i själva verket har det varit hemskt jobbigt och svårt. 
 
 
Bild 22/5 , 2015 du har fått veta att du har leukemi
 
Den här bilden tog du på kvällen den dagen du fick veta att du hade leukemi. Allt var så overkligt och man kunde inte förstå hur livet skulle bli. Skulle Elin överleva? Vi var i chock den kvällen. 
 
 
Alla i familjen höll på att gå under lite där i början. Hur skulle man förhålla sig till cancer, hur skulle vi lära oss att kunna leva med det? Det var som ett nytt liv började där man fick tänka om helt. Allt kretsade helt plötsligt kring din sjukdom. Vi kunde aldrig ana vad som väntade oss och tur är väl det. 
 
 
Du försökte verkligen att vara postitiv och stark i början fast du funderade mycket hur allt skulle gå. Klart att du oroade dig om du skulle överleva , men mest var du ledsen för att du skulle tappa håret. 16 år och på väg in i vuxenlivet och istället fick du vara med om detta. 
 
 
Avslutningskvällen förra året satt du ute i den fina sommarkvällen och tappade ditt hår, dagen efter rakade vi allt och sedan var vi redo att besegra cancern. Det var den mest hemska dagen i mitt liv. Nu fanns det ingen återvändo. Nu fick vi ta till alla strategier vi har lärt oss genom livet för att orka och för att klara av att hålla huvudet ovanför ytan. 
 
 
I början åt du mycket kortison och svullnade upp. Bara efter några veckor så började du också få ont i kroppen och biverkningarna av alla mediciner kom lite smygande. Att skoja om det mesta och hålla humorn uppe blev din strategi. Det var ett sätt för dig att hålla cancern lite på avstånd. Du kunde liksom skratta åt skiten och tänka , ”cancern lånar bara min kropp lite”. 
 
 
Vi försökte ändå att fortsätta göra roliga saker för vi behövde glädjen. Så fort du mådde bra tog vi tillfället i akt att åka iväg om det bara för en stund. Du tyckte det var jobbigt i vissa situationer att visa dig och vi fick lägga upp aktiviter utifrån din dagsform.
 
 
Det blev en tung sommar. Först tappa håret, sedan svullna upp, tappa ögonfransar, tappa ögonbryn och så alla prickar och alla biverkningar. Så mycket konstiga saker du varit med om och allt ont du har haft skulle kunna bli en lång lista. 
 
 
Du blev så sjuk, så sjuk att du tillslut inte kunde gå. Du blev sängliggande i flera månader och kunde bara komma upp ibland och åka rullstol. Du skrek i timmar den sommaren och vi fick hjälpa dig med allt från duscha, mata dig, klä på dig osv. Nervsmärtorna gjorde att vi bara kunde röra dig högst upp på huvudet och längst ut på fingertopparna. Att flytta dig var rena pinan. Det enda vi kunde göra vara att ge dig morfin för döva smärtorna men du var helt borta stundvis. Det var hemskt. Vi levde timme för timme för att orka och för att kunna överleva. Att vara där i stunden och inte oroa oss i onödan gjorde att vi kunde hitta lite glädje ändå. Vi byttes av att gå ut en stund, mina vänner drog mig ut på promenader, vi pysslade med allt möjligt för att sedan vara närvarande när du skrek.
 
 
 
Sedan misstänkte man att du hade något i hjärnan så vi fick göra hjärnröntgen och en massa andra saker som hände hela tiden. Frutansvärda timmar att sitta och vänta och inte veta någonting om framtiden. Varje vecka var det något nytt. Dina två vänner på sjukhuset dog, det var svårt för oss alla och man undrade hur ska det gå för Elin…. 
 
 
 
 
Fast du var så sjuk så fortsatte behandlingarna varje vecka, nya dropp, nya sprutor i benet, sprutor i ryggen och tabletter varje dag. Ingenting kunde stanna upp för då hade cancern kommit tillbaka. Nya biverkningar, nya smärtor och ännu mer rädsla för blodproppar osv och så fortsatte det  bara. 
 

 
 
 
Sedan när du började kunna gå lite igen så tappade du en massa kilo. Nästan tio kilo försvann på din lilla kropp, innan det vände. Sedan fick du biverkningen som var som en stroke, som drabbar en på tiotusen och ingen knappt kunde förklara, så var vi där i det där jobbiga hemska igen innan det med gick över. 
 
Att se dig under detta år förändras har varit så svårt och jobbigt för både dig själv och för oss.  Att du ska behålla din självkänsla och förstå att du är värdefull har varit viktigast för mig. Du kan inte rå för att det blev så här. Det har varit viktigt att inte stänga in oss, ge cancern ett ansikte så att andra förstår vad du har varit med om. Vi har var dag fått känna av vad du klarar av både psykiskt och fyskiskt och det känns som jag kan dig utan och innan. Det fick bli så fast jag hade hellre velat att du skulle växa lite ifrån oss istället. 
 
 
 
London i april, så lycklig
 
 
 24/4 2016 din 17 års dag firas på sjukhus
 
 
Stundvis har jag inte förstått att du är sjuk. Jag har inte orkat tänka på dig som sjuk hela tiden för det har varit så tungt. Vi har istället försökt att hitta glädjen i de små sakerna och bara ta en dag i taget. Varje dag har det funnits små saker som man kan lyfta. När du har blivit bättre så har små saker betytt mycket, bara att du sätter på dig fina kläder, eller att du gör egen frukost osv. Sedan har jag försökt sysselsätta mig för det har jag mått bra av och då har jag kunna ge glädje till dig. 
 
 
 
Nu är du tillbaka lite mer, vissa dagar är du fortfarande väldigt dålig. Nu har du haft en vecka med smärta igen när du darrar och knappt kan gå, men det går över efter du haft behandling. Vi vet nu att det vänder så vi klarar av det bra och man vänjer sig. Det är så konstigt men vi har en helt annan vardag nu men den är inte så mycket sämre än den vi hade innan i alla fall de dagar du bättre. Men när du har ont så mår jag så dåligt. Du har inte så mycket kvar nu av dina behandlingar, så det känns fantastiskt. Vi längtar efter att du ska slippa smärtor och få leva normalt igen. 
 
Vi vet nu att det är ännu viktigare att vara i nuet, ta hand om dem som finns omkring oss. För när det väl gäller så är det bara människor som har något riktigt värde för oss. Allt annat går att ersätta, men du Elin är helt unik. Vi är så tacksamma att du slås mot din cancer, att du ger kärlek och glädje och istället ser ljust på framtiden istället för att gräva ner dig. Du har gjort den här resan så mycket enklare för oss genom att vara den du är. 
 
Nu kör vi mot målet och ett år till, om ett och ett halvt år är du klar med din behandling. Bara ta smärtorna och behandlingarna en i taget så är vi snart där. Älskade , älskade Elin. Så stolt över dig som också klarat av skolan under tiden och får betyg och kan komma in på din drömutbildning. Framtiden är din.
 
Kram mamma 
 …………………..
Mer omkring vår cancerresa hittar du här om du scrollar ner
 
 

Ett år med din leukemidiagnos idag Läs mer »

Ingen bra dag

 
Tack alla för era rader på instagram idag här  ingen bra dag för Elin idag men det är lite bättre nu ikväll. Jag hoppas att det håller på att gå tillbaka för det är så tråkigt att behöva se henne ha ont. Hon får alltid så här efter vincirstindroppet, bara 4 stycken kvar efter detta tack och lov. Jag lider med henne. Men sedan när hon får morfin så går det ganska bra. Nu räcker det med en tablett och förra sommaren åt hon 6 stycken om dagen + andra för smärta så det är ändå mycket bättre men man vill ju inte att hon ska behöva ha det så här. 
 
 
Magnolia är Elins älsklingsblomma, så den är en symbol för 1 år sedan diagnosen med leukemi på söndag
 
Men nu hoppas vi det blir en bättre dag imorgon, så skönt vi inte behöver tänka på allt med skolan hela tiden det blir så mycket press då. Jag tycker det går bra. Vi kan det här nu och vi vet att hon måste klara detta jobbiga för att komma igenom allt och det är så lite kvar nu. Så en dag i taget och så hoppas vi på bättre dag imorgon.
 
Kram Lotta

Ingen bra dag Läs mer »

I år ska vi fira

Igår vaknade jag till sol, men idag är det lite mer monligt och kallt ute. Ska ut och klippa gräset när jag jag skrivit det här. Elin är så trött efter inte kunnat sova igår natt så idag har hon inte vaknat ännu fast kl är snart 11. Hon fick ju droppet i måndags och går på kortison. Underbart att sjukdomen får ta den här tiden och hon får vara hemma i lugn och ro. Det är hennes önskan och jag tycker det känns så bra.
Jag är så glad att livet och skola går att kombinera och att det blir lagom. Det har varit tufft i perioder men det har ordnat till sig tillslut. Nu har vi också fått veta att det blir betyg i alla ämnen och att hon kan söka direkt till utbildningen som hon vill gå. Lycka och lättnad för oss.
Förra året den här tiden så var Elin så sjuk, det känns i kroppen. Då visste ingen var det var. Men i år ska vi fira istället. Har en massa trevliga överraskningar för ungarna närmsta tiden. Förra året på bloggen den här dagen kunde man läsa detta här I slutet av veckan är det ett år med leukemi och då börjar festligheterna kan jag säga 🙂 sedan håller vi på ett tag och massor av kul bokat innan Elins behandling blir jobbigare i juli.  
Men idag är det dags för gräsklippning, så upp och hoppa.
Kram Lotta

I år ska vi fira Läs mer »

Behandling, växter och promenad

 
 
Det är sådan skillnad att åka till sjukhuset nu, du följer ju med överallt och orkar så mycket. Vi tog en lunch på restaurangen utanför och dit gick pappa och jag jämt själva när du var som dåligast. Då låg du där inne och hade så ont och jag mådde mest dåligt av att se att alla utanför kunde leva så normalt. Allt var ju så overkligt då, livet mellan sjukhus och verkligheten.
 
 
Nu är du piggelin när du få vincristin och det här är vardag för oss. Sist fick du inte ens ont av här droppet så jag hoppas verkligen vi slipper det denna gången också. Så oerhört glad att livet kan få rulla på.
 
 
Idag är det ett år sedan som vi besökte akuten på Gotland och du skrek en hel natt för du hade så ont i benen. Aldrig kunde vi ana då att det var leukemi du hade. Men nu är vi här och det rullar på, det här är den enda behandlingen denna månad och nästa månad är din sista högdos. Det är så skönt! När doktorn sa att du mår så bra är ju för att det finns ingen cancer kvar och du har så lite behandling så kroppen hinner återhämta sig. 
 
 
Innan vi åkte hem köpte vi lite mer plantor till häcken som jag planterat i min rabatt och en fin lönn som ska sättas i en korg eller kruka. Ska visa senare. 
 
 
Nu ska jag skjutsa sonen som ska till fotbollsplan i byn och träna mest på skoj (han har tagit en paus med stora fotbollslaget i samhället för han känner så mycket press inombords att vara duktig) och sedan blir det promenad med min granne. Först en kaffe i köket och sedan plantera om en murgröna som jag ska ha i fönstret också.
 
Ta hand om er !
 
Kram Lotta
 
…………………………..
 
Mer omkring vår cancerresa hittar du här om du scrollar ner

Behandling, växter och promenad Läs mer »

Adelkonsert

 
När Elin fick leukemi så började jag fundera på om man kan göra denna resa med sjukdomen på ett sätt som gör att hon ändå kommer må bra. Vi hade ingen erfarenhet av cancer innan och hade möjligheten att skapa oss något eget tex. tankarna omkring hur livet med cancer kan vara. Jag tycker om att göra livet till mitt eget. Inte falla in i mönster hur man tror att andra skulle tänka och tycka. Jag tycker vi har lyckats ganska bra med vår cancerresa. Vi har skapat oss en egen väg tillbaka. Vi har från dag ett varit öppna och det passar oss, Elin har för det mesta vågat stå för den hon är och lärt sig att tycka om den hon är trots att cancern lånar hennes kropp en tid och så fort hon mått bra så har vi hittat på saker. 
 
Jag började ganska tidigt att söka fondpengar för att kunna göra roliga upplevelser, det finns många olika fonder om man letar lite och vi har fått hjälp av psykologen på sjukhuset också. Elin fick en pärm på sjukhuset när hon blev sjuk och i den fanns det många förslag på stipendier m.m man kan söka. Jag har sökt det mesta som hon har rätt till och vi har tex. varit i Romme, London, julbord m.m och har en hel del kvar. Har min dotter fått cancer så ska vi göra den till den bästa cancerresan som går tänker jag. 
 
Så idag åker vi på Adelekonsert och bor på Quality Globe en resa som Min stora dag gett till Elin och fyra andra tjejer i hennes ålder. Ikväll ska vi äta buffe ihop och sedan gå på konsert. Det ska bli så kul! Elin sa i bilen igår att det är så kul att åka med dig mamma, för du är som en bästa vän till mig, ibland tänker jag inte att du är min mamma. Så känner jag för henne med. Det är så enkelt att vara med henne, vi blir inte osams och allt funkar så bra. Vi kan både prata och vara tysta tillsammans. I sommar ska vi till Liseberg tex. och då tar ungarna med sig var sin kompis istället. Idag ska också besöka Mall of scandinavia en liten stund. 
 
Hoppas du får en härlig fredag!
 
Kram Lotta

Adelkonsert Läs mer »

Oj oj vilken dag, så mycket i huvudet

Idag har vi varit på sjukhuset, Elin har fått vincristindropp och så har vi träffat läkarna och de hade inte så mycket att förklara för oss. Det som hänt Elin och det vi upplever har man ingen tidigare kunskap om. Det som hände Elin, händer extremt sällan. Bara leukemibehandlingen i sig är en stor påfrestning för kroppen både fysisk och psykiskt sedan har hon varit ett känsligt ”barn” som haft mycket smärtor på olika sätt och nu detta som hände senast, så hon är såklart nedsatt mer mentalt än fysiskt just nu. Hjärnan orkar inte jobba så snabbt just nu, att plugga är svårt men hb och allt är högt. Vi upplever hjärntrötthet men det är inget man kan fastslå.
Man har ingen förklaring på varför Elin har svårare med vissa saker nu efter biverkningarna för det finns ingen forskning på det, man vet inte om det kommer att fortsätta eller om det hemska med talet osv kan komma tillbaka. Vi kan få en ny hjärnröntgen framöver och vi kan kanske få hjälp med en kognitiv undersökning på sikt men mer än så vet vi inte. Det vi vet är att Elin klarar inte av så stora krav mentalt, jag går inte in på allt här men nu har vi läkarintyg och vi får ta en dag i taget. Man måste tänka så här, att en vuxen blir sjukskriven när sådant här händer, men hon vill ju bli klar med sin skola eftersom hon redan gått om och nu är det så lite kvar. Fysiskt är kroppen som vanligt däremot, Elin är starkare nu och vikten är nästan som innan hon blev sjuk.
Efter sjukhuset så tog vi en sväng till Ikea för att kolla in trädgårdsmöbler och idag hade de citrusträd för 199 kr med medlemskort så vi slog till på 3 st. Min man älskar sådana här träd och två av dem ska bo i nya växthuset. Vi åt lunch där och det var mysigt.
Hos frissan fick jag några ord till mig som jag ska tänka på…..släpp rädsla och oro och låt nyfikenheten styra igen 🙂 det känns bra ändå i allt det där svåra som händer. Jag oroar mig inte så mycket över det som hänt längre, vi tar en dag i taget. Bara allt ordnar sig med skolan så är det snart sommarlov.
Nej nu ska jag hjälpa mannen med maten och röja lite här. Är helt slut när det händer så här mycket men ska ut och gå med min vän Helena ikväll så det ska bli så skönt! Ta hand om er!
Kram Lotta

Oj oj vilken dag, så mycket i huvudet Läs mer »

Då är det vardag

 
Då var det vardag igen. Vi tog sovmorgon idag, det behövde vi efter den här helgen. Kändes fantastiskt att få vakna idag. Det enda som man tänker på är att alla mår bra, då är det bra. Elin äter frukost nu och ska ha lite skola och jag ska sätta mig och jobba lite. Allt fortsätter, men vi tar det lite lugnare den här veckan. Vi ska få veta lite mer hur det blir mediciner osv. Annars ska vi bara fortsätta som vanligt. Vi berättade för läkarna att vi har en bokad semester snart och då sa det, ”det låter toppen”. Så är det inom sjukvården och med Elins diagnos, att leva och att ha det så bra som går är bästa medicinen. Förr isolera man barn/ungdomar med leukemi. Vi har gjort mycket kul och än så länge och Elin har bara haft en infektion, det är i alla fall positivt i allt elände. Hon är som vanligt igen nu, tack och lov. 
 
Så idag ska vi njuta lite extra, av att få vakna till ett vacker vinterlandskap, att kaffet kan drickas hemma i köket, kylskåpet har mat, att få sova i sin egen säng, att ha jobb som ska göras, att huset är varmt och alla mår bra osv,
 
Kram Lotta
 

Då är det vardag Läs mer »

Jag vill aldrig mer vara en förälder som står med skräcken i ansiktet

Vaknade med solen som strålade in i badrummet på morgonen. Vilken energi den ger! Måste nog bada här någon morgon när solen går upp på vår altan.
Efter frukosten bar det iväg till sjukhuset för mig och Philip.
På sjukhuset vet man aldrig vilka känslor som väntar, så otroligt mycket som vi fått uppleva där inne på kort tid, men när jag kommer dit nu känns det nästan inte som det har hänt. Tänk att kroppen och huvudet glömmer så lätt och vi har det så bra nu. I dessa korridorer kom vi in när Elin var sjuk, när vi fick veta hon hade cancer, vi har kört rullstol här när hon inte kunde gå och när hon övat gå och bara orkat några meter i taget. Jag har mått så dåligt här och jag har skrattat. Så svårt att ta in, för allt har hänt inom 8 månader, det känns som flera år och nu behöver vi inte vara här så ofta.
När vi kommer upp på avdelningen möts vi av dessa tokar. Philip han säger bara – å nej för han tycker de är så larviga, så de följer med honom in på rummet och larvar sig ännu mer och skojar och gör en låt om just orden -å nej . Vi skrattar 🙂
På rummet sitter Elin och mår förhållandevis bra, ont i ryggen har hon efter tre sprutor, blåsor i munnen och lite svårt att äta, men annars är det ganska ok. Vi är ju vana att Elin varit inlagd och haft behandling och knappt kunnat gå så detta är ju ändå så mycket bättre mot det som varit . Elin ser pigg ut och ska ha skola. Allt detta gör ju att det känns helt ok ändå. Eftersom vi inte har något val så väljer vi att göra det bästa av denna stund. Hon är så positiv person så det är inte svårt.

Värderna har redan sjunkit bra och det ser ut som vi kommer hem imorgon. Detta är högdos nummer 6 av 8. Så nu är det snart bara två kvar, tjohooo.
När man lever i vår värld så får man lära sig att inte jämföra sig och tro att vi ska kunna ha det som en ”normal” familj. För vad är normalt? Alla har vi ju våra olika saker som vi får jobba med. Vi är ju på vår väg på vår resa och gör den så bra som går utifrån vårt liv och våra erfarenheter. Ibland skriver människor på min blogg kanske lite mer otrevliga kommentarer om vad de tycker om mitt liv och hur vi har det, hur jag lever det, köper, hur jag väljer leva eller hur jag gör med mina barn osv Då brukar jag tänka att den som gör det det den utgår från sin vardag, sitt liv och tänker inte på att den har rätt att leva som den vill, jag har rätt att leva som jag vill.  Vad vi gör, tänker, köper, lever är vårt val i vårt liv just nu. Man behöver såklart inte älska det, men kan bara bläddra vidare så man slipper se eller läsa om det.  Jag har valt att dela med mig.
Jag jämför aldrig vårt liv med andras, jag lär mig av andra men jag fokuserar på vårt liv,  Jag har inget behov att skriva till andra om vad jag tycker är fel i deras liv, jag tänker inte ens så, så jag är så uppe i mitt. Just nu har Elin leukemi, det finns massor av saker vi inte kan göra, det finns massor av rädslor vi skulle kunna känna om framtiden men vårt fokus är på nuet och må bra utifrån vår vardag idag. Om jag skulle skriva något så ska det höja människor, jag vill få människor att må bra.
När vi jag sitter här och skriver och Elin har skola har vi fått mail från vår stora dag som vill bjuda Elin på Adele och hotellnatt i Stockholm. Så då blir det ännu mer roligt att se fram emot, det finns massor av glädje i allt det här varje dag, man måste bara välja att se det.
När man varit botten och fått ett av det mest hemska beskeden man kan få (förutom då att sitt barn ska dö) att sitt barn har cancer och man vet inte om hon kommer överleva då värdesätter man alla dessa ljusglimtar och allt som ger hopp om framtiden på helt annat sätt. Att bara kunna få sitta här och känna lugn och veta att snart är vi hemma igen och det jobbigaste tiden har vi gjort. Det känns så skönt! Jag vill aldrig mer vara en förälder som står med skräcken i ansiktet och paniken i hjärtat och just fått veta ett hemskt besked vad det nu kan vara. Jag ser dem här uppe när jag är här, deras rädsla och panik, jag hoppas innerligt att ni alla ska slippa det. Jag fortsätter att fokusera på glädje och ha det bra så är vi snart ut ur detta och behöver jag gråta eller mår dåligt då gör jag det med så mår jag bättre dagen där på igen. Så funkar jag.
Kram Lotta

Jag vill aldrig mer vara en förälder som står med skräcken i ansiktet Läs mer »