Tänk att det gick, jag klarade det. Jag sprang hela rundan utan att stanna och jag kom i mål utan att vara speciellt trött. Jag vågade inte springa för fort för jag visste inte om jag skulle orka, så vid 7 km ökade jag lite och sista km blev den snabbaste.
Jag kom i mål med tiden 1.09 , här hemma har det gått fortare. Men jag är så jäkla nöjd ändå, nöjd att jag åkte fast det var mängder med folk, nöjd att jag utsatte mig för en typ av tävling när det är bland det tråkigaste jag vet. Nöjd att jag orkade springa utan att stanna. Jag var smart som bara sprang på måndagen innan, för jag hade så mycket energi igår. Det var glädje att komma i mål och känna att jag klarade det i värmen utan att må dåligt, utan att vara helt slut osv. Glädjen som jag tappade några veckor innan tjejmilen kom tillbaka, glädjen att springa.
Nu längtar jag inte efter några mer lopp, jag skulle kunna ställa upp i ett igen och utsätta mig för att springa fortare, jag skulle kunna springa snabbare för jag hade mer att ge eller jag skulle kunna springa lopp bara för att det är kul. Men det är inte mitt mål. Mitt framtida mål är inte att bli snabbare och springa med andra, det är att fortsätta känna glädje av motionen i min takt här hemma och då och då springa korta rundor och det behöver jag inga lopp för. Kärleken som jag fått till att springa och att röra mig finns inom mig och den är som bäst här hemma på landet…..men tänk…jag fixade det. Förra sommaren sprang jag min första km och igår sprang jag en mil. Den känslan kan ingen ta ifrån mig.
Kram Lotta
Mer om hälsa kan du läsa här om du scrollar lite
