Tankar om livet-arkiv - Sida 3 av 10

Jag har ett litet försprång

5 februari, 2021 / 6 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

I det samhället som vi lever i nu, där vi har inblick i hur andra gör, andras val och hur andra lever så tror jag att det är ännu viktigare att hitta sitt eget. Att inte finnas här för att få bekräftelse genom kommentarer och likes utan att landa själsligt i sitt eget liv och känna sig trygg i det.

Ibland känner jag att jag har ett litet försprång, för jag har hållit på så länge med sociala medier. Där många är på instagram nu, där var jag för länge sedan. Jag har gått igenom alla de stadier som jag tror många funderar på när man visar upp sina liv. Är jag sann, är jag trovärdig, lever jag det liv jag visar upp, vad kan jag ge mina läsare som inte alla andra har, hur bemöter jag kritik, vad ska jag visa upp, hur privat ska jag vara, hur ska jag synas, hur känns det att bli igenkänd osv När kontot växer så innebär det också mer jobb, prestera ännu lite högre osv och kanske blir det mycket mer än vad det var tänkt från början. För många kan instagram vara en möjlighet att få gå ner lite tid, få göra mer av det man tycker om osv och då är det ju härligt såklart, precis som det var för mig i början. Jag gjorde min dröm genom att få jobba med bloggen.

Men ju mer kontot ökar, ju mer bekräftelse så börjar man också fundera på är det värt all den här tiden, hur mår jag, känns det mer press, bor jag i min mobil eller dator för mycket, varför vill jag ha den här bekräftelsen hela tiden osv Massa nya frågor ställer man sig och det känns kanske inte lika roligt längre. Är det verkligen värt det?

Jag har nu jobbat med detta på heltid i 6 år och haft bloggen i 12 år och kommit fram till att jag är nöjd på den fronten att prestera högt. Jag har lyckas med det jag började med och jag vill inte vara på den nivån mer när allt kretsar kring att prestera och bo i datorn och mobilen och att jag måste lägga ut ett antal inlägg för att överleva. Jag vill ner dit när det bara var kul. Jag vill inte vakna på morgonen och känna att jag måste göra ett visst antal inlägg eller visst antal samarbeten för att dra runt allt detta. Jag hade några galna år innan corona när sociala medier var superhett som jag jobbade så mycket , men jag märkte inte att jag jobbade så hårt för jag var redan i så högt tempo/stress efter min dotters sjukdom. Jag skulle ju bara köpa min stuga, så jag bara fortsatte. Allt bara fortsatte till kroppen sa stopp. Innan min dotters sjukdom och några år när hon var sjuk då var det mer roligt, jag hade inte lika mycket att göra och jag behövde inte jobba lika hårt.

Men nu har jag gjort något åt den känslan. Jag har hittat en plats som jag känner mig lycklig på som passar min framtid, jag vill jobba på ett sätt som gör att jag får mer frihet. Jag vill vakna på morgonen och ha tid att skapa, få vara kreativ och inte behöva tänka på alla tiotusen som ska till skatteverket varje månad eller vara styrd av samarbeten som jag inte vill göra. Jag vill ha roligt. Jag har gjort massor av åtgärder nu som gör att jag mår bra, känner lycklig och glad igen.

Idag är fredag och jag brukar nästan alltid vara i stugan då , men min man ska dit och pimpla med far och son så jag håller mig hemma. Jag ska ut och gå med min granne på förmiddagen och träffa min mamma och bonuspappa på lite coronaavstånd och så ska jag packa saker. Dessa fina påslakan ska med till stugan och en superfin lampskärm i sammet m.m till ett jobb jag ska göra. Imorgon ska jag stanna och köpa mig en vacker blombukett också.

Nej nu ska jag fortsätta städa och plocka lite här. Jag tar med lite till stugan varje gång vi åker. Kalle ska ta med vitrinskåpet också denna gång.

Kram Lotta

Jag har ett litet försprång Läs mer »

Jag känner mig ofta annorlunda

18 januari, 2021 / 5 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Jag tycker om att jobba med kroppen, att röra på mig och vara igång och det mår jag bra av. Genom åren har det stressat en del människor har jag förstått, typ sätt dig ner människa för att man relaterar till sig själv och kanske har det behovet.

På senare år har jag förstått att det är i min personlighet, att vara nyfiken och jag har inget emot att jobba fysiskt tungt med kroppen. Snarare så tror jag på att det är bra. Fysisk aktivitet har vi pratat så mycket om sista tiden och hur bra det är för hjärnan.

Det är den mentala stressen som varit tuff för mig. Leva med en sjuk dotter i 2.5 år och inte vetat hur det ska gå, jobba varje dag under tiden för man inte vet om man ska klara sig. I den vevan lärde jag mig också att om man redan är psykisk utbränd så ska man heller inte jobba för mycket. Men att ut och gräva, att ut och lyfta stenar att städa till visning tex det är sånt som jag mår bra av. Jag behöver ha en uppgift och gärna fysiskt tungt och lite svettigt.

Genom åren med bloggen har jag fått förklara mig så mycket, fått sätta ord på vad jag känner och tänker för jag är ju i mitt liv och tänker inte så mycket på vad andra har svårt med eller hur andra tar saker, förutom mina närmsta. För mig är det så enkelt att vi är olika, vi har våra olika behov. Jag noterar vad andra gör och deras val men jag lägger inte så mycket energi på det, mycket för jag är så upptagen med min resa, mitt liv.

Jag tror att det är just den energin som tar mig framåt, som gör att jag kan vända ganska snabbt, ta nya beslut, gilla och vill göra nya saker. Jag känner efter och tänker vad vill jag och mår bra av just nu. Jag är nog en högkänslig person. Går jag in i ett rum så känner jag allt, vet hur alla mår osv Det var en bra egenskap när Elin var sjuk, jag visste i varje gathörn när vi var ute och gick och mötte folk hur det kändes för henne samtidigt som det gör mig trött. Jag känner dubbelt.

Jag har väldigt ofta känt mig annorlunda. Inte som alla andra. Jag har ofta känt att jag gillar saker som inte alla andra gör osv. Jag vet ju att många kan identifiera sig i mig och följer mig för ni känner igen er i mig men det är nog för ni är så många olika människor. När jag är med människor i grupp så känner jag ofta att jag är annorlunda och inte vill vara kvar här. Jag trivs inte alls i stora grupper och mycket värre ju äldre jag blir. Jag är alltid den som vill sova tidigt, den som inte dricker alkohol, den som gillar att vara själv mycket och vill gå iväg eller vara ensam osv. Detta har ändrat sig mycket de sista tio åren.

Dessa tankar har jag fått kämpa med en del. Att vara jag och vara som jag är. Jag har inte jättestort socialt behov att hänga med människor och det har blivit mindre med åren. Visst kan jag ses då och då, jag älskar våra tjejkvällar tex men efter min utmattning är det ännu värre. Att ha ett stort socialt kontaktnät har varit svårt att underhålla, min trötthet nöjer sig med de närmsta tjejgängen, vänner jag haft i många år och som jag går med, och några få vänner runt om i landet, släktingar osv

Jag och min man vi kan umgås med varandra länge innan vi tänker på att vi måste träffa andra. Det är skillnad efter vår dotters cancer, vi kräver bara tiden med varandra och så är vi nöjda.

Men i helgen satt jag och sa en massa saker jag önskar mig, vi pratade egentligen om födelsedagspresent men jag började med att berätta vad jag önskar mig framöver, vad jag längtar efter då fanns det mycket kvar att göra. En av dess saker funderar vi på att göra i september när vi firar 30 år tillsammans. Ja vi får se. Jag kan dra den listan för er någon dag, allt jag längtar efter att göra i framtiden.

Nu måste jag sätta fart här, mycket att göra fram till visning på lördag

Kram Lotta

Jag känner mig ofta annorlunda Läs mer »

Jag kommer skapa tid att leva

16 januari, 2021 / 3 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Igår kom Philip och Julia hit till stugan lite spontant. De skulle hämta vinterkläder till Philip som han har här. De pratade om allt som de funderar på framöver. De är på väg att flytta, skaffa jobb, kanske gå någon mer utbildning. Deras liv är både lite spännande och outforskat. De har så mycket framför sig.

Philip är ganska lik mig. Han gillar när det händer lite, han behöver inte ha en rak väg. Det löser jag säger han ofta. Han hittar på något, drar igång nåt. När han var liten ville han ha koll på allt. Han har ju koll på det mesta, men han är nyfiken på mycket, vågar mer nu. Det är så kul att följa barnen.

Gå i samma spår för länge är inte min grej heller. Jag är för rastlös för det, jag blir uttråkad om livet inte följs av hjärtat. Jag vill inte sitta bitter och ångra mig eller fundera på hur det kunde blivit. Jag har följt hjärtat de senaste 10 åren och fått vara med om mycket kul och nu kommer det bli så roligt att upptäcka allt vi kommer göra här framöver. Jag fyller 47 år snart och känner mig så glad över allt som väntar.

Att skaffa stugan var en förändring som jag älskade, något nytt som hände i Kalles och mitt liv. Jag är så glad att vi vågade och gjorde det, jag jobbade stenhårt mot min dröm och klarade det. Det blev mer jobb ett tid, men nu ordnar det upp sig. Om jag ska bo litet och känner att jag behöver mer att göra så finns det massor att utveckla. Jag kan börja träna mer, dela mer recept, gå en kurs inom utomhusliv, jag kan lära mig mer om fotografering, jag kan ta uppdrag, jag kan börja vandra med hunden, jag kan upptäcka mer mysiga ställen och dela med er, jag kan hjälpa andra med sin trädgård, jag kan jobba några timmar i en affär, jag kan besöka mina vänner och släktingar mer osv.

Den stora skillnaden när vi bor här är att jag behöver inte sköta lika mycket och tjäna lika mycket, jag kommer skapa tid att leva. När jag får tid blir jag kreativ och gör något kul av tiden. Så funkar jag. Vad det blir vet jag inte ännu. Först ska jag bara landa här och se om jag blir rastlös för det är mindre hus och trädgård osv …🙂 sedan får vi se. Jag tror nog att jag fyller tiden rätt så fort med mina intressen tillsammans med er.

Ha en fin dag

Kram Lotta

Jag kommer skapa tid att leva Läs mer »

Jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen

4 januari, 2021 / 8 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Bloggen krånglade igår så det blev inget inlägg, det blev istället ett blogginlägg så här på morgonkvisten. Jag tänkte dela en tanke med er idag som jag har tänkt på ❣.

Innan Elin blev sjuk så hade jag jobbat mycket med min kropp och hjärna. Jag visste vad jag ville i livet, vad jag tyckte om, jag vågade utmana mig och jag hade en bra självkänsla och bra självförtroende, inte alla dagar men de flesta dagar. Under Elins sjukdom så tömde jag mina reserver. Det är svårt att träna upp sin hjärna under sjukdom, svårt att utmana sig och testa nya saker. Då fick jag bara använda allt jag hade utan att fylla på så mycket.

När 2.5 år hade gått var min stress jag levt med under en sådan lång tid mycket högre än tidigare och jag var skör. Jag hade fått använda all min energi under denna tid till att hålla min och familjens glädje uppe och efter det var det på något sätt slut. Jag visste det bara inte själv, hur skör jag var och hur lite jag skulle orka. Jag gick in i en tuff arbetsperiod då, bloggen blommade med jobb och jag var på väg att uppfylla stugdrömmen. Men istället föll jag hårt, så hårt.

Min kropp hade redan utsatts för så mycket stress så jag hade fått en ny stressnivå som jag utgick ifrån och sedan fortsatte jag bara från den och det bara steg, som en kokande gryta. Jag började må dåligt på alla plan och kände inte igen mig själv och jag jobbade bara hårdare och hårdare för att få bli henne igen som jag varit. Vart hade min glädje tagit vägen? Jag var rädd för att visa mig bland människor, rädd för att besöka stora affärer, jag fick migrän så fort jag åkte bort, det isade i hela huvudet, jag kunde inte titta i en telefon eller dator osv. Jag var helt dränerad, utbränd .

Men nu när jag vet vad jag drabbades av, varit snäll mot mig själv, hittat felet och kan jobba mig tillbaka så blir jag bara starkare och starkare. Hjärnan behöver mycket tid och nästan ingen stress. Jag trodde först att den där glada och positiva Lotta bara skulle finnas där men så är det ju inte. Jag måste både ge mig tid, återhämtning och utmana mig lite för att hitta styrka igen för att få känna att jag är hon som jag varit men också söka mitt nya jag.

Det är där någonstans hon börjar finnas igen. Hon som gör lite tokiga saker, hon som skrattar när det regnar för hon inte bryr sig om vädret, hon som kan ställa upp och föreläsa fast hon inte har en aning om hur man ska göra, hon som fota en bok fast hon egentligen inget kan om kameror osv. Hon måste bara få landa, andas , låta hjärnan vila, hitta styrka och sedan utmana sig lite igen. Hitta de där sakerna som ger pirr och glädje , som gör livet lustfyllt.

Jag vill kunna komma dit igen och det jobbet måste jag göra själv. Ingen annan slänger på en tacksamhet och glädje utan jag måste lära om. Jobba med min självkänsla, självförtroende, glädje och tacksamhet för att bli den personen. Allt detta är färskvara, så jag måste börja om. Det tog tid för mig att förstå det. Jag trodde att hon bara skulle finnas där, men så är det ju inte.

Å vet ni. Hon finns där. Vi pratar med varandra varje dag om livet. Vi pratar om framtiden vad vi drömmer om, hon får återhämtning och mindre krav för att känna den där lusten igen till livet. Hon finns där igen och jag jobbar på att vara henne, den personen jag vill vara för att må bra. Det är ett livslångt jobb, få en person som väljer glädje, som känner tacksamhet, som utmanar sig och känner pirr i livet och vill framåt. Inte alla dagar men de flesta och det jobbet måste jag göra själv. Jag låter henne få vara ledig mycket, fri i tanken. Jag låter henne få ta tid att bara få leva utan så många krav och mål för då kommer hon tillbaka.

Hon finns där igen och jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen.

Kram Lotta

Jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen Läs mer »

Ett liv där själen befinner sig nu

14 oktober, 2020 / 8 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Jag börjar lite på det här inlägget för att skriva till er, kanske att jag kommer sitta här flera gånger idag för att få ihop det för jag brukar ta många pauser. Jag är inte så bra längre att fokusera så länge på en sak, jag hoppar lite och det känns ok. Jag har inga direkta mål över dagen eller måsten. Jag gör lite som jag känner för och har ork till och har acceptans till att denna press jag levt under många år, som gjort min hjärna lite som seg kola.

Jag har ju fått ändra mig för att vara sann mot mig själv. För att göra det som rätt för mig just nu. Mitt liv och mitt tempo är långsamt. Det som jag kunde göra på en dag innan hjärntröttheten/ Elins cancerbehandling tar en vecka nu. Jag förstår ju att det tempot kommer jag inte tillbaka till och längtar inte till det heller, men jag längtar till att kunna träffa vänner, släktingar och göra upplevelser och besöka lite butiker utan att behöva tänka mig för…sedan kommer nog alltid mitt tempo vara ett helt annat, även om jag är väldigt stark och kan bära tungt och så.

Jag ger mig nu ett helt annat liv, ett liv där själen befinner sig nu. Hjärnan behöver mycket mindre input, allt vad stress heter finns inte. Varje dag får lusten och orken styras. Min svärmor ringde till mig igår, en mycket klok svärmor som berättade sin erfarenheter och där jag känner igen allt. Hon sa just det att jag måste utgå från spontanitet. Just så är det. Har jag en pigg dag och känner att nu funkar det så bokar jag något spontant eller sticker iväg på något. För jag kan inte veta. Jag kan inte bestämma saker längre, jag kan inte lova saker längre utan måste vara spontan.

Jag har många vänner, vänner som jag tycker väldigt mycket om och skulle vilja träffa. Jag har många släktingar osv men det är samma sak där. Vi får ses spontant. Jag lovar ingenting och just nu orkar jag inte ta hand om alla mina relationer. Så fort jag blir lite bättre så gör jag något liten grej och blir det bara någon liten sak för mycket så blir jag sjuk och varje gång sänks jag psykiskt för jag inte klarar av saker som var så lätt innan och det skapar så otroligt mycket dålig självkänsla som jag inte ska behöva ha. Det sitter hos mig, inte hos mina vänner. Så jag måste lära mig att säga nej, så ses vi spontant om lust, ork och glädje finns.

Det är svårt, så förbaskat svårt att inte veta. Men bättre att säga nej direkt och sedan istället kunna göra något som inte trodde var möjligt just nu. Det är jättesvårt att veta hur mycket man klarar av för det pendlar från dag till dag, vecka till vecka men jag är i alla fall mycket bättre. Jag går in på mitt andra år som hjärntrött. Jag är inte utredd ordentligt så jag funderar också på att ta detta en vända till, men det är ju så jobbigt att börja köra i sjukhussvängen igen men jag borde nog. Jag har en privat sjukförsäkring jag kan använda mig av.

Ja det var lite av dagens tankar hur jag mår och har det. Skönt att få skriva av sig, det hjälper mig och ni är många som skriver att det hjälper er också. Jag är inte ledsen eller så , jag mår inte jättedåligt psykiskt men jag har ett väldigt skyddat liv från omvärlden för att bli bättre och kunna ladda. Min familj och få vänner och närmsta släktingarna är allt jag orkar med just nu. Jag är inte ledsen på det sättet som jag var förra hösten…utan känner att mitt lilla liv är rikt och tillräckligt för mig just nu, men i framtiden hoppas jag på att kunna åka runt lite mer, se lite mer och träffa lite mer människor igen.

Kram Lotta

Ett liv där själen befinner sig nu Läs mer »

Jag är på väg framåt och jag ska inte tillbaka

24 september, 2020 / 9 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Jag ser allt så mycket klarare nu, varför jag känt som jag känt och varför jag gjort som jag gjort. Det behövs tid för att förstå och se ett sammanhang men när man börjar kom ur det blir allt mer logiskt.

För 5 år sedan så hade jag gjort massa roliga saker som jag drömt om. Framsidan på en tidning, jobbat som fotograf, gjort en bok, vunnit pris, jag hade en stor blogg. Jag hade jobbat mentalt med mitt bästa jag och gått ner 18 kilo i vikt. Jag var stark både psykisk och fysisk. Sedan blev min dotter sjuk och det förändrade hela vår värld. Allt handlade om att göra vår och hennes vardag så bra som gick. Jag fortsatte jobba, vara så positiv jag kunde och samtidigt klara ut den värsta händelsen i mitt liv. En händelse i sitt liv som man inte kan planera, utan bara göra det bästa man kan utifrån.

I slutet av cancerbehandlingen så började influencersmarknaden blomma. Jag hade så mycket jobb och jag var så driven, Elin började bli bättre och jag tänkte att nu ska jag bara tillbaka där jag var innan. Jobba med reportage, åka runt i Sverige och så blogga osv Drömmen om att bo vid vatten fanns och jobbade på att öka omsättning och lön i mitt företag. Jag var lite trött då och då men det var ju helt logiskt eftersom Elin precis genomgått en lång behandling. Vem skulle inte vara det, men den försvinner nog snart.

Sedan började Elin gå vidare i sitt friska liv och jag fortsatte jobba. Företaget blomstrade och jag hade över 1 miljon i vinst och jag kunde köpa min stuga med sjötomt. Livet snurrade på väldigt bra och vi var lyckliga och trötta. Men sedan när vi var på plats och satt där i vår stuga så kom smällen. Postraumatisk stress hade lett mig in i väggen. Pang! Jag blev så sjuk och jag kände mig så jagad över alla krav och försöka vara den personen som jag varit innan.

Jag kunde inte jobba inte träffa människor eller någonting. Vem var jag nu? Vad skulle jag säga till alla mina vänner och släktingar och alla er på bloggen? Jag klarade ju inte ens åka och handla? Jag förstod ingenting och jag trodde bara att jag drabbas av en hjärntumör när jag upptäckte en stor knöl i nacken. Jag hade fortfarande en pigg kropp men en väldigt trött hjärna.

Skulle andra förstå vad som hänt med mig efter en lång sjukdomstid eller skulle de bara tänka att jobbat ihjäl mig och köpt ett till hus. Tänkte andra på och förstod vilket trauma vi upplevt och förstod andra att min hjärna fortfarande var trött pga av cancerresan?

Min postramatiska stress hade lett mig till hjärntrötthet, hjärndimma. Folk tjatade på blogg och instagram att jag hade för mycket att göra med två hus och allt jag tänkte på var är hon, hon som jag varit i alla år? Hon som jag visste vad hon orkade och klarade av. Hon som var glad, hade energi, älskade livet, gillade fara runt, träffa vänner och hade så många drömmar. Men hon fanns ju inte längre.

Min höst förra året började med acceptans. Jag är sjuk. Jag måste ta reda på vem jag är nu, vad det är som jag drabbas av och vart jag är på väg. Nu har jag gjort det och som ni vet är jag på väg till stugan, jag mår inte bra men jag klarar av min vardag och jag kan jobba och jag har accepterat min situation. Jag har försvarat mig så länge för jag visste inte själv vad som hände. Jag gjorde bara det bästa jag kunde. Men jag mår bra nu, jag är glad nu och jag vet vad som är bäst för mig.

Nu är jag på väg. Jag läker, jag tar tiden att må bra. Jag säger ifrån och låter mig inte slås ner av dumma kommentarer eller tankar om mitt liv. Jag tackar nej till det jag inte klarar av just nu och jag förklarar för andra så att de ska förstå att jag har en pigg kropp men en trött hjärna. Jag vet vad som är bra för mig och sätter värde på det och tackar nej till annat. Jag väljer, jag sollar och jag lever ett annat rikt liv.

Vet ni hur bra det känns nu ❣ Hade jag vetat att jag hade en posttraumatisk stress efter min dotters cancer och allt jobb jag lade ner så hade jag aldrig köpt stugan, men jag visste inte det då. Nu vet jag och nu vet jag också vilken framtid jag vill ha utifrån mina erfarenheter och den jag är nu. Det finns en mening med stugan och den platsen ändå, den är menad för oss ❣. Jag är på väg framåt och jag ska inte tillbaka.

Kram Lotta

Jag är på väg framåt och jag ska inte tillbaka Läs mer »

Hur länge kommer jag sitta här och skriva?

13 augusti, 2020 / 19 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Jag brukar skriva av mig här ibland för att det är så skönt att få ner orden i skrift, som ett avslut på en tanke. Jag hoppas ju att även att du kan få med dig något från mina tankar. Jag försöker däremot att inte tänka så mycket på vad ska jag skriva idag eller vad ska jag visa idag? Utan bara låta tankarna få komma och dagen som den är.

Sista året har jag ibland tänkt att hur länge kommer jag sitta här och skriva till er? Hur länge har jag kvar, vill jag vara kvar? Att dela sitt liv och sina tankar har i perioder kostat på, men det har gett mycket mer än vad det har tagit energi. Jag har fått försvara mig så många gånger över mina val, att göra bloggen till ett jobb, att bli fotograf, att köpa två hus, skaffa hund osv. Hade jag inte delat detta offentligt så hade jag inte behövt höra en del människors åsikter. Å andra sidan hade jag aldrig fått all kärlek och glädje som ni gett genom åren och troligtvis hade jag aldrig suttit på den här platsen utan er.

Nej jag försöker inte tänka så mycket just nu på framtiden. Det har ändrat sig så mycket genom åren. Nu är det första gången i livet som jag jobbar heltid med bara blogg och instagram och inte har ”barn” hemma på dagarna utan mer min egna tid. Philip kommer såklart bo hemma men är i skolan på dagarna. Elin har flyttat och har sitt eget. Kommer jag känna mig för ensam framöver, eller kommer jag tycka att det är ok med en ganska ensam vardag, bara med min hund och katt?

Jag låter nog livet få komma som det är och just nu och bara åker med. Det behöver nog få vara så här nu ett tag. Jag kommer jobba mindre och se lite vart det är på väg både med mig och den här branschen och den här bloggen. Ni är fortfarande minst 5000 om dagen fast jag oftast bara postar ett inlägg om dagen och det är många ❣

Nu ska jag sätta fart här och hem och träffa min son. Igår hade han 3 rätters middag för mina föräldrar och mina svärföräldrar. Jag har hört att maten var grym. Sparrissoppa, anka och pannacotta och drinkar. Det kommer bli något riktigt bra av honom . Han är så duktig, varm och omtänksam men vill inte synas så ofta här på bloggen.

Idag ska jag ut och vandra med min vän Maria, kanske visar er sedan vart vi gick.

Ha en bra dag fina ni

Kram Lotta

Hur länge kommer jag sitta här och skriva? Läs mer »

Jag måste bara hinna rusta mig så jag är stark i dem

30 juli, 2020 / 7 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Jag är så oerhört tacksam för den känslan jag har precis nu, en känsla av att känna att allt blir bra, jag har allt jag behöver, jag är inte på väg någonstans just nu. Bara få vara frisk och få ha det här livet som jag tycker så mycket om.

Fy det blev en tuff sommar, inte alls som det var tänkt med allt. Vi vet ju att allt kan hända och pandemi skapade en massa oro i mitt företag. Jag kan inte berätta om allt här, men det känns bra nu. Allt ordnar sig men tiden som var tänkt att få en bra vår och sommar med hjälp av Kalle efter min tuffa utbrändhet/ hjärntrötthet blev inte alls som vi planerat. Jag var sååå sjuk i vintras. Min hjärna var liksom slut efter 2.5 år av min dotters leukemi och sedan allt jobb som jag la ner under dessa år. Då gjorde vi allt vi kunde, jag ångrar ingenting men sedan sa hjärnan stopp. Senaste året i mitt företag var galet bra, men min hjärna behövde lite mer återhämtning och det hann jag inte riktigt med. Det var som något bränts sönder i huvudet och som nu kommer ta tid att laga.

Jag skulle ta hand om mig den här våren/sommaren , med trädgårdsjobb, tid med hund, mindre jobb, hjälp av Kalle osv och istället blev två barn hemma, en med skola hemma, Elin kunde inte jobba pga av covid, företaget som drabbades av saker som gav massa oro och så massa personliga saker i hemmet och så en man som skulle ha lön 🙂 Saker som gick sönder på löpande band, andras konkurser som drabbade mig osv. Men nu är det bra. Det kommer lösa sig.

Jag är inte alls så sjuk som jag varit, men jag har svårt när det händer jobbiga saker och när det sätts press eller stress på mig. Jag tänker sakta vissa dagar, klarar inte intryck, behöver mycket egen tid ensam, men jag är stark fysiskt och har en stark kropp. Jag är så oerhört tacksam för jag har mina trädgårdar, naturen och mina vänner som förstått läget och min familj. Jag gör det jag blir frisk av och det går mest framåt och ibland lite bakåt.

Men nu sitter jag här. Jag tittar ut i fönstret på glittrande vatten i min stuga och vet att jag är på rätt väg. Att jag tar hand om mig är nummer ett och saker och ting löser sig. Jag har energi och glädje och fortfarande drömmar men det är inte bråttom med någonting. Jag vet hur jag tänker omkring mitt liv i framtiden och vad jag mår bra just nu. Det kommer alltid komma saker vi inte kan styra över, jag måste bara hinna rusta mig så jag är stark i dem.

Kram Lotta

Jag måste bara hinna rusta mig så jag är stark i dem Läs mer »

Att vara hjärntrött

11 maj, 2020 / 8 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Innehåller annonslänkar MIo mfl

Att vara hjärntrött innebär vissa dagar att huvudet är segt som kola, det går liksom inte tänka som man brukar göra och man kan inte träffa människor eller boka saker för då blir man sjuk eller blir väldigt stressad. Min hjärntrötthet går lite upp och ner i perioder och nu har det varit några dåliga veckor igen, men idag har jag haft en väldigt bra dag.

Min hjärntrötthet kom efter Elins långa sjukdomstid, det var som man bränt all energi och man kunde inte göra saker som man tidigare gjort. Nu får jag tänka mig för jättemycket, men om jag bara bokar några få saker i veckan går det bra. För en frisk person går det nog inte förstå hur jobbigt det är att behöva sova middag och att vara supertrött kl 20 så det svider så mycket i ögon att man måste sova för annars blir det migrän. Att sitta vid en middag kl 18 en kväll och träffa vänner är helt omöjligt för mitt huvud orkar bara lyssna på samtal ca 1 timme. Det går lite i perioder som sagt men om jag ska bort en kväll i en vecka så måste jag avboka allt annat för att klara av några timmar.

Att vara hjärntrött och inte kunna träffa människor kan upplevas svårt…. framförallt för andra. De gäller för andra att förstå att det är inget fel på dem, de är jag som är lite ”trasig” just nu och det måste man acceptera. Jag bara kan inte. Jag berättar för er här för det är viktigt för alla att förstå hur det kan vara att leva med hjärntrötthet , jag fick det efter ett trauma och många års kämpande med cancer i familjen och behålla mitt företag. Jag har gjort så gott jag kan och gör så gott jag kan och det är gott nog. Jag måste lyssna på vad kroppen säger och känna att det är helt okej att ha det så just nu. Vissa dagar är lite bättre och vissa är skit.

Kram Lotta

Att vara hjärntrött Läs mer »

Jag utsätter mig inte för det som jag blir sjuk av

28 april, 2020 / 11 kommentarer / Allmänt, Tankar om livet

Det regnar ute och det är tyst i huset. Det var länge sedan det var tyst och jag behöver den där tystnaden ibland också. Jag kan erkänna att jag tycker ensamhet är riktigt skönt ett tag. Jag behöver mycket tysthet efter min hjärntrötthet.

Jag märker inte av att jag är dålig så mycket för vi träffar nästan ingen under cornatiden, men jag skulle aldrig klara av att gå på en fest just nu. En middag funkar en stund, men det är verkligen besvärligt om jag måste vara i dessa situationer vilket är så långt ifrån hur jag var innan Elin blev sjuk. Jag trodde för ett tag sedan att nu är jag på banan igen, men sedan var jag på en tjejmiddag och upptäckte att jag fick fruktansvärd migrän dagen efter och fick kräkas nästan hela dagen.

Jag sörjer inte den gamla Lotta som kunde göra vad hon ville, inte ett dugg för jag älskar det här lite lugna livet nu men jag önskar att jag åtminstone skulle klara av en tjejmiddag. Jag vill inte byta bort en dag så som jag har det nu, men jag hoppas att all lugn tid ska göra mig starkare. Att umgås med en person i taget är lättare för mig, så försöker jag göra då och då och familjen. Familjen vet att jag måste gå ifrån och måste sova kl 21 osv. Idag har vi haft sovmorgon jag och djuren. Vi sov en extra timma och sömn är så bra för mig.

Jag låter livet får vara precis som det är eftersom jag kan ha det så här och leva efter det. Jag försöker skapa utifrån hur jag mår och på sätt är detta med corona inga problem för mig för jag har redan levt lite isolerat länge. Det är inget kul att få migrän för man går på en middag, en migrän som gör jag kräks av trötthet osv så jag anpassar mig för det måste jag. Därför känns mitt liv ganska bra.

Idag ska jag och Pettson ha hundträning. Sara kommer hit och vi kör i alla väder. Det är skönt ute tycker jag. Det regnar inte en massa just nu men luften är så skön efter regn.

Ha en toppenfin dag

Kram Lotta

Jag utsätter mig inte för det som jag blir sjuk av Läs mer »