Jag tycker om att jobba med kroppen, att röra på mig och vara igång och det mår jag bra av. Genom åren har det stressat en del människor har jag förstått, typ sätt dig ner människa för att man relaterar till sig själv och kanske har det behovet.
På senare år har jag förstått att det är i min personlighet, att vara nyfiken och jag har inget emot att jobba fysiskt tungt med kroppen. Snarare så tror jag på att det är bra. Fysisk aktivitet har vi pratat så mycket om sista tiden och hur bra det är för hjärnan.
Det är den mentala stressen som varit tuff för mig. Leva med en sjuk dotter i 2.5 år och inte vetat hur det ska gå, jobba varje dag under tiden för man inte vet om man ska klara sig. I den vevan lärde jag mig också att om man redan är psykisk utbränd så ska man heller inte jobba för mycket. Men att ut och gräva, att ut och lyfta stenar att städa till visning tex det är sånt som jag mår bra av. Jag behöver ha en uppgift och gärna fysiskt tungt och lite svettigt.
Genom åren med bloggen har jag fått förklara mig så mycket, fått sätta ord på vad jag känner och tänker för jag är ju i mitt liv och tänker inte så mycket på vad andra har svårt med eller hur andra tar saker, förutom mina närmsta. För mig är det så enkelt att vi är olika, vi har våra olika behov. Jag noterar vad andra gör och deras val men jag lägger inte så mycket energi på det, mycket för jag är så upptagen med min resa, mitt liv.
Jag tror att det är just den energin som tar mig framåt, som gör att jag kan vända ganska snabbt, ta nya beslut, gilla och vill göra nya saker. Jag känner efter och tänker vad vill jag och mår bra av just nu. Jag är nog en högkänslig person. Går jag in i ett rum så känner jag allt, vet hur alla mår osv Det var en bra egenskap när Elin var sjuk, jag visste i varje gathörn när vi var ute och gick och mötte folk hur det kändes för henne samtidigt som det gör mig trött. Jag känner dubbelt.
Jag har väldigt ofta känt mig annorlunda. Inte som alla andra. Jag har ofta känt att jag gillar saker som inte alla andra gör osv. Jag vet ju att många kan identifiera sig i mig och följer mig för ni känner igen er i mig men det är nog för ni är så många olika människor. När jag är med människor i grupp så känner jag ofta att jag är annorlunda och inte vill vara kvar här. Jag trivs inte alls i stora grupper och mycket värre ju äldre jag blir. Jag är alltid den som vill sova tidigt, den som inte dricker alkohol, den som gillar att vara själv mycket och vill gå iväg eller vara ensam osv. Detta har ändrat sig mycket de sista tio åren.
Dessa tankar har jag fått kämpa med en del. Att vara jag och vara som jag är. Jag har inte jättestort socialt behov att hänga med människor och det har blivit mindre med åren. Visst kan jag ses då och då, jag älskar våra tjejkvällar tex men efter min utmattning är det ännu värre. Att ha ett stort socialt kontaktnät har varit svårt att underhålla, min trötthet nöjer sig med de närmsta tjejgängen, vänner jag haft i många år och som jag går med, och några få vänner runt om i landet, släktingar osv
Jag och min man vi kan umgås med varandra länge innan vi tänker på att vi måste träffa andra. Det är skillnad efter vår dotters cancer, vi kräver bara tiden med varandra och så är vi nöjda.
Men i helgen satt jag och sa en massa saker jag önskar mig, vi pratade egentligen om födelsedagspresent men jag började med att berätta vad jag önskar mig framöver, vad jag längtar efter då fanns det mycket kvar att göra. En av dess saker funderar vi på att göra i september när vi firar 30 år tillsammans. Ja vi får se. Jag kan dra den listan för er någon dag, allt jag längtar efter att göra i framtiden.
Nu måste jag sätta fart här, mycket att göra fram till visning på lördag
Kram Lotta
Hej,
Blir så glad av ditt inlägg, för jag känner igen oss så väl… Vi trivs i varandras sällskap så bra att vi lite glömmer bort att man borde (kanske) se andra också. Som tur har vi några mycket nära vänner som vi umgås med ibland. Och precis som hos oss så dricker bara den ena alkohol hos dom också så et blir ingen press på de. Jag gillar mitt eget sällskap, jag och hunden, vi mår bra när vi får "nyscha" i lugn och ro här hemma, lite ta dagen som den kommer…Ha en skön vecka, kram, Davina
Har du läst ”Drunkna inte i dina känslor” av Doris Dahlin och Maggan Hägglund? Jag känner igen mig en del i hur du skriver att du är och inser att sättet jag är på och känner blir starkare med åren. Lyssnade på boken och har nu en större förståelse för vad jag är. Gissar att du kommer känna igen dig!
Har du läst ”Drunkna inte i dina känslor” av Doris Dahlin och Maggan Hägglund? Jag känner igen mig en del i hur du skriver att du är och inser att sättet jag är på och känner blir starkare med åren. Lyssnade på boken och har nu en större förståelse för vad jag är. Gissar att du kommer känna igen dig!
Jag förstår mycket vad du menar. Sedan tror jag att vi alla i olika skeden av livet känner oss annorlunda, eller rättare sagt så är vi nog alla mer olika andra än vad vi tror. Identitet och bekräftelse lurar ofta kring hörnet när andra försöker spegla sina egna tankar om att ”göra på annat sätt”. Känner väl igen mig i det där att känna in. Undrar om det blir ”värre” med åldern eller mest kanske av erfarenheter, kriser eller whatever men ibland blir jag GALEN på att överanalysera, känna för mycket, lägga märke till för mycket. Introvert står det skrivet i pannan alltmer, men det är ju inget någon märker när man samtidigt är en social och bemötande person. Och yes, det tar mycket energi, och jag blir lite ledsen och arg på mig själv att det gett en lägre självkänsla än förr. Boktipset här i kommentarerna ska jag kolla in! Kram till dig Lotta 🌸