Jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen

Bloggen krånglade igår så det blev inget inlägg, det blev istället ett blogginlägg så här på morgonkvisten. Jag tänkte dela en tanke med er idag som jag har tänkt på ❣.
Innan Elin blev sjuk så hade jag jobbat mycket med min kropp och hjärna. Jag visste vad jag ville i livet, vad jag tyckte om, jag vågade utmana mig och jag hade en bra självkänsla och bra självförtroende, inte alla dagar men de flesta dagar. Under Elins sjukdom så tömde jag mina reserver. Det är svårt att träna upp sin hjärna under sjukdom, svårt att utmana sig och testa nya saker. Då fick jag bara använda allt jag hade utan att fylla på så mycket.
När 2.5 år hade gått var min stress jag levt med under en sådan lång tid mycket högre än tidigare och jag var skör. Jag hade fått använda all min energi under denna tid till att hålla min och familjens glädje uppe och efter det var det på något sätt slut. Jag visste det bara inte själv, hur skör jag var och hur lite jag skulle orka. Jag gick in i en tuff arbetsperiod då, bloggen blommade med jobb och jag var på väg att uppfylla stugdrömmen. Men istället föll jag hårt, så hårt.
Min kropp hade redan utsatts för så mycket stress så jag hade fått en ny stressnivå som jag utgick ifrån och sedan fortsatte jag bara från den och det bara steg, som en kokande gryta. Jag började må dåligt på alla plan och kände inte igen mig själv och jag jobbade bara hårdare och hårdare för att få bli henne igen som jag varit. Vart hade min glädje tagit vägen? Jag var rädd för att visa mig bland människor, rädd för att besöka stora affärer, jag fick migrän så fort jag åkte bort, det isade i hela huvudet, jag kunde inte titta i en telefon eller dator osv. Jag var helt dränerad, utbränd .
Men nu när jag vet vad jag drabbades av, varit snäll mot mig själv, hittat felet och kan jobba mig tillbaka så blir jag bara starkare och starkare. Hjärnan behöver mycket tid och nästan ingen stress. Jag trodde först att den där glada och positiva Lotta bara skulle finnas där men så är det ju inte. Jag måste både ge mig tid, återhämtning och utmana mig lite för att hitta styrka igen för att få känna att jag är hon som jag varit men också söka mitt nya jag.
Det är där någonstans hon börjar finnas igen. Hon som gör lite tokiga saker, hon som skrattar när det regnar för hon inte bryr sig om vädret, hon som kan ställa upp och föreläsa fast hon inte har en aning om hur man ska göra, hon som fota en bok fast hon egentligen inget kan om kameror osv. Hon måste bara få landa, andas , låta hjärnan vila, hitta styrka och sedan utmana sig lite igen. Hitta de där sakerna som ger pirr och glädje , som gör livet lustfyllt.
Jag vill kunna komma dit igen och det jobbet måste jag göra själv. Ingen annan slänger på en tacksamhet och glädje utan jag måste lära om. Jobba med min självkänsla, självförtroende, glädje och tacksamhet för att bli den personen. Allt detta är färskvara, så jag måste börja om. Det tog tid för mig att förstå det. Jag trodde att hon bara skulle finnas där, men så är det ju inte.
Å vet ni. Hon finns där. Vi pratar med varandra varje dag om livet. Vi pratar om framtiden vad vi drömmer om, hon får återhämtning och mindre krav för att känna den där lusten igen till livet. Hon finns där igen och jag jobbar på att vara henne, den personen jag vill vara för att må bra. Det är ett livslångt jobb, få en person som väljer glädje, som känner tacksamhet, som utmanar sig och känner pirr i livet och vill framåt. Inte alla dagar men de flesta och det jobbet måste jag göra själv. Jag låter henne få vara ledig mycket, fri i tanken. Jag låter henne få ta tid att bara få leva utan så många krav och mål för då kommer hon tillbaka.
Hon finns där igen och jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen.
Kram Lotta

Kommentarer

Tack för din kommentar, den publiceras efter granskning.

8 reaktioner på ”Jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen”

  1. Vill först önska dig en god fortsättning på det nya året. Och hoppas att det blir bättre.
    Jag läser dina rader och känner väldigt mycket igen mig. Och vikten av att kunna känna tacksamhet trots allt som hänt,,, det känner jag också igen och det hjälper mig framåt. Har också mina hundar som ger mig både motion och kravlös kärlek.
    Har annars svårt för krav och press,finns ingen stresstålighet längre.
    Ha en fin dag och var rädd om dig fina.

  2. Underbart Lotta! Jag glädjer mig för dig och skickar en massa styrkekramar för ditt fortsatta och framtida välmående och glädje. 🙏💕😘

  3. Mycket bra skrivet, känner igen en hel när jag själv blev utbränd. Det är 6 år sedan jag blev utbränd, lyckades att komma tillbaka och jobba. Har minskat kraven på mig själv och allt hemma ska jag inte göra själv. Min sambo förstod att han måste hjälpa till också. Är sedan 1 juli pensionär gick när jag var drygt 62 år. Nu är tiden min.

  4. Så underbart att läsa Lotta! Du är på rätt väg, ett steg i taget.
    Själv faller jag fortfarande, försöker bromsa det men det är svårt.
    Kram

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.