Jag känner ett sånt oerhört lugn i att bara vara. Tänk att den där rastlösa Lotta som alltid ville att det skulle hända något behöver nästan input alls. Jag får den med minna vänner, familjen, barnen, mannen och i naturen och det är liksom bra så. Det är säkert min utmattning som gör mig lugnare, men också att efter resan med cancer känna ännu tydligare och se vad som betyder något för mig. Att ge sig själv mer av det man mår bra av och att inte omge sig av allt det andra och att inte vara den man varit utan den man blivit.
Tiden att få vara i nuet. Att hinna dricka den där koppen kaffe, att hinna se och vara i naturen, känna dofterna på hundpromenaden, se vitsipporna osv . Hade jag haft ett vanligt jobb så hade jag fortfarande varit sjukskriven på halvtid, men nu kan jag ju bestämma det själv tillsammans med er.
Jag funderar ofta på meningen med livet och den är just här för mig. I att se, känna, vara nöjd, känna lycka att få må bra, vara älskad osv Sedan få ge lite en extra dimension av god mat, något man gillar göra, vackra saker osv
Jag kommer hela tiden tillbaka till det som är liksom själen för mig, där jag hittar min kraft. I naturen och i dem jag älskar. Då blir en en sådan plats en laddningsstation. Där jag tankar energi, kan ladda, hitta styrka få bara vara. Jag har oerhört mycket behov av det och det är liksom jag. I allt det där tysta, ensamma och vackra finns jag och det jag tycker om.
Jag är nöjd så….
Kram Lotta