Jag och familjen

Det var syskonstödjaren på sjukhuset som hade ordnat biljetter till Philip och tre kompisar för att han ska få göra något roligt när syster är sjuk. Vad snällt av dem. Vi tog båten Emelie till Grönan.

Ibland skrattar jag åt mig själv, jag är så himla rörig. Sådär hejsan hoppsan som jag brukar kalla det. Tex. så publicerar jag ofta inlägg här på utan att kolla stavning, fort ska det gå. På morgonens inlägg skrev jag cytostatikagrogg istället för cytostatikadropp. Typiskt mig. Det hade varit bättre med grogg för Elin än det där andra jäkla rävgiftet som de säger 🙂

Å jag lägger saker överallt och hittar dem inte, åker till stan och ska handla utan plånbok osv. Har aldrig laddare till telefon. Men jag har ofta roligt, det händer mycket roligt omkring mig och jag bryr mig inte om jag inte är perfekt. Hejsan hoppsan passar mig bra, tur jag har min ordningsamma man som suckar på mig. Men sedan är han ganska slarvig också när det kommer till lägga verktyg omkring sig osv,

Vi har i alla fall handlat och fyllt kylskåpet. Älskar att ha mycket mat hemma när Elin är dålig. Då kan vi åtminstone äta gott. Så har vi kunnat luncha på Tannerfos slussar i Linköping, himla fint där.

Sedan har jag hämtat mitt nya pass, ser så sur ut men man fick inte le. Nu har man både nytt körkort och pass som gäller många år som jag känner mig nöjd med. Mitt gamla körkort såg inte ut som jag, jag fick tom. kommentarer om det.

Idag tänker jag inte gå ut, det är 32 grader här, fy så varmt. Jag håller mig inne och känner som katten. Vi dricker kaffe och drömmer jag och mannen om den där sommarstugan vid vattnet. Drömmarna och våra projekt håller oss igång och glada. Vi tycker om att skapa, planera och få saker gjorda. Elin har fått sitt dropp, nu väntar jobbiga dagar igen men det är bara att möta dem en i taget. Det känns bra ändå i allt det jobbiga och lite hejsan hoppsan underlättar. Doktorn idag var så glad, hon spred så mycket glädje till oss. ”Tänk så lite ni har kvar….det är fantastiskt”.

Jag frågade på sjukhuset om de hade någon mer i Elins ålder, innan har det bara varit hon och flickorna som dog. Elin har känt sig ensam. Inte så att vi vill att fler barn ska bli sjuka, men de flesta som har leukemi och hjärntumörer m.m är små mellan 3-5 år och goda chanser att överleva. Elin är ju nästan vuxen. Nu hade de en flicka till med leukemi i Elins ålder. Hon fick fundera på om hon ville lära känna henne, men Elin vill nog inte. Hon vågar inte lära känna någon mer som är sjuk, men om vi ses i korridoren så vet vi.

Nu ska jag tvätta mina vita fodral till sofforna, så här snygga blir de om de får ligga ute en vecka…hejsan hoppsan ingen orkade inte ta in dem 🙂 men det går ju tvätta…det är en värdslig sak sa Karlsson på taket 😉 Ha en bra kväll!

Kram Lotta

💗💗

 

Efter Zeta hoppade vi på båten in till stan. Vi brukar ställa bilen i Hammarby sjöstad så slipper man köra omkring med den. Vi promenerade till hotellet Bentleys och hoppade in i lite affärer på vägen. Det blev lite bilder med kameran och lite med mobilen. 

 

Sedan hade vi bokat bord på Boquerian på Mood gallerian där satt vi länge och åt tapas och drack vin. Någonstans där insåg vi att springa i affärer orkar vi inte mer så det blev mest sitta och prata. Livet i Stockholm är väldigt olikt vårt lugna lantliv så det föder mycket tankar. Vi hade mycket att prata om och det var mysigt att bara sitta. 

 

 

På kvällen så bytte vi om och klädde oss till fest och gick på Wallmans salonger. Där bjöds det på massor av god mat, superbra underhållning och trevligt sällskap vid bordet. Wallmans var bättre än våra förväntningar, de som underhöll gav verkligen allt. Väldigt duktiga på att sjunga. 

 

Sedan kom vi hem vid 23.30 och jag var såååå trött, det var inga problem att sova i enkelrum. De hade ställt in en extrasäng och vårt rum hade en liten söt balkong istället. Det var ett helt ok rum, men till priset som ett dubbelrum. Huvudsaken var att vi hade någonstans att sova. Det var ju både Madonnakonsert och fotbollsmatch i Stockholm. 

 

Efter frukosten så funderade vi på dagen, drack vårt kaffe länge. Vi hade bokat brunch kl 14, men både Kalle och jag var rätt nöjda med storstaden så vi bokade av bordet och längtade hem.

 

Jag hade bestämt mig innan att bara shoppa om det verkligen var något jag ville ha, och det var inget som jag blev så sugen på som jag verkligen behöver. Jag sparar mina pengar till att istället köpa världens finaste adventsstjärnor.

 

På vägen hem konstaterade vi att det är roligt att åka bort själva men det är ännu roligare när barnen är med. De är så stora nu och vi har så roligt tillsammans när vi är iväg så det är verkligen det bästa. Våra barn gillar både stan, upplevelser och middagar på restaurang. Snart är det de stora och då får vi all tid i världen själva.

 

Kanske är det så att i vår situation är det alltid så skönt att vara tillsammans, sedan kan vi göra egna grejer också såklart. Så nästa resa blir det hotell och julbord i Sigtuna, vi fyra och det ser jag fram emot, bara några veckor kvar.

 

Nu ska får det blir middag, åt nästan inget till lunch för jag fick migrän när vi kom hem några timmar. Nu har det släppt och nu ska jag mysa, lata mig och planera en hel del jobb.

 

Kram Lotta

 

 

 

Spabad Viskan Björkö här 

 

Den här bilden får sammanfatta vår helg….harmoni. Vi har varit tillsammans. Eldat ris, grillat hamburgare och igår gick vi walk of hope hela familjen med våra vänner. Nu ska Kalle laga köttsoppa efter att vi haft en skön stund i spabadet. Nu har vi laddat energi några dagar och Elin har sluppit nervsmärtor, vilken skillnad livet blir då. Känner mig så glad för dessa dagar. Nu är det dags för behandling imorgon igen.

 

Kram Lotta

Jag är så fyllld av kärlek nu, det här bröllopet ska jag leva på länge. Så mycket känslor och tankar som vandrar. När min bror föddes så vägde han bara lite över 1000 gr 1987,  man visste inte först om han skulle överleva. När han var 4 år satte han en korv i halsen och höll på att dö, jag räddade hans liv med att göra hemlich manöver. Så igår överraskade han med att sjunga ”En evighet” till sin brud i kyrkan. Så vackert!

Sedan det här med alla känslor om Elin kunde vara med på bröllopet. Skulle hon vara på sjukhus, skulle hon inte kunna följa med osv. Den här gången vågade jag inte vara lycklig i förskott. Bruden hade köpt ett armband med ett hjärta som symbol för Elin som hon bar, så hon skulle finnas med hela kvällen. Det underbara var att vi vaknade till sol, en vacker sommardag och Elin orkade vara med hela dagen med lite tabletter i kroppen till dansen började kl 23. Jag är så tacksam och lycklig så jag svämmar av känslor. Min syster som också har det lite kämpigt i livet kunde också vara med både i kyrkan och på kaffet. Så allt blev som vi önskade.

Jag har fotograferat deras stora dag, ni ska få se bilder på både oss och brudparet framöver, men jag börjar med mig en bild på mig för nu ska jag gå ut och njuta av solen. (fotar inga mer bröllop framöver, detta var ett undantag 🙂

Kram Lotta

Jag gråter när hon vaknar kl 5.30 och säger ”det känns som jag orkar gå till skolan”. Jag försöker att vara lugn men inom mig så skriker det av glädje. Hurra mitt barn får sin önskan uppfylld att gå på sin skolavslutning i 8:an. Hon har sovit bort en hel dag innan och haft ont i magen, håret faller, osv men idag orkar hon. Hon orkar!!!

Klänningen från Nelly hänger och väntar och har varit planerad länge. Så kommer hon ner fixad och sminkad och så gråter jag lite igen. Herregud jag måste försöka lugna ner mig, men hon är så vacker. Mitt barn. Hon har piffat sig som innan den här förbannade sjukdomen, cancer. Sjukdomen som försöker ta hennes liv och hennes intresse som kläder och smink m.m Hon är stark, hon räds inte vad andra tänker och tycker, hon är bara sig själv.

Hjärtat sitter utanpå kroppen och jag vet hur mycket det betyder för henne att få gå till skolan, få känna sig som alla andra, få vara en av dem och känna sig frisk. Hon skrattar, ler och jag kan inte koncentrera mig på att fota ordentligt. Bara knäpper och vill gråta.

När hon gått på bussen med sin bästa vän och granne så gråter jag konstant, det går liksom inte hejda. Så glad, så glad att hälften av håret fick sitta kvar, min vackra flicka det betyder så mycket för henne. Jag älskar er så båda mina barn, jag vill inte höja bara Elin vill skyarna, men i denna stund går det liksom inte att hejda.

Så går jag in och plockar ordning, samlar upp ditt hår som ligger överallt på golven, sätter mig på trappen med en kaffe och fortsätter gråta till lillebror kommer ner och vill att vi ska titta på hans skolmapp och hans fina betyg. Älskade ungar, finns inget mer i världen som är viktigare än just ni.

Nu kan jag slappna av lite, få njuta av helg och sommar och av skolavslutning. Du kunde inte följa med på skolresa till Liseberg ikväll, men du fick komma till kyrkan med dina vänner. Vi fixade det, jag gråter, jag är så lycklig. Fuckcancer! Fram med grillen ikväll och låt oss fira på vårt sätt.

Kram Lotta

Det blev en fin avslutningsdag för sonen, vi fick ihop både tårta, lite blommor, gå till frissan, hissa flaggan, sätta upp björkar och paket och gå till kyrkan. Han klädde sig fint och fick åka vagn med sina kompisar. När han kom hem från skolan sa han ”hur har du hunnit göra allt det här” och då kändes det uppskattat och härligt. Min älskade Philip nu blir det högstadiet.

Jag har känt mig mer ledsen sista dagarna, det är tufft att se sitt barn brytas ner av mediciner för att bli frisk. Hon försvinner inte min riktiga Elin, hon finns där men jag måste bara lära mig att se det. Hon är ju samma unge fast hon förändras på utsidan.

Vardagen fortsätter bredvid och den är viktig att få lugn och skön. Just nu när det händer mycket så blir det jobbigare tycker jag. Att gå på skolavslutning och vara glad när man känner sig nedstämd känns jobbigt. Men vi fick ändå en fin avslutning, sonen blev nöjd och jag är såååå trött nu. Orkar knappt tänka så jag skriver mer imorgon. Låt nu Elin få lite mer energi så hon kan gå till skolan imorgon, det är viktigt för henne och låt håret sitta en dag till innan allt trillar. Det är bara det jag begär just nu…

Ta hand om er!

Kram Lotta

Vi fick en fin kväll igår med att gå till vår granne och fira en student. Kändes som en vanlig kväll i juni. Ungarna ställde upp på kort vilket inte är varje dag 🙂

Tyvärr fick vi gå hem lite tidigt, men det var värefullt ändå.  Nästa helg börjar Elin tappa håret så vi ville ha lite bilder innan det händer. Verkligheten är hård , men sann..det gäller att våga möta den. Det går inte se att Elin är sjuk, men den finns där…