Nu kan jag ju tänka….var det där jag?
Så konstigt det är att min hjärna kunna säga så många dumma saker till mig när jag var sjuk. Nu kan jag ju tänka….var det där jag? Ja det var det. Mitt trötta jag, mitt sjuka jag som skrek på hjälp, stanna nu. Jag minns exakt den känslan när jag för andra gången kom in på akuten och bara tänkte. Ser ni inte? Det är bra nu. Jag är klar, det får räcka. Ta hand om mig..jag orkar inte mer.
Men ingen sa någonting om någon utbrändhet. Ingen som fångade upp att mitt barn haft cancer, jag vårdade och hade henne hemma och samtidigt gick in i min bästa period jobbmässigt. Ja utbränd ser du inte ut att vara sa doktorn på privatkliniken. Kan man se det? Jag har jobbat heltid under dessa åren, jag kanske borde vara trött nu? Tänk om man hade blivit erbjuden terapi lite tidigare, eller att jag förstått att jag borde tagit den hjälpen själv. Min hjärna isade och skrek så mycket så då måste det vara en hjärntumör. Det var det enda jag kunde tänka just då. För utbränd var jag ju inte sa doktorn.
Jag minns bara hur tröttheten började smyga på när Elin började gymnasiet och jag började få tid själv hemma. Jag skjutsade och hämtade henne på station varje dag men där emellan hade jag några timmar till jobb. Ensam. Så konstigt det kändes. Vi hade ju suttit ihop så länge. Nu skulle jag börja jobba igen som förr och mitt jobb med reportagen fanns knappt kvar längre, tidningarna la ner och jag skulle inte kunna försörja mig på det.
Vem var jag nu? Vem hade jag blivit efter allt som hänt? Vad skulle jag jobba med nu? Heltidsinfluencer med inrikning på vad? Det var då jag bestämde mig att lägga allt krut på att förverkliga min dröm om ett hus vid vatten. Då hade jag åtminstone ett mål, Ett år senare i maj köper vi stugan. Min omsättning och vinst i företaget var fin, vi fick banklån och jag var superlycklig.
Men hon fanns ju kvar som ni vet, en mycket trött Lotta som skulle behöva en paus. Som trodde hon kunde leva och vara som förr. Bara fortsatte köra på utan att förstå eller kanske känna efter. Det kändes som folk var på mig överallt. Hur ska du orka Lotta med två ställen? Min hönsmamma som inte ville jag skulle skulle vara så mycket i stugan utan hemma, hur ska sonen klara sig på helgerna osv Det ständiga dåliga samvetet att inte räcka till, någonstans.
Jag ville inte känna efter då. Jag var ju van att alltid ha massa energi. Kan man aldrig få vara lycklig? Men redan efter en månad med stugan så började symptomen krypa på. Jag grät så mycket den sommaren, överallt fint. Jag var så oerhört lycklig. Elin var frisk och hade pojkvän och jag hade förverkligat min dröm ,men min hjärna var helt slut. Jag kunde inte ens knappt titta på datorn i 1 minut för det isade så mycket i huvudet. Vad skulle folk säga? Att jag köpt ett hus till. Kunde någon förstå vad vi gått igenom, kunde någon förstå vad vi sett och upplevt och vad vår dotter sagt till oss som vi fått bära? De löften vi gav till henne när hon var som sjukast.
Det gick en tid till och varje dag i det där huset kändes så härligt. Här ska bo när jag blir gammal sa Kalle. Jag blev skitnervös och kände samma sak. Jag vill med bo här och jag vill inte vänta. Sedan den hösten 2019 gick jag in i den där hårda väggen. Jag besökte en psykolog på canceravdelningen för barn som sa att jag haft posttraumatisk stress efter min dotters cancerbehandling och nu hjärntrötthet/utbränd. Jag behövde bara höra de orden för att veta vad jag skulle göra för att bli bättre. Nu visste jag vad som hänt.
Nu har jag jobbat mindre i ett år, jag har ändrat så mycket i mitt liv. Jag har inte rest, vi har sålt stora huset, jag har skapat tid till livet, skaffat hund, jag säger ifrån, dragit ner på sociala saker ( åtminstone en tid), jag har berättat för alla hur jag mått och hur jag mår, jag har haft acceptans till det som hänt, jag har förlåtit mig själv när jag varit hård ….å jag känner mig pigg och mycket, mycket starkare. Igår var barnen här och jag kände mig som vanligt.
Jag har inte gått hos psykolog en längre tid…eller varit sjukskriven en enda dag och så här i efterhand skulle jag nog behövt båda. Att ha blogg är svårt på så sätt det kan inte stanna upp. Man har fria dagar men ingen lång semester, ingen lång sjukskrivning skulle funka heller så man måste hitta en rytm och ett sätt så man ska orka med. Jag fick ett erbjudande att vara med i ett program för föräldrar med cancer där jag för första gången fick höra. Du är inte ensam. Att må som du gör flera år efter det som hänt är mycket vanligt, helst hos kvinnor. Bara att höra de orden av en proffersionell person gjorde mig bättre. Det är ok att inte orka, det är ok att inte klara det jag gjorde förr, det är ok att inte vilja vara den Lotta jag varit. Allt är okej. Nu går vi vidare.
Å Elin då. Hon är fantastisk. Hon har bara gått vidare. Hon tog examen, skaffade pojkvän, flyttade hemifrån, läser en ny utbilning nu och flyttat igen till ny lägenhet. Hon bara är, som vanligt. Jag är så oerhört tacksam för det. Cancer lånade bara min kropp en tid sa hon efter behandlingen. Det är så hon tänker. Så klok.
Jag är så oerhört glad och lycklig nu , glad att livet gav oss en andra chans. Alla får ju inte den. Någonting som jag lärt mig är att livet går upp och ner. Det kommer hela tiden nya sorger, nya saker som man kommer få jobba med. Å då tänker jag att den andra tiden kan man lika bra på passa på att vara så jäkla lycklig man kan och jobba sig stark så att man klarar nästa kris igen. För livet är allt och det är okej.
Tack för att du lyssnar, jag hoppas att jag genom mina texter även kan få dig att känna att det är okej.
Ta hand om er
Kram Lotta
Nu kan jag ju tänka….var det där jag? Läs mer »
