Så konstigt det är att min hjärna kunna säga så många dumma saker till mig när jag var sjuk. Nu kan jag ju tänka….var det där jag? Ja det var det. Mitt trötta jag, mitt sjuka jag som skrek på hjälp, stanna nu. Jag minns exakt den känslan när jag för andra gången kom in på akuten och bara tänkte. Ser ni inte? Det är bra nu. Jag är klar, det får räcka. Ta hand om mig..jag orkar inte mer.
Men ingen sa någonting om någon utbrändhet. Ingen som fångade upp att mitt barn haft cancer, jag vårdade och hade henne hemma och samtidigt gick in i min bästa period jobbmässigt. Ja utbränd ser du inte ut att vara sa doktorn på privatkliniken. Kan man se det? Jag har jobbat heltid under dessa åren, jag kanske borde vara trött nu? Tänk om man hade blivit erbjuden terapi lite tidigare, eller att jag förstått att jag borde tagit den hjälpen själv. Min hjärna isade och skrek så mycket så då måste det vara en hjärntumör. Det var det enda jag kunde tänka just då. För utbränd var jag ju inte sa doktorn.
Jag minns bara hur tröttheten började smyga på när Elin började gymnasiet och jag började få tid själv hemma. Jag skjutsade och hämtade henne på station varje dag men där emellan hade jag några timmar till jobb. Ensam. Så konstigt det kändes. Vi hade ju suttit ihop så länge. Nu skulle jag börja jobba igen som förr och mitt jobb med reportagen fanns knappt kvar längre, tidningarna la ner och jag skulle inte kunna försörja mig på det.
Vem var jag nu? Vem hade jag blivit efter allt som hänt? Vad skulle jag jobba med nu? Heltidsinfluencer med inrikning på vad? Det var då jag bestämde mig att lägga allt krut på att förverkliga min dröm om ett hus vid vatten. Då hade jag åtminstone ett mål, Ett år senare i maj köper vi stugan. Min omsättning och vinst i företaget var fin, vi fick banklån och jag var superlycklig.
Men hon fanns ju kvar som ni vet, en mycket trött Lotta som skulle behöva en paus. Som trodde hon kunde leva och vara som förr. Bara fortsatte köra på utan att förstå eller kanske känna efter. Det kändes som folk var på mig överallt. Hur ska du orka Lotta med två ställen? Min hönsmamma som inte ville jag skulle skulle vara så mycket i stugan utan hemma, hur ska sonen klara sig på helgerna osv Det ständiga dåliga samvetet att inte räcka till, någonstans.
Jag ville inte känna efter då. Jag var ju van att alltid ha massa energi. Kan man aldrig få vara lycklig? Men redan efter en månad med stugan så började symptomen krypa på. Jag grät så mycket den sommaren, överallt fint. Jag var så oerhört lycklig. Elin var frisk och hade pojkvän och jag hade förverkligat min dröm ,men min hjärna var helt slut. Jag kunde inte ens knappt titta på datorn i 1 minut för det isade så mycket i huvudet. Vad skulle folk säga? Att jag köpt ett hus till. Kunde någon förstå vad vi gått igenom, kunde någon förstå vad vi sett och upplevt och vad vår dotter sagt till oss som vi fått bära? De löften vi gav till henne när hon var som sjukast.
Det gick en tid till och varje dag i det där huset kändes så härligt. Här ska bo när jag blir gammal sa Kalle. Jag blev skitnervös och kände samma sak. Jag vill med bo här och jag vill inte vänta. Sedan den hösten 2019 gick jag in i den där hårda väggen. Jag besökte en psykolog på canceravdelningen för barn som sa att jag haft posttraumatisk stress efter min dotters cancerbehandling och nu hjärntrötthet/utbränd. Jag behövde bara höra de orden för att veta vad jag skulle göra för att bli bättre. Nu visste jag vad som hänt.
Nu har jag jobbat mindre i ett år, jag har ändrat så mycket i mitt liv. Jag har inte rest, vi har sålt stora huset, jag har skapat tid till livet, skaffat hund, jag säger ifrån, dragit ner på sociala saker ( åtminstone en tid), jag har berättat för alla hur jag mått och hur jag mår, jag har haft acceptans till det som hänt, jag har förlåtit mig själv när jag varit hård ….å jag känner mig pigg och mycket, mycket starkare. Igår var barnen här och jag kände mig som vanligt.
Jag har inte gått hos psykolog en längre tid…eller varit sjukskriven en enda dag och så här i efterhand skulle jag nog behövt båda. Att ha blogg är svårt på så sätt det kan inte stanna upp. Man har fria dagar men ingen lång semester, ingen lång sjukskrivning skulle funka heller så man måste hitta en rytm och ett sätt så man ska orka med. Jag fick ett erbjudande att vara med i ett program för föräldrar med cancer där jag för första gången fick höra. Du är inte ensam. Att må som du gör flera år efter det som hänt är mycket vanligt, helst hos kvinnor. Bara att höra de orden av en proffersionell person gjorde mig bättre. Det är ok att inte orka, det är ok att inte klara det jag gjorde förr, det är ok att inte vilja vara den Lotta jag varit. Allt är okej. Nu går vi vidare.
Å Elin då. Hon är fantastisk. Hon har bara gått vidare. Hon tog examen, skaffade pojkvän, flyttade hemifrån, läser en ny utbilning nu och flyttat igen till ny lägenhet. Hon bara är, som vanligt. Jag är så oerhört tacksam för det. Cancer lånade bara min kropp en tid sa hon efter behandlingen. Det är så hon tänker. Så klok.
Jag är så oerhört glad och lycklig nu , glad att livet gav oss en andra chans. Alla får ju inte den. Någonting som jag lärt mig är att livet går upp och ner. Det kommer hela tiden nya sorger, nya saker som man kommer få jobba med. Å då tänker jag att den andra tiden kan man lika bra på passa på att vara så jäkla lycklig man kan och jobba sig stark så att man klarar nästa kris igen. För livet är allt och det är okej.
Tack för att du lyssnar, jag hoppas att jag genom mina texter även kan få dig att känna att det är okej.
Ta hand om er
Kram Lotta
Så otroligt fint skrivet och beskrivet. Det där med att livet går upp och ner är ju sant för alla, även om en del tyvärr får ta hårdare smällar och riktigt tunga perioder – men så viktigt att ta vara på de bättre/bra perioderna, våga vara glad och samla kraft. Annars är det lätt att hamna i att alltid vara orolig och må dåligt. Så härligt att det går bra för Elin och att du känner dig bättre nu. Tack för att du delar dina tankar och insikter fina Lotta.
Finaste och ärligaste Lotta, du skriver så fint, rakt och ärligt. Det är skönt att du börjar hitta tillbaka.
Vi har en dotter som tampats med psykisk ohälsa under ett antal år och det går fortfarande upp och ner. Hon fyller 20 i år och jag hoppas att hon nu till hösten ska få möjlighet till den utbildningen hon önskar, få sina egna vingar att växa och utvecklas till den tjej hon förtjänar att vara. Jag kan tycka att den senaste tiden varit väldigt tung, vet inte om det är min egen ålder som spökar eller om det är efterdyningar från åren som gått. Men att läsa det du skriver ger mig hopp. Har den sista 1,5 månaden också gått mellan hopp o förtvivlan efter undersökningar och vävnadsprov på bröstet. Men, igår kom beskedet, jag är frisk och mina förändringar är ofarliga, vilken lättnad!
Önskar dig en fantastisk vår, sommar och kommande tid vid sjön.
Kram
Camilla
Så tufft när barnen inte mår bra, ta hand om er ❤️❤️ Kram
❤
Du är så klok!
Du är så modig!
Du är så stark!
Tack för att du berättar sanningen om livet. Allt är inte perfekt och tillrättalagt.
Tack!!
Det är så fantastiskt att höra att du mår så mycket bättre nu. 💕💕 Att få en "prognos" eller en förklaring till varför man mår som man mår är så oerhört viktigt. Då är det mycket lättare att förhålla sig till det, och förhoppningsvis kunna göra de ändringar som behövs, för att man ska må bättre igen. Det tar tid, så är det bara. 💕💕😘
Ja så var det verkligen ❤️ När man vet vad man drabbas av kan man jobba mot målet att bli bra igen . Så var det för mig 🥰
Fina fina vän…
Tårarna strilar och jag saknar dig så…
Men det kommer en dag då vi kan ta upp tråden och umgås igen…det gör ju det… Tills dess finns du med mig i mitt hjärta varje dag <3 <3
Stor kram och fortsätt bara framåt hjärtat!
Du är så klok och du har lärt dig så mycket om livets resa som är både glädje och sorg❤️Du vet att man ska förgylla alla dagar med sånt man mår bra av🙏Fortsätt att njuta av livet och var rädd om dig och varandra❤️❤️❤️
Tack så mycket ❤️ Ja nu kan vi bara njuta så mycket som går. Man vet aldrig vad som väntar. Kram Lotta
Och där kom tårarna…av glädje för er skull. Du är så klok fina du. Skriver de rätta orden som går rakt in i hjärtat.
Och jag gråter också en skvätt för Cicos skull som inte fick fortsätta livet. Livet är fint men också orättvist. Men det är bara att sträva framåt trots motgångarna.
Livet fortsätter – om än på ett annat sätt ❤️
Jag tänker ofta på dig och vi pratar om er och Cicos ❤️ Så fruktansvärt orättvist. Men du inspirerar mig genom ditt sätt att gå vidare .❤️
Man måste ta hand om sig och lyssna på sin kropp.
Promenader hjälpte mig jättemycket!
Lotta, finns så många ord jag vill säga men de stannar kvar inom mig de flesta… känner ju igen så mycket av det du beskriver. Jag kommer också ihåg att när du när du var mitt uppe i den där jobbiga tiden så tänkte jag typ ”oj nu är det nog för mycket samtidigt” . Inte i händelser, utan mer i det som ska bearbeta allt, det som bor i själen kanske? Whatever, när man är mitt i stormens mitt så är det svårt att inse det själv, att veta.
Jag är ju lite där själv nu, som jag skrivit förr. Haft lite förvirrat psykologsamtal, varit hos en kinesolog med en krånglande rygg, läst på om lymfkörtlar och bindväv och alla pratar om den där förbaskade stressen, när det mest är oron som oroar mig…. Allt det där som en förbaskat skitsjukdom gör med våra liv. Ja du vet, vissa dagar är värre o vissa bättre. Det är livet. Stor kram *Milla
Fina Lotta 💕
Jag vet hur det är att gå igenom det, inte pga cancer eller sjukt barn men utbrändheten. Längtan efter den man var innan eller iaf energin man hade.
Du skriver så klokt, så ärligt och så vackert om något mycket svårt som inte alls kan förstå.
Jag är glad för att du mår bättre nu, jag är glad för att ni har huset vid vattnet och jag är glad för att du har mer tid för dig själv.
Kram och kärlek
Ja alla bär vi på vår egen historia och våra stunder i livet som vi får kämpa med. Livet ger och tar ❤️ Kram Lotta
Tiden efter, den som inte pratas desto mer. Men som är minst lika svår och tung. Då ska du lära dig leva med osäkerheten och oron. Då ska du som gått bredvid och skött allt, bollat alla de hundra bollarna samtidigt, skött ditt jobb under hela tiden, då ska du hitta dig själv igen, plocka ihop bitarna, samtidigt som huvudet stänger av. Och man förstår inte varför man mår som man mår, för jag var ju inte sjuk, jag gick "bara" bredvid. HA! Mannen brukar säga, han hade det lättaste jobbet, han var cancersjuk, men vi och speciellt jag, gjorde rubbet. Tog hand om honom, pratade för honom, var med honom på varje behandling, lyfte upp barnen, lugnade dem, lugnade oroliga föräldrar. Fortsatte jobba för fullt på distans. Men glömde bort mig själv, eller nej, jag gjorde inte det. Jag prioriterade inte mig själv för det fanns inte tid eller ork just då till det, jag kunde inte ge mig själv tillåtelse att känna efter eller tänka så mycket på mig just då. För jag behövdes av alla andra, jag hade inte råd att krascha. När "cancerresan är slut" så är ju allt bra?! Inte många som frågar hur man mår, flest var det ju som frågade hur mannen mådde när han var som sjukast, få kom ihåg att fråga hur vi mådde. Anklagar ingen! Utan så har man själv också gjort innan. Men den som går bredvid drar det tunga lasset. Jag kämpade för vår framtid tillsammans, men realisten i mig skrev testamente och förberedde för en framtid ensam med barnen. Nu gick det bra, men samma människa som innan är jag inte nu. Accepterar det idag, är lycklig och trivs med ett lugnare liv som passar mitt huvud bättre.
Sköt om er och njut i ert vackra nya hem!
Kram!
Precis som du skriver så känner jag igen väldigt mycket. Det fanns inte tid att känna efter så mycket då . Det kom efteråt. Man var helt tom och varit stark för länge. Man kunde aldrig förstå och man var bara tvungen att köra på. Jag blir rörd av fin historia. Tack för den. Kram Lotta ❤️
Kära Lotta!
Sitter här å läser ditt inlägg å tårarna trillar, du är sååå modig, ärlig å visar dej så sårbar. Det är så gott å höra att du har det bra nu, för det är du/ni värda!❤️
Ha en strålande å mysig helg!❤️