Egentligen rullar så mycket tankar i huvudet, men jag fångar inte upp dem i skrift. Låter dem ofta bara få vara just tankar även om jag vet att många av er tycker om att läsa mer djup i bloggen. Ibland är det svårt att vara djup , har jag egentligen något vettigt att säga och dela med er?
Jag är i fasen i livet att jag känner att jag börjar bli äldre och att livet också nu kan rulla lite av sig själv. Märklig känsla samtidigt som vi varit med om så himla mycket som ska bearbetas och som funderas över. Elins cancer känns avlägset och samtidigt alltid nära. I allt jag gör har jag en relation till det, men vi är vänner nu. Mina tankar och jag är vänner och vi kan umgås på ett fint sätt och hjälpa varandra.
Igår när de sa på sjukhuset att hon bara ska in var 3 månad så får man lära om. Kunna slappna av i det och gå vidare. Jag tänker på alla familjer som lever med diagnoser och svårigheter varje dag, när får de andas ut. Nu kan jag andas i 3 månader eller jag ska andas ut för hela livet såklart, men kan man det? Jag satt på sjukhuset och titta på alla människor och många av dem väldigt sjuka. Alla bär på sin historia, alla har sina liv och alla drabbas ofta av något men utåt sett så är vi så lyckliga och framgångsrika. Jag tänker det är viktigt att aldrig döma, att alltid möta en människa med respekt och vara snäll. Man har liksom ingen aning vad den bär med sig i bagaget. Vara snäll och hjälpsam är det bästa mot allt. På sociala medier är mycket så hårt och kallt och jag tacksam att jag numera blockerar och anmäler ipnummer för kommentarer som inte är så trevliga för nu äntligen slipper jag se dem när jag öppnar min blogg. Hur kan man skriva sådana saker till en människa som man inte känner? Det är mycket som vänt och som känns bra nu.
Elin kom ut från sjukhuset igår och sa bara ”det känns skönt. Tid att bara leva. Jag tänker inte gå och fundera på det, bara leva nu och ha kul”. Hon gör allt så lätt för oss. Hon väljer livet och det blir inte så svårt för oss att göra något annat heller. Man kan se det på henne att hon mår bra. Hon ser sådär busig och söt ut och hon förmedlar den där säkerheten och klokskapen som hon fått genom allt hon varit med. En fjällenresa väntar snart och ungarna får ta med sig var sin kompis. Jag får vara med min livskamrat min man. Jag längtar så mycket. Jag längtar hela tiden att se barnen glada, det är det bästa som finns. Ett leende gör livet så mycket lättare. Kalle läste någonstans att 54 % överlever leukemi av ungdomar och yngre vuxna efter 5 år, jag vill inte veta. Jag lever efter att ha hört 87% på barnavdelningen. Allt beror på vad man har för sort av leukemi osv. Det enda som betyder något just nu är vad vi gör av dagarna vi är här. 1 av 3 får cancer under sin livstid. Det gäller att verkligen vara rädd om sina dagar.
I veckan väntar en Göteborgsresa för mig en natt och det ska bli så kul. Min kropp och hjärna vänder sakta mot mer energi. Just nu är det massor av snö ute så mest innepyssel håller jag på med. Jag känner våren är på väg , men jag njuter av nuet. Varenda dag jag kliver upp ur sängen och får ha det som jag har nu är jag en lycklig mamma och fru. Cancer var ett helvete, men jag är lycklig för varenda bra dag nu. Cancer gav mig så mycket tacksamhet. Idag har Elin studiedag och jag har massor av hemmapyssel att sätta igång med, så nu ska jag sätta igång här.
Kram Lotta
