mars 2017

Idag är det ett år sedan Elin vaknade med påverkan på vita vävnaden på hjärnan och inte kunde prata. Ett år sedan vi körde alldeles för fort in till sjukhuset för att göra hjärnröntgen och man misstänkte något allvarligt. Den ångest vi kände när vi satt och väntade var fruktansvärd. Jag minns just den stunden i väntrummet. Minns när jag körde in Elin i rullstolen och tänkte att nu får vi nog aldrig tillbaka vår Elin som hon brukar vara. Jag minns hur jag städade väskan, hur vi pratade med varandra, grät och tittade på klockan.Det kändes som hjärtat skulle sluta slå. Tiden i väntrummet var så lång, så lång.

Sedan vände det av en hostmedicin. Minns ni? Elin hade fått en påverkan som bara drabbar 1 av 10000 med metotrexate. Om det kan ni läsa HÄR och HÄR . Tänk om någon bara kunde sagt ” Lotta det kommer att bli bra”. Det är mycket som jag förträngt och glömt och som jag inte vill tänka på, men den här stunden var en sådan stund när livet blev becksvart. Precis som den dagen vi fick veta att Elin fått cancer. När jag tänker på allt så är det fortfarande svårt att förstå att det är vi. Jag tror det är viktigt att få gå vidare och sedan kommer rädslan och tårarna när det vill. Såg bara att detta kom upp på min facebook och det kändes som jag behöver minnas det en stund. Ta in, tänka hur bra vi har det nu och gå vidare. Elin slutar sin behandling i november och sedan är det som mest riskfyllt att få tillbaka det första året. Jag går verkligen inte och grunnar så mycket på det tack och lov, men ibland kommer det över en som den här dagen för ett år sedan som var en av de värsta dagarna i mitt/vårt liv.

Det är ingen som säger det till mig ikväll, så jag jag säger det till mig själv. ”Lotta det kommer att bli bra”, det finns ingen anledning att tro något annat.

Kram Lotta