Jag får ofta höra är du inte orolig? Hur kan du vara så positiv? Jag vet inte varför jag blivit så, man säger ju att att man kan påverka hjärnan 40%, de resten är ca 50 % arv och 10% omständigheter. Om det nu är så har vi stora cancer att ge vår hjärna det bästa som vi kan.
Vi satt i bilen på vägen in till stan igår. Jag skjutsade henne till skolan och vi pratade om allt som hänt och hur vi mår. Jag sa just att jag tänker så sällan nu på hur sjuk du varit nu och hon sa samma sak. Det finns ett lugn kring oss nu och jag tror både Elin och jag tar dagarna för var de är. Nu är det bra så varför gå och fundera på hur det skulle kunna bli. För många människor är det lättare sagt än gjort och vår orolighet kan ju också ha med vårt arv att göra, men mycket kan vi ändå påverka. Jag är såklart också orolig, men när jag behöver vara orolig, sedan släpper jag det. När vi satt kring bordet igår så gnällde jag över en sträckning i knät, pappan gnällde över att han är sjuk och Philip över att ha mycket och göra men Elin hon sa jag går på en lukemibehandling och äter massor av tabletter men jag mår bara bra och är lycklig. Det är så hon. Hon har det där lättsamma i sig.
Jag känner oftast ingen oro för Elins leukemi nu, men både Elin och jag har slutat läsa om leukemi osv. och vill inte påminnas om det. Vi fokuserar på det som är bra. Vi vet att det är som mest farligt att få om det efter behandling så från nov i år då till nästa år är en riskabel period. Vi kan ge oss goda tankar under den tiden så tror jag att vi kommer må så mycket bättre. Jag är ganska glömsk när det gäller vissa saker, så jag kan tom. glömma bort att jag ska oroa mig. Det låter tokigt när jag skriver det, men så funkar jag. Jag ser till att mitt liv är så roligt och lever i nuet så jag hinner inte känna så mycket oro.
Varje dag när jag får gå upp, se henne gå till skolan, så är mitt liv bra. Då njuter jag av allt som andra kanske gnäller på för i mitt liv finns bara döden som det svåraste just nu. Jag tror det är viktigt att sätta ord på vad man är tacksam över så hjärnan lär sig att fokusera på det som är bra. Jag har tränat upp det och genom lyssna på mig själv och mina behov och vågat förverkliga olika saker i mitt liv. När man känner stolthet blir man glad och känner tacksamhet.
Jag tror att kroppen behöver tid och det har jag fått genom att jobba med min blogg och kunna styra min dag. Jag har haft tid att gråta när jag vill, prova göra saker som känns svårt, jag har haft tid att göra det som jag tycker om…fotografera och pyssla. Att ha projekt som tex. orangeriet har varit oerhört glädjefyllt för oss. Istället för att hela tiden fokusera på sjukdomen har vi fokuserat på våra drömmar och vår framtid. Att vara i naturen är läkande för mig och motionera och gå ut och gå med vänner har varit min terapi.
Sedan tror jag det viktigt att se det som är bra just nu fast mycket i livet är skit. Stanna upp lite och sätt ord på det jag är tacksam över just idag. Säga det högt till sig själv. Det finns mycket som är jobbigt och svårt hos oss alla, men livet blir så mycket tyngre om vi fokuserar på det. Jag försöker se möjligheterna. Jag vill ha roligt i livet.
Har du några bra tips på hur du gör för att inte oroa dig?
Kram Lotta
