Jag ringer henne för att höra när hon ska hämtas vid tåget. Hon svarar glatt att de redan slutat för dagen tagit lunch och går på stan. Solen lyser och jag sitter vid husväggen och väntar på en lastbil med mitt kaffe i handen. Tårarna kommer för jag hör att hon är på bra humör och känner sig lycklig. Det är fredag och hon får vara med sina vänner. Det är så mycket glädje i vårt liv och då kommer gärna tårarna.
Efter en timme hämtar jag henne vid tåget, vi sätter på musik i bilen som vi alltid gör och Elin delar med sig av sina tankar och sin dag. När vi kommer hem fortsätter vi att prata om allt möjligt. Jag tar en kaffe till och hon visar mig musikvideo på Zara Larsson och Ibrahim som sjunger Stad i ljus. Jag gråter för de sjunger så fint och för jag får dela den där stunden med henne.
Tänk att jag får ha henne här, den här stunden när hon ivrigt och glatt visar mig saker som hon tycker om medan hon äter sin skinksmörgås. Hon pratar fort och har så mycket att berätta hela tiden. Det är som livet kommit ifatt henne. De pratar om fest i helgen igen och om jag skjutsar, hon pratar om vad hon ska ha på sig osv.
Sedan går jag ut och städar hönshuset och får skit under naglarna för jag glömde handskarna och så fortsätter jag tjuta lite till. Jag tänker på föräldrarna till flickorna som gick bort på sjukhuset, inga flickor som sitter vid deras köksbord längre. Jag önskar så innerligt de kunde få dela en stund med sina döttrar. Få höra deras tankar, deras skratt, deras glädje för livet. Jag är så innerligt tacksam för varje gång hon skrattar vid köksbordet, äter skinmacka och pratar om allt som händer i hennes liv och som är viktigt för henne. Tack gode gud för att jag får dela det med henne. De just de där minuterna som är livet, det viktigaste man har.
Kram Lotta
……………………
Mer omkring vår cancerresa hittar du här om du scrollar ner
