Jag börjar dagen med att skjutsa Elin till tåget och ta kaffe med min syster i stan. Vi pratar om hur våra tankar påverkar oss och hur svårt det är att stå emot de där tankarna som inte är bra för oss. Min syster har inte haft lika lätt i livet som jag, hon får verkligen kämpa med att hålla sig ovanför ytan.
Jag berättar om hur cancerdjävulen pratat med mig. Att han inte finns på riktigt, det är bara mina tankar som försöker skada mig. Det är så lätt att tänka att tankarna är det som är sant. När man är i det så är det svårt att förstå allt elakt som vår hjärna skapar och ger problem för oss själva och att det inte är sant. När man mår dåligt psykiskt så är det ju svårt att förstå och vara objektiv och ändra sina tankar för att må bra. Det kan ju krävas både mediciner, hjälp att gå och prata osv Mår man dåligt så är det inte så lätt att bara tänka positivt.
Cancerdjävulen besöker inte mig längre, han har inte makt över mig eller mitt huvud. Jag kan däremot ta användning av honom när jag tex. springer. Min ilska och rädsla som jag känt kan jag ta ut i energi och tänka att tex. ”den är lilla skitbacken är ingenting att springa upp i mot vad du gjort med min dotter” osv.
Väldigt mycket i livet blir ”ingenting” mot vad Elin varit med om. Man måste ju få klaga på småsaker också, men jag har bara svårt för att göra det. Jag känner mig oftast bara så förbaskad tacksam för det gått som det gått. Elin har en massa olika ärr, biverkningar osv kvar på kroppen och saker som inte är som förr men hon lever. Hon har rutiner som förr, tar på sig sina kläder och hon skrattar som förr och är i skolan varje dag.
Jag är faktiskt på väg tillbaka jag med. Idag känner jag mig verkligen som den Lotta jag längtat efter och vill vara. Jag har energi, jag hinner mycket här hemma, jag har jobbat undan saker, sprungit. Jag känner mig glad och stark och börjar känna längtan efter att gå vidare. Jag klarar att åka till Citygross och handla igen, jag klarar att träffa alla mina vänner igen, jag längtar efter att fotografera reportage igen, åka på möten, jag vill utvecklas och jag har börjat ta tag i saker som jag vill inför framtiden. Jag känner mig mer och mer stabil för varje dag.
Jag är inte rädd över att visa mig skör, känna mig ledsen, svag eller visa mig sårbar för er. Jag har alltid bara varit den jag är men i den här resan när Elin blev sjuk så har jag däremot många gånger haft svårt att förstå eller styra min kropp eller mina tankar. Tårara kommer när jag kanske borde vara glad, kroppen är som mest trött när man borde vara pigg osv. Jag har tyckt det är svårt att förstå och läsa av mig själv för jag brukar ha nära till mina tankar och till hur min kropp fungerar. Men nu känner jag mer och mer att jag håller på att landa i att jag finns här igen. Jag har lättare att styra både mina känslor och tankar.
Nu ska jag jobba en stund. Har planterat växter som jag beställt från Horto Green. Många fina julrosor, trädgårdsnäsva, lammöron, japansk malört och så en honungsros. Jag har sprungit 4.5 km och hunnit allt som jag hade tänkt att göra här hemma. Nu är det jobb som gäller och kaffe 🙂
Kram Lotta
