november 2015

 

 

Jag har börjat göra lite julfint, köpt några blommor och tänder lite fler ljus. Mormors pepparkaksdeg luktar i huset och det är äntligen dags att baka årets pepparkakor. Tänk att i sju år så har vi tagit bilder på den här processen när barnen står i köket. Tänk så fort det gått.

 

Vi sätter på julmusik och låter julkänslorna få fylla rummet. De har inte riktigt kommit ännu, men det känns att det är på väg. Kylan ska komma till helgen och de första julklapparna är färdiga. 

 

 

Jag älskar allt som finns framför oss nu. Att börja ta in pyntet och titta över alla saker. Köpa några julblommor och fylla huset med julens dofter. Jag har helt andra krav nu. De sista åren har jag haft mer tid att pyssla men i år känner jag ännu mer att det är att få umgås, fika , träffa människor och bara ha det bra som är jul. Pysslet är ju också det jag älskar bara det inte blir krav. Det är mörkt ute, jag borde ta fram stativet men jag bjuder istället på lite suddiga bilder.  

 

 

Bilderna är från igår, idag har vi handlat Elins sista julklappar. Tre timmar orkade hon med ett hb på 80, det är bra jobbat. Nu är det dags för lite mat och sedan jobba vid datorn hela kvällen.  köper nog mest av mina klappar på nätet. När jag kommer till affärer har jag svårt att tänka. 

 

 

Kram Lotta

 

Sista veckan har jag haft många tårar som vill ut, mest av glädje och det går inte styra när de kommer. Sist grät jag när jag hade några julklappar jag skulle slå in. Tankarna vandrade till de föräldrar vi kort lärde känna som miste sina flickor. Det är inte så att jag har dåligt samvete för vår Elin fortfarande lever, jag gråter bara för jag kan inte förstå hur livet skulle vara att fira jul utan henne. De har ingen flicka att ge sina klappar till, ni vet tanken….”tänk om det skulle varit vi….”

 

Varje gång det händer positiva saker så kommer tårarna, saker som gör att livet återgår lite mer till det normala. Efter vi kom hem från Stockholm så är jag mentalt och fysiskt trött. Jag orkar inte så mycket intryck just nu, så en dag i Stockholm kräver en veckas återhämtning på landet. Ungefär så känns det. Elin och Philip spelade julmusik och satte sig och pyssla på rummet när vi hade kommit hem. Att se dem sitta där tillsammans räckte för att börja gråta igen och så har det varit några dagar nu.

 

Jag är trött. Min kropp är trött, så ibland måste jag bara vara hemma och pyssla i min egen lilla takt. Idag har jag mest pyntat ute och varit i naturen. Jag är så oerhört glad att jag bor som jag gör. Efter en dag hemma i naturen och efter att umgåtts med mina släktingar ikväll så börjar energin komma tillbaka. Två dagar ungefär på landet, sedan vänder det igen. Jag tål ingen stress heller, men jag behöver heller inte stressa. Jag klarar inte mycket människor på en plats och affärer med mycket folk. Så jag väljer gärna när jag ska åka bort och vart jag ska åka. 

 

 

Att låta livet och den här canceresan ta tid är det bästa. Att följa känslorna och acceptera hur man mår. Vissa dagar är jag så glad och lycklig och har massor av energi. Vissa dagar behöver jag vila eller göra saker som jag mår bra av. Efter en dag borta så krävs det flera dagar hemma för att komma ifatt. Jag har inte mått psykiskt dåligt under den här tiden, är jag ledsen så gråter jag och är jag glad så skrattar jag och så pratar jag med mina vänner och med min familj om allt.

 

Elin mår bättre och bättre för varje dag. Idag var första dagen på flera  månader som hon sätter sig framför sin spegel och sminkar sig och sjunger till musiken. Då gråter jag igen, av glädje. Jag är så förbaskat lycklig när jag ser henne sitta där. Ögonbrynen är nästan tillbaka, ögonfransarna har växt halvvägs och håret är på väg ut. Hon får ha det till nästa sommar innan hon troligtvis tappar allt igen. Men det gör inget. För i denna stund så ser jag att hon är tillbaka, vår Elin som känner igen sig i spegeln. Hon som vill sminka sig lite, som tycker om den hon är och som vet att det är samma person fast hon bara lånar ut den en stund till leukemin. 

 

Hon använder alla sina kläder i garderoben igen. Hon har tappat 8 kilo och har mycket att ta igen. Men det är så underbart att se att nu är hon på gång. Jag ser fram emot jul. Jag ser fram emot att få baka, att ser fram emot julafton, jag ser fram emot när snön kommer, jag ser fram emot att tända ljus och äta julfrukost. Jag ser fram emot en massa saker. Jag är så oerhört lycklig att få ha mina barn omkring mig och jag inser att alla föräldrar har inte det. Jag känner så för dem. Att få leva är sannerligen den bästa gåvan som finns.

 

Kram Lotta

Dagen innan funderade vi på om vi skulle hinna med att stanna på Zeta som precis julskyltat sin butik. Min man sa, att det tycker jag vi gör. Det är ju det du helst vill se och då är det viktigt. Han var också intresserad av att se det. Vi var inte inbjudna på morgonen som många andra var utan vi kom lagom till öppning.

 

 

Där inne fanns många blogg och instagramtjejer som jag borde känt igen, men jag visste inte det var de så jag hälsade bara på Sussie från Gotland. 

 

Zeta bjöd som vanligt på fantastisk inspiration. Nu är jag lite mer sugen på att börja julpynta. Vi hade en båt att passa så vi stannade inte så länge och ingen shopping. 

 

Mer bilder från Stockholm får det bli lite senare ikväll.

 

Kram Lotta