Jag gråter mest av glädje

 
 
Sista veckan har jag haft många tårar som vill ut, mest av glädje och det går inte styra när de kommer. Sist grät jag när jag hade några julklappar jag skulle slå in. Tankarna vandrade till de föräldrar vi kort lärde känna som miste sina flickor. Det är inte så att jag har dåligt samvete för vår Elin fortfarande lever, jag gråter bara för jag kan inte förstå hur livet skulle vara att fira jul utan henne. De har ingen flicka att ge sina klappar till, ni vet tanken….”tänk om det skulle varit vi….”
 
Varje gång det händer positiva saker så kommer tårarna, saker som gör att livet återgår lite mer till det normala. Efter vi kom hem från Stockholm så är jag mentalt och fysiskt trött. Jag orkar inte så mycket intryck just nu, så en dag i Stockholm kräver en veckas återhämtning på landet. Ungefär så känns det. Elin och Philip spelade julmusik och satte sig och pyssla på rummet när vi hade kommit hem. Att se dem sitta där tillsammans räckte för att börja gråta igen och så har det varit några dagar nu.
 
Jag är trött. Min kropp är trött, så ibland måste jag bara vara hemma och pyssla i min egen lilla takt. Idag har jag mest pyntat ute och varit i naturen. Jag är så oerhört glad att jag bor som jag gör. Efter en dag hemma i naturen och efter att umgåtts med mina släktingar ikväll så börjar energin komma tillbaka. Två dagar ungefär på landet, sedan vänder det igen. Jag tål ingen stress heller, men jag behöver heller inte stressa. Jag klarar inte mycket människor på en plats och affärer med mycket folk. Så jag väljer gärna när jag ska åka bort och vart jag ska åka. 
 
 
Att låta livet och den här canceresan ta tid är det bästa. Att följa känslorna och acceptera hur man mår. Vissa dagar är jag så glad och lycklig och har massor av energi. Vissa dagar behöver jag vila eller göra saker som jag mår bra av. Efter en dag borta så krävs det flera dagar hemma för att komma ifatt. Jag har inte mått psykiskt dåligt under den här tiden, är jag ledsen så gråter jag och är jag glad så skrattar jag och så pratar jag med mina vänner och med min familj om allt.
 
Elin mår bättre och bättre för varje dag. Idag var första dagen på flera  månader som hon sätter sig framför sin spegel och sminkar sig och sjunger till musiken. Då gråter jag igen, av glädje. Jag är så förbaskat lycklig när jag ser henne sitta där. Ögonbrynen är nästan tillbaka, ögonfransarna har växt halvvägs och håret är på väg ut. Hon får ha det till nästa sommar innan hon troligtvis tappar allt igen. Men det gör inget. För i denna stund så ser jag att hon är tillbaka, vår Elin som känner igen sig i spegeln. Hon som vill sminka sig lite, som tycker om den hon är och som vet att det är samma person fast hon bara lånar ut den en stund till leukemin. 
 
Hon använder alla sina kläder i garderoben igen. Hon har tappat 8 kilo och har mycket att ta igen. Men det är så underbart att se att nu är hon på gång. Jag ser fram emot jul. Jag ser fram emot att få baka, att ser fram emot julafton, jag ser fram emot när snön kommer, jag ser fram emot att tända ljus och äta julfrukost. Jag ser fram emot en massa saker. Jag är så oerhört lycklig att få ha mina barn omkring mig och jag inser att alla föräldrar har inte det. Jag känner så för dem. Att få leva är sannerligen den bästa gåvan som finns.
 
Kram Lotta

Kommentarer

Tack för din kommentar, den publiceras efter granskning.

27 reaktioner på ”Jag gråter mest av glädje”

  1. Så härligt att du ger dig möjlighet att släppa fram alla olika känslor. Inte bygga berg!
    Härligt att läsa att Elin kan och vill sitta vid sitt sminkbord igen, precis som en tonårings liv ska vara!
    Kramar

  2. Så vackert skrivet, om styrkan och sårbarheten i livet. Du låter oss ana hur allt hänger ihop och hur hela vårt jag påverkas av det som finns omkring oss. Därför är det så viktigt att som du, lyssna till sin kropp och ta vara på både de energirika dagarna och de trötta. Var sak har sin tid… Önskar er en riktigt fin advents- och jultid! Tack för vad du delar.

  3. Styrkekramar till dej och ta hand om dej. Lyssna på kroppen och själen. Jag har inte ett barn med cancer men har varit med om andra saker i livet som gjort att jag dragit mig undan och blivit osocial då jag inte orkar med folk. Jag är fortfarande inte helt ute ur det och känner av symptomerna ibland, bl. annat det du skrev om förut att det blir jobbigt när många känner en och ställer frågor. Så, ta alla signaler på allvar och lyssna som sagt var på dina behov just nu.

    Här skriver jag om mina sociala fobier. Du är inte ensam!

    http://theswedishlakehouse.blogspot.se/2015/08/sociala-fobier.html

    Tusen kramar och jag skickar värme och helande ljus i er väg.

    Anneli

  4. Skickar en massa massa kramar å några pussar med..;)
    BRA att du stannar upp och tar hand om dig själv nu.
    Jag tror att i takt med att Elin mår bättre kommer stressen i dig släppa och du kommer släppa fram känslorna mer o mer…
    De där känslorna som jag tror att man omedvetet tränger undan för att vara pigg o glad för hennes skull…för att orka pusha henne…
    När det inte behövs precis lika mycket sipprar de ut och trötthet och tårar kommer.
    Fortsätt nu att ta hand om dig min fina vän.
    Ta en kaffe och filma hönorna bakifrån när de springer…;)
    Kraaaaam Katarina

  5. Men va underbart att du tillåter dig själv känna och göra så som känns bäst för dig. Å så måste jag säga va härligt att Elin är piggare, förstår att det rinner tårar då!

    KRAM

  6. Så härligt för Elin att håret börjar växa igen ;)Min Fredrik har fått tillbaka nästan allt just nu och fått behållt det.Och min dotter Ebba har lagt på sig 12 kg sen i aug är överlycklig över detta.
    Själv är jag hemma än Voltaren sprutor hjälper mig men är fortfarande ledsen tankar hela tiden om att jag bara vill att cancern snart ska vara borta så man kan leva normalt igen ,men det verkar ta tid .
    Just nu försöker jag få vardagen med att pyssla lite smått det får mig på andra tankar .Och mannen har hjälp mig att såga stjärnor .Kram på er .

  7. Åh, att bara läsa dina ord får mig att gråta som en lipsill. Det är så fruktansvärt att tänka sig att förlora ett barn, och inte kunna fira jul tillsammans längre. Mina barn är vuxna nu, men mammahjärtat gör ont när jag tänker på de som förlorar sina barn till denna hemska sjukdom. Så glad att ni är lyckligt lottade. Kram!

  8. Hej!
    Det känns skönt att bli av med inre spänningar genom ett rikt tårflöde. Samtidigt vill man (mannen) inte visa sina känslor i tid och otid, tyvärr. Dessutom har man att ta hänsyn till omgivningen. Alla klarar inte av att handskas med cancer och tanken på cancer.
    Under en tid ville jag inte berätta om min cancer, men jag har ändrat inställning och berättar nu allt oftare om vad som händer med min kropp. För biverkningarna av medicinen kommer och går. Benkramper kan vara ganska besvärliga på nätterna. Lös avföring kan också vara ganska besvärligt. Annars är livet trevligt att leva. Det finns människor som har det betydligt värre.
    Kram från Janne.

  9. Jag bir både glad o ledsen när jag läser din fina rader! Underbart att Elin mår bättre o ni kan pyssla tillsammans o leva lite som vanligt, gläds ed ER…kram 🙂 Må väl o sköt om dig!!!

  10. Så fint <3 förlorade min son för två veckor sen och känner igen alla känslor. Man är så trött och pendlar så himla mycket mellan alla känslor. Även om ni har er tjej kvar så tar det ju något fruktansvärt med all ovisshet och allt kämpande.
    Hoppas ni får en härlig jul

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.