Det växer så det knakar. Jag är i trädgården idag, eller springer ut och in och grejar lite med vad jag vill. Ungarna har kompisar och mannen är på kurs. 

 

 

Jag försöker att säga ja till saker när barnen frågar om det passar. Så här är de med kompisar om dagarna. Jag tänker att vi ska göra lite kul vi också, men de har ju så mycket roligt varje dag med sina vänner och jag roar mig själv. Att säga ja innebär att se möjligheter…det går inte alltid, men väldigt ofta går det bättre än vad man tror. Om man ger dem ansvar och de har roligt så tror jag att de ger tillbaka och tar ansvar. Men jag är larvig med vissa saker, den lille får tex. inte vara sjön själv ännu..men snart så. Jag förväntar mig att de ska ha fantasi och inte tror att allt ramlar över dem. Det finns massor att hitta här hemma på landet och det lär jag mina ungar och alla deras vänner. 

 

 

 

 

 

Vi har lite för stor trädgård här hemma, jag försöker klura på hur vi kan göra om lite för orka med en och för att hålla den fin utan för mycket jobb. Vi har många rabatter där blommorna sköter sig själva som här ut med berget. Här tänker vi inte färger utan plockar bara ner det som det kommer. 

 

 

Jag känner att som vi bor behöver det inte vara så perfekt. Vi har 1 hektar, men allt är inte gräsmatta tack och lov. Men det tar 2 timmar att klippa med åkgräsklippare, men jag gillar att ha den att pyssla i. Numera tänker jag den inte som krav utan jag går ut och njuter i den också. Det är mycket, mycket mer ogräs osv nu än förr..men det spelar ingen roll för jag jag tar det som det kommer och det blir bra ändå.