Jag vill fortsätta dela lite tankar jag har. Jag har försökt att sista året känna in hur jag vill ha det i framtiden, vad jag vill ha mer av, vad jag vill ha mindre av. Vad jag mår bra av och vad jag mår dåligt av och sedan försöka att leva så som det känns bra. För mig har det varit lättare för jag har inga små barn att ta hänsyn till längre som måste bo nära sin skola osv När Philip flyttar i sommar har ju bara jag och Kalle mest oss själva att tänka på.
Nu börjar en ny tid där vi kan tänka lite mer på oss själva. Vad längtar vi efter, hur vi vill vi leva nu? Vi vill såklart inte flytta långt ifrån barnen utan gärna ha nära till dem och om de får barn nära till våra barnbarn men vi vet ju ännu inte om de kommer i sin tur flytta iväg och förverkliga någon av sina drömmar. Vi kommer inte bo allt för långt ifrån barnen och Kalle kommer jobba i Linköping där båda barnen troligtvis får jobb.
Vi kände bara efter några månader i det här lilla huset vid vatten att här skulle vi kunna bo. Ja ni vet ju hur jag nästan hade dåligt samvete över den känslan. Hur kan jag vilja välja bort vårt älskade hus, men den känslan var ju bara för att inte göra andra ledsna. Jag gick ganska länge och körde runt dessa tankar i mitt huvud i somras, som en torktumlare som bara gick runt, runt. Jag var trött efter min utmattning och kunde inte riktigt vara så bestämd och klar i huvudet och ta beslut men borde tagit upp detta mycket tidigare istället för att gå med dåligt samvete så länge.
Jag har förstått nu att när jag mår bättre och är piggare så är det lättare att vara stark, säga vad man tycker och visa sig rak och köra på. Jag har ju alltid varit henne som gått min väg men när jag blev utmattad så orkade inte min hjärna ta sådana beslut, det blev bara som en torktmlare som aldrig stannade. Så kändes det som. Varje dag när jag vaknade så bara snurrade det runt, runt, runt….Kalle däremot han visste direkt när han köpte huset vart han ville bo i framtiden, det var självklart för honom.
Jag är så glad nu att vi stått på oss och går på vår känsla. Att vi sorterade ut känslorna hur vi vill ha det i framtiden och pratat om allt och tog tag i det. Klart att mina föräldrar som bott nära tycker det känns tråkigt, men de förstår ju och barnen som alltid bott i detta hus, våra grannar och vänner, min bästa vän som jag träffar varje vecka osv Jag var så rädd för att säga till andra vad vi kände och att vi inte tog ett beslut som vi sedan skulle behöva ångra.
Men. Vi måste fortsätta hitta vår väg, göra det vi gillar och vi får inte stanna av på den processen för vi blir äldre. Efter vi berättade det och tog det beslutet har torktumlaren slutat gå runt. Jag har börjat sortera den torra tvätten nu. Jag lägger dem i högar, jag tänker i färger, jag slänger, sparar och jag funderar på om jag ska byta ut något eller skaffa mig något nytt. Ja ni förstår tanken 😉
Innan cancer, innan min utmattning, innan covid var jag lite en annan person men jag är också 6 år äldre nu. I maj är det 6 år sedan Elin blev sjuk. Jag har såklart ändrats och utvecklats sedan dess.
För mig som lever efter känslan så är det så oerhört viktigt att inte bromsa sina tankar och känslor, att få fortsätta få vara jag, att få fortsätta utvecklas.
Den största förändringen efter dessa år är att jag inte vill utsätta varken min hjärna eller min kropp för den stress som vi levt i i flera år. Först stressen under Elins sjukdom, sedan stressen över att jobba mycket när man upptäcker att man inte kan och har förändrats, stressen över covid kom och jag fick fundera på hur företaget skulle gå, stressen över att äga två hus som ska underhållas och skötas osv.
Jag ska inte vara en del av det mer. Jag hoppas innerligt att ingen i min familj blir allvarligt sjuk igen för den stressen att ta hand om ett sjukt barn och behöva jobba under tiden vill jag aldrig mer göra om. Att ha ett sjukt barn och inte veta vad man får ut i lön är dubbel stress, sedan att jobba för mycket var inte bra det heller. Företag har ju samtidigt gett oss mycket glädje under denna svåra tid, jag fått dela allt med er som jag uppskattat enormt mycket, jag haft något att göra, men jag tänker nu att jag borde varit ledig mer i början när det var som svårast.
Nej ska jag ge mig nu allt jag mår bra av i vårt lilla hus, med naturen runt knuten, med djuren och med våra barn och närmsta vänner och föräldrar. Vi ska förverkliga våra nya drömmar men inte behöva dela på varken oss eller på våra känslor vart vi ska vara. Inte behöva packa väskor, inte behöva köpa dubbelt, inte behöva tänka att vi borde åka hem för att sköta stora huset eller vi borde vara hemma för att umgås med sonen ( ja han är inte hemma så mycket vilket fall) . Vi ska få landa, äga mindre hus, äga mindre trädgård, äga mindre saker, men inte tumma på livskvalitén.
Jag längtar så mycket och jag är så glad att torktumlaren i mitt huvud har har slutat snurra.
