Jag visste ju knappt vem jag var och vad jag orkade själv
Att vara lite offentlig person och gå sin egen väg kräver ofta att man är stark. Min resa fram till nu har det inte varit några problem för mig. Jag har bara kört på och hela livet låg ju där framför mig. Orädd. Vad kan stoppa mig, vad kan hända ? Sedan fick Elin cancer och hela livet höll på att försvinna där en stund men vi vände även det, åren med behandlingar gick så bra.
Elin mår toppen nu, jobbar och mår inte alls dåligt på något sätt. Kvar finns däremot två trötta föräldrar som gjorde ALLT för att hon skulle kunna gå vidare i livet efter cancern….stolt över vem hon är, lycklig och hel. Elin skulle ta sig igenom gymnasiet med ny skola, skaffa körkort och på sikt jobb och få tillbaka sitt liv igen med vänner och träffa pojkvän.
Det finns inte en enda sak vi ångrat under Elins behandling, vi gjorde precis ALLT vi kunde då. Vi anmälde skolan som gjort fel i flera år och fick rätt, Elin fick skola hemma som hon önskade med de bästa lärarna, vi sökte vård för minsta lilla sak hela tiden, jag var hemma med Elin hela tiden så vi kunde göra roliga saker så livet inte skulle vara så tufft, Kalle var med på sjukhuset nästan varje gång för att vi skulle orka ( jag fokus på att ha glädje och Kalle fokus på att komma ihåg allt i behandlingen som schema med sprutar och cytostatika i flera års tid) ….allt för att alltid få Elin att känna att vi har gjort allt vi kan och upprätta hålla hennes stolhet och även kunna vara en bra mamma och pappa till Philip som också behövde sina föräldrar i allt det här. Vi jobbade även på så vi både kunde åka till New York, fjällen och London under Elins sjukdomstid, vi behövde glädje då och känna att vi var på väg…framåt. Att vi var en familj som alla andra.
Nu tar Kalle och jag hand om oss själva. Två föräldrar som tänker annorlunda, som inte kräver lika mycket input. Som vet att vad som helst kan hända när som helst. Vi är inte odödliga. Både Kalle och jag tänker annorlunda nu och vill ha livet på ett annat sätt just nu. Våra kroppar kämpade så hårt då, våra goda tankar svek oss aldrig, vi fortsatte även om man ibland inte orkade för man gör det för sitt barn och det fanns inget val. Huvudet högt och gjorde det bästa exakt varje dag, varje timma. Men nu, får våra hjärnor vila, nu får våra kroppar vila och i sommar och förra sommaren börjar vi landa. Elin kommer inte friskförklaras än på många år, men vi får landa nu.
Livet delas in i före och efter cancern, så beskriver väldigt många föräldrar….så känns det även för oss. Det är inget dåligt med det , vi uppskattar andra saker, vi vill inte att livet ska gå så fort. Både Kalle och jag har varit rädda själva för att dö, vi har varit ledsna, mått psyktiskt dåligt osv.
För vem är jag nu? Inte den jag var för 5 år sedan, så det jag gör nu är att lära om. Att då ha offentligheten på sig i allt man gör var tufft. Jag har varit stark och lyckats med mycket som man kan åsikter om. Varenda sak jag gör kan människor ha åsikter om och jag kan läsa om. Det orkade inte jag inte i sommar. Jag visste ju knappt vem jag var och vad jag orkade själv. En kropp som inte orkar mer och hjärna som inte orkar mer klarar inte alla åsikter. Jag kände mig så jagad och all energi gick till att upprätthålla orken och inte få skit för att vi skaffat ett till hus när det var just där vi mådde som bäst och det vi jobbat för så länge.
Men nu är jag starkare igen, Kalle har gjort en stor undersökning på hjärtat ( kunde varit en ärftlig sak) som behövdes göra och jag fick mina provsvar och vi ska inte dö. Vi är friska. Jag ska lära mig säga ifrån till det jag inte gillar längre, jag ska lära mig att tacka ja till det jag vill ha nu, jag ska inte be om ursäkt för att vi har det bra i livet. Jag har slitet så hårt för att komma hit och nu måste jag bara få ta livet lite mer som det kommer för att hitta den jag är och hur vi vill ha det nu och i framtiden.
Så det var lite tankar som jag ville dela med mig av idag…..
Kram Lotta
💗
Jag visste ju knappt vem jag var och vad jag orkade själv Läs mer »
