Imorgon ska jag till kuratorn och det ska bli så spännande och det känns det så lyxigt. Tänk att någon vill lyssna på mina tankar och får betalt för det och vilken sjukvård vi har som bara på en vecka kan ta emot mig. Det ska bli så intressant och prata med en professionell person. Under Elins behandling så pratade jag med dem några få gånger. De tittade till oss varje gång vi var på sjukhuset och vi ströpratade med dem mest, men det fanns inget speciellt som vi kände vi behövde prata om just då. En gång när det var väldigt illa med Elin så fånga de upp mig direkt och då grät jag konstant i en timme men sedan har det inte funnits något behov. Jag har så kloka och fina människor omkring mig som fångar upp mig och som är som mina psykologer, men nu som sagt är det snart dags för att se vad kuratorn säger eller så skickar hon mig vidare till en psykolog.
Jag är ju en tänkare som älskar att utvecklas och fundera över mitt liv. Jag funderar mycket på nästa år och vad som är viktigast för mig och nummer 1 är att vara snäll mot mig själv i alla lägen. För mig är det lite grann som att säga att nå sitt bästa jag men att vara snäll mot sig själv kanske inte låter lika hårt, lika mycket press. Jag känner inåt i allt jag gör. Cancer har ändrat mig. Ändrat mina tankar, mina framtidsvisoner, krav, vem jag är, vem jag vill vara osv. Det har tagit tid att hitta den Lotta jag är nu och förstå att jag har ändrat mig. Jag har varit så trygg i vem är och vad jag vill innan Elin blev sjuk och sedan kastades allt det om. Men nu känner jag ändå att jag börjar landa i den ”nya” Lotta som är mycket lugnare. Åtminstone just nu. Jag är nöjd med mycket mindre och ser glädjen i att bara Elins tandborste står i en mugg, eller att hennes skor står innanför dörren. Innan Elin blev sjuk så älskade jag fart, göra fort och göra mycket.
Först så saknade jag den där Lotta som hela tiden vill utvecklas, som har femtioelva mål som hon vill förverkliga, som inte vill vara hemma så mycket, som alltid har något nytt att göra. Jag saknade henne för hon hade ett så kul liv! Sedan kände jag inåt och kom på att jag vill inte vara henne precis nu. Jag skulle inte orka det livet, jag behöver få vara hemma mera och jag behöver landa lite mer för att ta reda på vad livet vill med mig just nu. Jag har landat i mig som person, jag älskar mitt ”nya” liv och jag har lyckas väldigt bra sista halvåret med mitt jobb som fotograf och bloggare och att ha ett lite mer hemmaliv på landet. Jag är väldigt tacksam för det.
Men nu ska jag bara ta reda på hur mycket jag klarar av varje dag för att må bra. Varför jag vissa dagar har stresspåslag? Har jag varit stark för länge? Har jag laddat för lite energi och använt upp för mycket? Har jag förträngt något? Hur funkar det egentligen?
Jag kanske måste planera upp mitt liv lite mer som jag inte behövt innan. Jag tror min hjärna är lite trött och kanske behöver mer struktur. Jag är inte samma person som före cancer, jag kanske behöver nya verktyg och tänka på ett annat sätt som jag inte behövt innan. Det är just sånt som jag och kuratorn kommer prata om och så allt annat som man funderar på när man levt med ett barn som varit nära döden några gånger.
Jag längtar tills imorgon, det ska bli så kul!
Kram Lotta
