Några dagar efter Elin tappat sitt hår bestämmer hon sig för att åka till stan och möta sin rädsla. Hon känner sig trygg i denna stund och förundras över hennes styrka och mod.
Elin blir sämre och sämre och vi har en planerad resa till Göteborg och se One direction och bo på hotell. Något som varit planerat länge. Jag funderar om vi kommer komma dit. Elin äter kortion och har ont i kroppen i sina leder, utslag i ansiktet, minskat i vikt, trött, svullen osv. Men hon fixar det! Nu är hennes andra önskan uppfylld och hem åker vi med glädje i kroppen.
Jag avslutar juni med att åka till Ljungskile och fota reportage och besöka Sprudla, en resa som också känns som ett skönt avbrott i allt det jobbiga.
Juli 2015
I juli är vi hemma mest hela tiden förutom tiden vi är på sjukhuset. Jag tackar min lyckliga själ att vi bor så underbart med pool och stor trädgård och naturen utanför knuten. Naturen ger mig kraft och energi.
Kalle bygger staket till balkongen och alla sysslor gör att vi kan ändå slappna av i vår nya tillvaro. Jag tänker mycket och sätter ord på mina känslor, jag döper cancer till cancerdjävulen. En ”person” som försöker sätta sig på mitt huvud och tro jag ska brytas ner. Istället kan jag möta mina tankar och definera dem och det hjälper mig.
Hemma försöker vi förgylla våra dagar med goda middagar och bryta ner allt som viktigt och vackert och som vi kan göra hemma fast Elin är sämre. Det massor av behandlingar hela tiden. Vi åker in och ut från sjukhuset. Jag blir bjuden till Mollösund och familjen kan inte följa med så jag tar med min mamma och bonuspappa. Vi ringer hem och hör att Elin mår bättre av morfin och sitter där på en restaurang och gråter tillsammans av glädje, jag och mina föräldrar, så mycket känslor.
14 juli åker jag och ska göra reportage. Elin är väldigt dålig när jag far. Det känns bara jobbigt att åka bort och jag bestämmer mig att efter detta är det slut på att åka och fotografera. Jag orkar inte mer. När jag är borta kan jag inte koncentrera mig. Jag mår bara dåligt. Nu är det bara familjen som gäller. Elin är så sjuk att vi inte kan ta emot gäster på hela sommaren.
Elin bäddar vi ner på altanen i det fina vädret, hon bara ligger hela dagarna. Men hon får vara ute och se allt det vackra och vi kan fortfarande hålla på att greja lite för att hålla humöret uppe. Den 16 juli kommer barnen iväg på bio, men innan bio:n är slut så får Elin näsblod och är helt slut. Hon äter massor av mediciner och morfin för att orka.
Det blir några få upplevelser i juli, en dag till Västervik, bio och så en dag till Tranås. Livet har verkligen förändras men vi kan bara göra det bästa av det. Elin gör ett nytt ryggmärgsprov som visar att cancern inte riktigt försvunnit som man önskar och därför kommer behandlingen bli intermediär, lite tuffare och det känns som ett bakslag.
Juli fortsätter och Elin blir bara sämre. Hon har smärtor i magen, huvudvärksattacker m.m och sedan behandlingar och blir mycket liggande. Det smärtar så mycket att se detta och Philip är ofta borta för han vill inte se hur illa det är med hans syster.
Kalle är klar med staketet och sätter upp det på stora altanen. Det blir så fint och ska målas året efter.
Juli avslutas att jag skriver ner allt som jag lärt mig och lär mig som jag nu tar vara på för att orka, överlevnadsstrategier vid kriser hittar du
HÄR . Vi planerar också för min brors bröllop, något som jag och barnen sett fram emot och längtat efter i flera år. Vi oroar oss om Elin kommer orka.
Augusti 2015
Augusti börjar med min brors bröllop. Elin orkar och tar på sig klänningen och peruken och är med till kl 23. Alla är så berörda och det blir sådan glädje för min bror och hans fru.
När man tror att det inte kan bli värre så blir det hemskt mycket värre. Augusti är månaden som Elin har fruktansvärt ont. Elin får nervsmärtor och skriker i timmar. Vi måste passa henne hela tiden och att se henne ha sådär ont är fruktansvärt. Det känns som vi går sönder. Hon för höga doser morfin. Hon kan inte äta och hon ligger mest still.
Våra pengar på försäkringen vi har för Elin ska betalas ut för att vi ska kunna överleva denna tid. Vi frågar Elin vad hon tycker vi ska göra för pengarna och hon kommer med iden att hon tycker vi ska skaffa ett spabad och så blir det. Det blir något vi i familjen kan glädjas över här hemma och Elin har ont i kroppen och längtar efter värme.
Elin har så ont och slutar gå av sin medicin. Vi får skaffa rullstol och hjälpa henne med alla sina sysslor. Hon kan inte duscha, ibland inte äta själv, vi måste bära eller hjälpa henne på toaletten och hon kan inte gå upp på sitt rum längre. Varenda vanlig självklar sak försvinner och vi måste bara försöka ta dag för dag för orka och överleva. Jag känner inte igen mitt eget barn och det gör ont. Jag måste låta det ta tid och förstå att detta är samma unge, men att cancern bara lånar hennes kropp en tid.
Elin tappar sin självkänsla, hon är så dålig. Vill inte träffa vänner osv. Allt handlar om att överleva dag för dag. Värken har tagit greppet över hennes kropp och behandlingarna bara fortsätter, det finns inget stopp. Hennes lediga tid orkar hon ingenting och hon hinner knappt pigga på sig. Men så kommer det små ljusglimtar hon mår bättre och då hittar vi lite energi igen.
Så fort jag får egen tid så är jag med vänner i trädgården eller umgås med Philip. Det gäller att hitta energi för att orka och dessa stunder är så viktiga för komma vidare.
Den 22 aug kommer ett av de viktigaste samtalen, det nya ryggmärgsprovet visar att Elins cancer är nu helt borta i blodet. All värk och alla behandlingar har gett resultat. Vi skålar och jublar. Vägen tillbaka till att bli frisk är lång men nu vet vi att behandlingarna tar på hennes kropp.
Jag kommer iväg med min bästa vän och tittar på Carola och kan koppla av, två dagar och livet känns som vanligt, men när jag kommer hem är Elin sämre igen. Huvudvärken Elin fått gör att hon kräks.
En av dagarna är Elin supersjuk. Jag får snabbt åka till sjukhuset för att göra undersökningar på Elins hjärna. Hon kräks på parkeringen och vi får kalla in pappa. Min älskade dotter är så sjuk igen, sitter i rullstol och vi får bli kvar på sjukhuset. Man misstänker att Elin kan ha någon tumör och vi får göra hjärnröntgen. Den väntan känns överjävlig. Gode gud låt mitt barn inte ha hjärntumör också. Man hittar dock inget och Elin får mediciner för migrän som hjälper.
Vi avslutar augusti med att göra lingonsylt och lägga in gurkor. Vi kan inte åka någonstans och Elin har tappat sin självkänsla och vill inte att vi umgås med fler än sina närmsta två vänner.
September 2015
I september bestämmer jag mig för att unna mig mer tid på salong och försöka träna lite mer igen. Jag kan i stort sett leva på bloggen och kan i allt det jobbiga göra saker för mitt eget välbefinnande. Philip går i skolan och de dagar Kalle tar Elin på sjukhuset så bestämmer jag mig för att koppla av. Få tillbaka mitt liv.
Elin blir sakta men säkert starkare och kan gå igen. Vi ger oss iväg en tidig morgon till Ullared. Hon är så lycklig att klara detta. Två timmar i varuhuset sedan är energin slut.
Jag tränar en del, men har gått upp två kilo vilket jag tänker ta tag i under hösten.
Sedan börjar det värsta vi vet igen….nervsmärtorna. Elin skriker i timmar och allt dämpas med starka tabletter som gör hon försvinner tiden däremellan och mest sover. Skriker, sover….Åter igen måste hon ta alla cytostatikadropp för att överleva, det finns bara en växel och det är framåt och igenom detta helvete.
I september kommer spabadet som ger oss lite glädje, inget kan ersätta det vi är med om men spabadet får oss att tänka på något annat en stund.
I september får Elin sin första infektion hon har feber, lågt hb, höga blodfetter, höga levervärden osv. Det är tufft! Hon bli inlagd i flera dagar men efter det vänder det åter igen och så här i efterhand är det brytpunkten och vändpunkten för efter detta blir hon bara lite mer bättre och starkare dag för dag. Elin ler igen.
Vi börjar sakta kunna återgå lite mer till det normala livet. Elin får skola här hemma, Philip mår bättre. Jag hinner träna lite mer, vi känner mer och mer harmoni och Elin kan åka till en affär och handla för första gången sedan Ullared.
September avslutas med att jag kan vara ensam hemma med Elin och Kalle kan börja jobba lite igen. Jag kan vara ut ofta och göra det som jag tycker om. Jag tar också med mig mina närmsta vänner på en liten resa till kusten. Det känns hoppfullt och jag känner mig glad.
Oktober 2015
I oktober kommer Elins självkänsla tillbaka hon är utan hår, utan ögonfransar, svullen av kortison, kroppen som förändras och hon känner sig som en gammal tant i kroppen, men hon är stolt ändå. Hon sitter i rullstol om vi ska åka långt men hon har livsglädje igen och det gör oss alla glada.
Den 9 oktober skriver jag….
Elins kropp nu är tunn, hon skakar ofta, fryser. Musklerna är borta. Svullnaden sitter i kroppen och hår och ögonfransar är borta men hon kan gå lite igen. Hennes krafter kommer sakta men säkert tillbaka. Biverkningarna är inte lika intensiva. Hon kan äta, duscha själv osv. Hon klarar inte gå så långt och hon vill inte till skolan mer men hon är på andra sidan nu. Jag ser en ände. Två veckor sedan 25 maj har Elin haft ledigt från behandlingar och på den tiden har hon inte knappt hunnit vila upp sig. Även om cancern är borta från kroppen finns risken för blodproppar och farliga biverkningar där hela tiden. Elin har nu bara två sprutor till i benet som kan leda till blodproppar, bara två kvar. Den känslan är fantastisk! Hon skrattar oftare nu, hon orkar mer, hon vill göra saker.
Återigen vänder det. Elin har nu gått igenom det värsta och de jobbigaste behandlingarna och det är dags att försöka börja leva lite mer igen. Skriver om det
HÄR Hon ska träffa vänner, försöka gå till skolan och livet ska återvända, men vi behöver tid. Allt har gått så fort! Vi behöver tid att komma tillbaka.
I oktober kommer också glädjen att vilja inreda inne och jag beställer en ny sänggavel, inreder med lite nya kuddar. Vi kan ta hem vänner igen och jag bjuder hit mina tjejkompisar. Livet kommer sakta tillbaka.
Jag hjälper min man att tömma källaren och påbörjar projekt vinkällare som ännu inte är klart.
Elfa kommer hit och jag får fota före och efterbilder på vårat skafferi. Det blir så fint.
I slutet av oktober kan Elin flytta upp på sitt rum igen och vi får ordning i vardagsrummet, det känns som en seger. Vi avslutar oktober med ett restaurangbesök, det första tillsammans sedan Elin blev sjuk. Alla är så glada att vi kan göra saker tillsammans igen och vi behöver ingen rullstol längre.
November 2015
I novermber pendlar livet mellan att göra roliga saker och vara på sjukhuset. Dagarna hemma är mycket lättare. Vi har blivit en sammansvetsad familj och alla mår bättre för dag för dag. Våran nya fina sänggavel kommer och sovrummet blir så fint.
Jag pyntar mycket mer hemma och börjar köpa kläder och vill klä upp mig igen.
Elin gör stora framsteg hela tiden och hon gläder oss ofta med sin humor. Hur hade vi överlevt detta utan all sjuk humor som vi använt oss av och våran katt som gett oss så mycket glädje.
Kalle och jag åker till Stockholm och har det underbart mysigt bara han och jag men sedan vill vi hem så fort det bara går. Jag är sååå trött! Kroppen börjar förstå allt den varit med om och jag orkar nästan ingenting. Jag måste mest bara vila några dagar då och då för att hitta ny energi.
Jag gråter nästan varje dag, mest av glädje över att hon lever över att vi orkat. Jag tänker på flickorna som dog och deras familjer. Jag känner mig skör och liten medan Elin bara blir starkare. Även Kalle är trött och får vara hemma en vecka. Kroppen säger ifrån när den får slappna av. Jag orkar inte baka och pynta en massa för att det ska se bra ut. Jag försöker att känna glädje för julen men jag längtar mest efter att bara få vara. Göra saker tillsammans. Inte producera en massa utan mer kunna gå ut och äta, fika, umgås med vänner osv. Det är inte likt mig som är van att pyssla jämt, men orken och energin är slut.
I noveber börjar Elins hår växa ut igen och det gör henne glad. Även om hon vet att hon kommer tappa det i juli igen så känns det som ett framsteg.
November slutar med att jag mår bättre igen och unnar mig lite nya saker som väska, cape, nya vinterstövlar m.m och det känns roligt att få känna sig fin och vilja klä upp sig.
December 2015
December blir vår bästa månad trots att Elin får vincristsindropp och lite nervsmärtor igen men de avtar ganska fort. Elin har inte behandlingar lika ofta och hon återhämtar sig fantastiskt bra så vi kan njuta. Vi älskar ju jul hela familjen och jag börjar pynta lite. Jag byter matta i vardagsrummet och det blir ljust och fint.
December blir en härlig månad och vi som är hemma myser varje ledig tid. Vi åker även till staden och unnar oss många goda luncher, fikar osv och börjar slå in julklappar. Elin klarar av att börja ha lektioner på skolan och känner att hon kanske kan hälsa på klassen inför 2016. Hon träffar sina vänner oftare och Philip har en vanlig vardag.
Kroppen är fortfarande väldigt trött men jag lyssnar på den och tar varje dag som den kommer utan krav att prestera.
Älskade Philip tar över rollen att pyssla med bakning och göra julgodis. Han bakar pepparkakor, lussekatter och fixar julgodis.
Jag byter matta i matsalen och rummet känns lite mer ombonat.
Jag har mer tid med min son igen och vi har flera dagar tillsammans och hittar på saker. Det känns underbart!
Julen avslutas på bästa sätt med att alla mår bra, vi får vara tillsammans och ingen har ont. Elin blir inlagd mellan jul och nyår men mår bra.
Så här sitter jag nu med ett nytt år. Jag kommer inte skriva några löften, men jag kommer skriva ner lite drömmar i en bok. Vi ser ljust på framtiden. Vi kommer fortsätta leva livet. Vi har lärt oss så otroligt mycket om oss själva detta år. Det värsta året i mitt liv, men jag har också blivit mer tacksam över de små detaljerna. Elin kommer söka till gymnasiet, hennes behandlingar kommer efter sommaren gå över till tabletter och stick i ryggen var 8;e vecka. Jag ska börja jobba med reportage i vår igen. Vi vet inte så mycket om framtiden, men vi tänker att vi är en del av den och är med och skapar det vi längtar efter och vill. Vi lever i nuet.
Familjen är det viktigaste , det som kommer främst och kärleken till varandra har blivit så mycket större. Så tack 2015 för det du gav oss trots allt. Tack till alla er som tittat in som peppat med alla dessa fina ord, ni har också varit en del att Fyra årstider numera är en av Sveriges största bloggar och ett heltidsjobb bara det. Ni gör mig så lycklig!
Kram Lotta
P.s min årskrönika 2014 hittar du
här, år 2013
här , 2012 hittar du
här, 2011 hittar du
här
