Jag börjar lite på det här inlägget för att skriva till er, kanske att jag kommer sitta här flera gånger idag för att få ihop det för jag brukar ta många pauser. Jag är inte så bra längre att fokusera så länge på en sak, jag hoppar lite och det känns ok. Jag har inga direkta mål över dagen eller måsten. Jag gör lite som jag känner för och har ork till och har acceptans till att denna press jag levt under många år, som gjort min hjärna lite som seg kola.
Jag har ju fått ändra mig för att vara sann mot mig själv. För att göra det som rätt för mig just nu. Mitt liv och mitt tempo är långsamt. Det som jag kunde göra på en dag innan hjärntröttheten/ Elins cancerbehandling tar en vecka nu. Jag förstår ju att det tempot kommer jag inte tillbaka till och längtar inte till det heller, men jag längtar till att kunna träffa vänner, släktingar och göra upplevelser och besöka lite butiker utan att behöva tänka mig för…sedan kommer nog alltid mitt tempo vara ett helt annat, även om jag är väldigt stark och kan bära tungt och så.
Jag ger mig nu ett helt annat liv, ett liv där själen befinner sig nu. Hjärnan behöver mycket mindre input, allt vad stress heter finns inte. Varje dag får lusten och orken styras. Min svärmor ringde till mig igår, en mycket klok svärmor som berättade sin erfarenheter och där jag känner igen allt. Hon sa just det att jag måste utgå från spontanitet. Just så är det. Har jag en pigg dag och känner att nu funkar det så bokar jag något spontant eller sticker iväg på något. För jag kan inte veta. Jag kan inte bestämma saker längre, jag kan inte lova saker längre utan måste vara spontan.
Jag har många vänner, vänner som jag tycker väldigt mycket om och skulle vilja träffa. Jag har många släktingar osv men det är samma sak där. Vi får ses spontant. Jag lovar ingenting och just nu orkar jag inte ta hand om alla mina relationer. Så fort jag blir lite bättre så gör jag något liten grej och blir det bara någon liten sak för mycket så blir jag sjuk och varje gång sänks jag psykiskt för jag inte klarar av saker som var så lätt innan och det skapar så otroligt mycket dålig självkänsla som jag inte ska behöva ha. Det sitter hos mig, inte hos mina vänner. Så jag måste lära mig att säga nej, så ses vi spontant om lust, ork och glädje finns.
Det är svårt, så förbaskat svårt att inte veta. Men bättre att säga nej direkt och sedan istället kunna göra något som inte trodde var möjligt just nu. Det är jättesvårt att veta hur mycket man klarar av för det pendlar från dag till dag, vecka till vecka men jag är i alla fall mycket bättre. Jag går in på mitt andra år som hjärntrött. Jag är inte utredd ordentligt så jag funderar också på att ta detta en vända till, men det är ju så jobbigt att börja köra i sjukhussvängen igen men jag borde nog. Jag har en privat sjukförsäkring jag kan använda mig av.
Ja det var lite av dagens tankar hur jag mår och har det. Skönt att få skriva av sig, det hjälper mig och ni är många som skriver att det hjälper er också. Jag är inte ledsen eller så , jag mår inte jättedåligt psykiskt men jag har ett väldigt skyddat liv från omvärlden för att bli bättre och kunna ladda. Min familj och få vänner och närmsta släktingarna är allt jag orkar med just nu. Jag är inte ledsen på det sättet som jag var förra hösten…utan känner att mitt lilla liv är rikt och tillräckligt för mig just nu, men i framtiden hoppas jag på att kunna åka runt lite mer, se lite mer och träffa lite mer människor igen.
Kram Lotta
