I det samhället som vi lever i nu, där vi har inblick i hur andra gör, andras val och hur andra lever så tror jag att det är ännu viktigare att hitta sitt eget. Att inte finnas här för att få bekräftelse genom kommentarer och likes utan att landa själsligt i sitt eget liv och känna sig trygg i det.
Ibland känner jag att jag har ett litet försprång, för jag har hållit på så länge med sociala medier. Där många är på instagram nu, där var jag för länge sedan. Jag har gått igenom alla de stadier som jag tror många funderar på när man visar upp sina liv. Är jag sann, är jag trovärdig, lever jag det liv jag visar upp, vad kan jag ge mina läsare som inte alla andra har, hur bemöter jag kritik, vad ska jag visa upp, hur privat ska jag vara, hur ska jag synas, hur känns det att bli igenkänd osv När kontot växer så innebär det också mer jobb, prestera ännu lite högre osv och kanske blir det mycket mer än vad det var tänkt från början. För många kan instagram vara en möjlighet att få gå ner lite tid, få göra mer av det man tycker om osv och då är det ju härligt såklart, precis som det var för mig i början. Jag gjorde min dröm genom att få jobba med bloggen.
Men ju mer kontot ökar, ju mer bekräftelse så börjar man också fundera på är det värt all den här tiden, hur mår jag, känns det mer press, bor jag i min mobil eller dator för mycket, varför vill jag ha den här bekräftelsen hela tiden osv Massa nya frågor ställer man sig och det känns kanske inte lika roligt längre. Är det verkligen värt det?
Jag har nu jobbat med detta på heltid i 6 år och haft bloggen i 12 år och kommit fram till att jag är nöjd på den fronten att prestera högt. Jag har lyckas med det jag började med och jag vill inte vara på den nivån mer när allt kretsar kring att prestera och bo i datorn och mobilen och att jag måste lägga ut ett antal inlägg för att överleva. Jag vill ner dit när det bara var kul. Jag vill inte vakna på morgonen och känna att jag måste göra ett visst antal inlägg eller visst antal samarbeten för att dra runt allt detta. Jag hade några galna år innan corona när sociala medier var superhett som jag jobbade så mycket , men jag märkte inte att jag jobbade så hårt för jag var redan i så högt tempo/stress efter min dotters sjukdom. Jag skulle ju bara köpa min stuga, så jag bara fortsatte. Allt bara fortsatte till kroppen sa stopp. Innan min dotters sjukdom och några år när hon var sjuk då var det mer roligt, jag hade inte lika mycket att göra och jag behövde inte jobba lika hårt.
Men nu har jag gjort något åt den känslan. Jag har hittat en plats som jag känner mig lycklig på som passar min framtid, jag vill jobba på ett sätt som gör att jag får mer frihet. Jag vill vakna på morgonen och ha tid att skapa, få vara kreativ och inte behöva tänka på alla tiotusen som ska till skatteverket varje månad eller vara styrd av samarbeten som jag inte vill göra. Jag vill ha roligt. Jag har gjort massor av åtgärder nu som gör att jag mår bra, känner lycklig och glad igen.
Idag är fredag och jag brukar nästan alltid vara i stugan då , men min man ska dit och pimpla med far och son så jag håller mig hemma. Jag ska ut och gå med min granne på förmiddagen och träffa min mamma och bonuspappa på lite coronaavstånd och så ska jag packa saker. Dessa fina påslakan ska med till stugan och en superfin lampskärm i sammet m.m till ett jobb jag ska göra. Imorgon ska jag stanna och köpa mig en vacker blombukett också.
Nej nu ska jag fortsätta städa och plocka lite här. Jag tar med lite till stugan varje gång vi åker. Kalle ska ta med vitrinskåpet också denna gång.
