Ska vi ta och prata lite om det här med ålder? Man hör många av mina vänner som säger ” det märks att man börjar bli äldre, eller det känns att man börjar bli äldre” Jag tänkte på det idag tex när jag var på Ikea. Att de som har små barn nu är det som är 10 år yngre än mig. Jag är inte där längre, jag är 43 år och min minsta är 15 år.
Jag har haft åldersnoja nästan hela livet, för jag har alltid velat göra så mycket och velat att det ska hända mycket och funderat på hur ska jag hinna med? Jag har inte tyckt att det är jobbigt att bli just äldre i sig. Men nu efter Elin blev sjuk så har jag ingen åldersnoja längre för jag behöver inte hinna så mycket, jag vill inte göra så mycket och jag har insett att det är en gåva att få bli äldre. Att bli äldre betyder att vi finns här och får vara med och får njuta av just det bästa i livet, att bara få leva.
Jag är faktiskt inte rädd längre för döden heller åtminstone inte när det gäller mig själv. Jag kan nästan gå och räkna med att jag kommer få cancer. Det är en sjuk tanke, men det har varit så nära oss så jag tänker så, men det skrämmer mig inte. Jag är däremot en dagsnjutare, här och nu och oroar mig väldigt lite.
Jag känner att jag börjar bli äldre för jag orkar inte lika mycket, rynkorna syns lite mer, det behöver inte gå lika snabbt, jag behöver inte prestera lika högt, jag bryr mig inte lika mycket, jag säger ifrån när jag inte tycker något är bra osv ?
Hur förhåller man sig till att bli äldre? Hur tänker ni? Blir man klokare med åren?
Jag kan liksom känna lite så här som på min instagram HÄR Man är den man är och man väljer ju ofta i sociala medier vem man framställer sig där bakom kameran. Det är lätt att man bara ser den där piffade personen som man är 10% i verkligheten. Men jag är som alla andra. Hon som ibland känner sig gammal, ful, trött, skitigt hår osv Jag är ju som vem som helst får jobba med alla mina svårigheter som dyker upp som tex. att bli äldre och vad det innebär i min hjärna. Det är ju bara det att jag väljer inte så ofta att visa henne på bild, men hon finns här med mig varje dag. Hon är ganska galen och tokig den Lotta och de som känner mig vet det, men hon visar inte det lika ofta på bloggen 🙂
Det var dagens tanke från mig……
Kram Lotta
Jag tror åldersnojja uttrycker sig olika på folk o folk. Vissa börjar träna som galningar, vissa vill resa hur mycket som helst o en hel del tänker på sitt yttre, byter partner m.m
Jag är 45 år o har väl inte haft någon åldersnojja direkt(Inte än i allafall)
Det kommer säkert någon gång.
Vi har 3 flickor på 24,23 o 19 år o jag kan säga det att jag är mer lugn nu än för 20 år sen. Man tar livet lite mer som en klackspark o hetsar inte upp sig för småsaker. När min moster fyllde 60 år så så hon att livet är perfekt nu. Hon fick 8 st barnbarn under 6 år o hon är så lycklig. Så varje ålder har sin tjusning 😊 Man ska inte stressa fram i livet.
Så kloka ord, tack för dem. Kram Lotta
Har nog aldrig riktigt haft åldersnojja. Är ju konstant 25 inombords. Visst, det är lite trögare i vissa leder och så. Men jag gillar att vara så gammal jag är just denna stund. Man behöver inte alltid bry sig så mycket om saker….det blir som det blir. Visst har jag nyligen börjat träna som en galning men det är för att det var min tid nu. Inget mer ledarskap i barnens idrotter utan det är Malin-tid nu.
Livet och åldern blir som man gör det till.
Kram på dig
Vilkt bra inlägg. Jag har just tagit mig i kragen oc slagit näven i bordet på jobbet. Om jag ska orka jobba i mitt yrke 100% så krävs det att man tänker på att man blir äldre, man är inte lika smidig, pigg och uthållig som när man var 35. Jag sa som det var att jag behöver mer tid och resurser nu för att orka hela vägen till pension. Jag tycker att det är en rättighet faktiskt. Ja man blir faktiskt lite klokare om man nu jämför med sig själv. Gillar din bild på insta… så sant det du skriver. Kraaam Pia
"Problemet med att bli äldre är att man känner sig ung" 😊
det enda jag känner är att kroppen börjar känna av det .Min minst ta är ju nu 19 år och äldsta 33 år åren går vänta till du får barnbarn det är livet :))) kram
Ibland slås jag av tanken att jag hunnit med så otroligt mycket, jag har tre vuxna barn och två barnbarn. Jag är självständig, stark, har ett bra jobb och är bara 49 år. Mina gamla barndomsvänner springer på föräldramöten och vabbar fortfarande (det gör iofs jag med men bara för att jag vill inte för att det inte finns några andra alternativ). Men vissa dagar känns det som om mitt bästföre-datum passerat med råge. Det är klurigt det där, men jag försöker se mig i spegeln och gilla mig själv Hur jag än är!
Min faster har alltid sagt att varje år-tionde har sin tjusning och så bra det stämmer!! Man är i olika faser i livet och uppskattar olika saker. Jag är nu 52 år och njuter av livet 🙂 När dottern flyttade hemifrån för 2 år sen blev det ju så tomt men när man kommit över det börjar det andra livet med mannen. Så kul vi har 🙂 Måste också tillägga att eftersom mina bägge föräldrar hastigt har gått bort i cancer så lever jag med att det kan vara min tur snart men har blivit bättre på att försöka att inte låta de tankarna ta över. Jag vill också tacka för en galet inspirerande blogg 🙂
Intressant ämne! Det enda tråkiga med att bli äldre är att kroppen inte är lika fräsch längre, och nu menar jag inte utseendet 😉 utan att det gnisslar lite här och där. Ogilla! Och så saknar jag barnen som har flyttat. Annars är det mycket som är bättre såsom att man är klokare, säkrare och har mer tid, är 55 nu! Varje ålder har sin tjusning men roligast var det nog ändå när barnen fortfarande fanns här hemma!
Du är klok du!
Jag gillar de här inläggen extra mycket. För jag tror vi alla tänker på saker ibland, men vissa saker "ska" vi inte prata om, varför vet jag inte.
Vet du, döden skrämmer mig ändå. För jag var tvungen att tänka tanken och jag var och är sååå INTE redo. Jag är inte rädd för vad som ska hända sen, mer rädd är jag för vad jag skulle missa om jag dog.
Jag är inte alls rädd för att bli äldre, men jag känner definitivt ett behov av att landa i livet och känna att jag hittar min plats. Förändringar är bra, men de tar på psyket och energin.
Men samtidigt är det vi gör just nu nödvändigt, för den press och stress vi levt med de minst senaste två åren är inte hälsosam. Dottern och jag som haft vårt race att få ihop varje dag, maken som kännt stress över att vi haft den situation som vi haft som han inte kan påverka då han har ett jobb som gör att han inte kan gör det jag kan.
Å de som nu undrar varför han ångar på i lägenheten… ja, för att hans fru och dotter ska kunna få en lugn terminsstart i januari helt enkelt. För att han har ett helt annat psyke och ork än mig. Men jag ångar på här hemma istället.
Minst lika viktigt ju.
Men visst ibland är jag rädd att dagarna försvinner och jag vill bara skrika "paus" jag vill bara andas… Snart snart är vi i mål!
Det var allt och lite till om ålder, döden och livet från mig idag.
Samtidigt så oändligt tacksam för att jag fick vara kvar…
Tack Lotta!
Kram Anna
Nu fick Jag mej ett gott skratt, för precis idag ha detta med Ålder kommit upp i samtal några gånger, visst, Jag blir 60 År nästa gång! So What, ibland e jag 100 å därimellan 46, Hahahaa…de e bara en själv som bestämmer, vad än Almanacken säger! Heja heja!
Jag försöker leva "här och nu" åldern för mig har inte någon egentlig betydelse, annat än som andra sagt innan att kroppen inte riktigt vill vara med längre på allt jag vill hitta på, det gnisslar och tar emot 😉 Annars känner jag mig mycket tryggare i mig själv ju äldre jag blir (fyllde 50 i år) Sonen på 19 bor hemma (fast eget boende men äter och tvättar här…) och dottern kom hem igen efter ett hemskt förhållande (är sååå glad att hon är hemma igen!!!)
Tack för en jättebra blogg!
kram/Maria
För mig kommer åldersnoja i form av sorg över att den härliga tiden med barn går mot sitt slut. Min yngsta är 13 och jag kan sakna tiden med mjuka barnarmar om halsen och blöta pussar på kinden något så fruktansvärt. Sen har ju faktiskt tonåren sin charm också (och om sju år kommer jag väl sakna denna tiden) men att något obevekligt är förbi kan kännas svårt. Fast man får ju tänka på lyckan som ligger i att faktiskt få se sina barn bli tonåringar!
Men åååå vännen vilket bra inlägg… det här har jag också gått och funderat på och jag sitter med rinnande tårar och läser vad alla rara människor skrivit här ovanför… fast det är glada tårar..;) Måste skriva om det här jag med….kraaam och tack för att du finns galenpanna <3
Du fantastiska kloka människa!
Du har helt rätt i dina tankar, jag är 51 år och känner att livet är här och nu och tiden är den som avgör vad som ska hända. Miste min man för många år sedan och livet vändes upp och ner men på nåt sätt fortsätter livet här nu. Men man lär sej vad som är viktigt. Förr var jag tvungen att vara där det hände men det har jag släppt. Jag har vänner som städar och fejar inför julen helt hysteriskt, men för mej handlar det om mysa med min familj och vänner. Jag är för gammal för den hysterin som man hade förr. Jag brukar säga –
tiden är det enda som avgör våra liv. Din blogg är så bra. Kramar