Ingen propp, blödning eller tumör…

 
Två dagar i rad har Elin tappat känsel i armen och fingrarna har som krampat. Det har gått över efter några timmar , men vi har oroat oss att det ska vara något farligt, men hon har inte fått komma in till sjukhuset för det har gått över. Igår när Elin gick och la sig var det som vanligt. Vi badade i spabadet och larvade oss och sedan satt i sängen och surfade. Lillebror sov över hos en kompis och var inte hemma. 
 
Sedan imorse gick pappa upp med Findus till Elin och det märktes inget konstigt, men sedan kom hon ner och satte sig i soffan och sa ”jag kan inte prata”. Vi förstod direkt att det var något som inte var bra så bara packa väskan och komma iväg till sjukhuset. Ni kan tänka er pulsen då, man vet inte vad man packar eller vad man gör, det enda man vet är åk så fort som bara går och vi visste att ambulans just då tar längre tid. Är den en propp så är varje minut viktig.
 
Elin är tyst i bilen och mitt hjärta sitter utanpå. Hon känns förändrard i sin personlighet också och är lite som påverkad. På sjukhuset är de redo och vi springer in med Elin i rullstol. Man börjar med att utreda om det kan vara en biverkning av cellgifterna men man ser ingen förändring efter medicin så man bokar MR hjärnröntgen. 
 
 
Att lämna över sitt barn till hjärnröntgen är förjävligt, detta är vår andra gång. Elin kan inte prata så mycket och hon tittar på oss med en annan blick och så försvinner hon in på hjärnröntgen. Jag och mannen sitter i väntrummet. Det känslan och hur vi mår går knappt sätta ord på. Fruktansvärt! Jag försöker tänka på andningen, det känns som hjärtat går sönder. Vi surfar på mobilen, svara på sms, gråter, städar väskan..gör allt för att få tiden att gå.
 
Allt känns som en lång evighet och efter 30 min bestämmer man att även spruta in kontrastvätska så man se ännu lite till. Klockan går så långsamt, vänta 30 min till. Tittar på min älskade man och ser rädslan i hans ögon. Tänk att vi sitter här, det är vårt barn som ligger där inne och det känns allvarligt. Jag känner mig livrädd och som jag ska svimma och har svårt att andas. 
 
 
Sedan kommer hon ut och vi får gå upp på rummet och vänta. Elins kropp är som vanligt, men hon kan fortfarande inte prata så mycket. Munnen är lite vriden och hon är påverkad, inte riktigt sig själv. Vi försöker se på tv och vänta. Tänk att dessa timmar kan kännas så långa.
 
Så kommer svaret, röntgen visar ingen propp, ingen blödning och ingen tumör. Man kan däremot se att det finns förändringar i vita vävnaden i hjärnan vilket tyder på att hon påverkas av Metotrexaten/cellgifterna som hon får i högdos, i ryggen och som tabletter. Det är en biverkning som kan förekomma och som brukar kunna försvinna. Det finns andra risker också som kan bestå, men det vill man inte prata om i detta läge. Det känns som en sten släpps, det känns så bra ändå i allt det överjävliga. Elin blir glad igen och försöker börja pratat lite och hon och hennes personlighet kommer tillbaka lite igen. Ni vet i vissa lägen när det är jävligt, så finns det saker som är ännu jävligare och då gläds man även om det är överjobbigt. 
 
 
 
Just nu när jag sitter och skriver det här kan jag knappt förstå att det har hänt. Jag ser på melodifestivalen med min son och han behöver ju också sina föräldrar och så får vi åka in och hoppas det är bättre imorgon. Hon har fått en medicin ikväll som gjort att talet kommit tillbaka lite,  så det känns hoppfullt och Elin själv är positiv och glad igen, hon skrattar åt sig själv så tårarna rinner. 
 
Och åter igen påminner oss livet om hur skört det är, hur rädd man ska vara om nuet. Hur värdefullt det är att få vara frisk och få ha en vardag. Jag känner mig ganska lugn just nu. Det ska bli bra med Elin, vi får ta en dag i taget och man får lära sig att klara av så mycket mer än vad man tror. Jag ska sätta mig och gråta lite när jag känner att jag behöver. Det går, det måste gå och Elin ska bli frisk. Så är det.
 
Kram Lotta
 
……………………………
 
Mer omkring vår cancerresa hittar du här om du scrollar ner
 

Kommentarer

Tack för din kommentar, den publiceras efter granskning.

79 reaktioner på ”Ingen propp, blödning eller tumör…”

  1. Åh vad hemskt, men vilken tur att det inte var det värsta! Ni är så starka, jag beundrar er alla! Jag är lite av en smygläsare, kommenterar inte så ofta, men jag följer er, älskar din blogg och önskar er all lycka! Kram

  2. Vad säger man? Det finns inga ord… Varför ska någon behöva gå igenom det Elin gör och det ni gör som familj? Jag önskar, av hela mitt hjärta, att det här var den sista komplikationen nu. Nu måste det bara bli bättre. Jag håller mina tummar och tår… Styrkekramar till er💜

  3. Skickar alla mina styrkekramar till dig och hela din fina familj! Tack för du delar med dig av dina otroligt sunda tankar!

  4. Ååå… ❤️
    Finner inga ord, men känner ändå att jag vill skriva några rader. Jag är 45 år och har själv fyra barn och ett barnbarn och de är det viktigaste och värdefullaste som finns! ❤️
    Just nu går min yngsta dotter som går i nian på utredning. Hon har varit subfebrill sedan två veckor före jul då det började med en brak förkylning som höll i sig i över sex veckor och nu vid minsta lilla hon går ut får hon högre feber och problem med en höft som värker och sväller så hon nästan inte kan gå eller ta sig upp ur soffan. Hon har väldigt lågt D-vitamin värde och järn så hon äter medicin för det och i veckan fick hon järndropp. Samtidigt har hon problem med magen sedan hennes blindtarm togs i våras och nu med järnet har det blivit ännu värre. Känner mig så glad att sjukvården tar det på allvar och utreder och samtidigt viskar en liten röst i mig att det här inte alls kan vara nåt bra, att be dem skynda på… ❤️.
    Men tack vare dig och din kraft och ditt mod försöker jag ruska det av mig, ta en dag i taget och njuta av det vi har samtidigt som jag i nästa stund vill skynda på allt och ruska om läkarna att sätta fart. Kramar och all lycka, styrka och kärlek till dig och din familj. ❤️

    1. Å så jobbigt att gå och vänta och det inte blir bra, men bra om du kan leva lite i nuet. Man måste våga tro att det ska bli bra och vara rädd om dagarna man får. Vi får kämpa på och samtidigt få skratta och gråta. Hopppas allt går bra för er ! Kram Lotta

  5. Jag läser och en tår trillar sakta ned för min kind. Tänker på er, allra mest på Elin. Jisses vad ni får gå igenom. Jag sänder er all positiv energi jag bara kan! Massor med kramar till er alla fyra!

  6. Hej
    Brukar aldrig skriva på någon blogg men din blogg tar verkligen tag i en. Jag hoppas av hel mitt hjärta att ditt älskade barn kommer bli frisk. När jag ser allt du skriver känner jag hur tacksam man ska vara för livet❤️.

  7. Jisses! Höll andan medan jag läste. Puh, skönt att det inte verkar vara nåt allvarligt! Förstår lite vad du pratar om (nästan). Maken äter cellgifter och sluddrar lite och blir personlighetsförändrad trots att det är väldigt svag dos. Riktigt obehagligt. Jag vänjer mig aldrig trots att han gjort det i flera år.

    Hoppas att det inte kommer tillbaka igen för Elin!

    Kram Lena

  8. Åhhhh, blir så ledsen när jag läser vad ni måste gå igenom
    … Stor styrkekram till Er och önskar av hela mitt hjärta att allt ska gå bra.💗💗💗

  9. Åhhhh, blir så ledsen när jag läser vad ni måste gå igenom
    … Stor styrkekram till Er och önskar av hela mitt hjärta att allt ska gå bra.💗💗💗

  10. Vet vad ni går igenom ! När mamma levde var det proppar i lungan ( visste inte om hon skulle klara sig ! Flera proppar som tog mammas liv till slut ! Lider med Er att se sitt älskade barn är nog sju resor värre … Om man nu kan jämföra ? Men jag tror att jag har ganska bra insikt i att livet prövar oss på många sätt och inget är hugget i sten hur morgondagen blir ! Styrkekramar till Dig Lotta med familj🙏

  11. Det gör så ont att läsa om villen fruktansvärd upplevelse ni fått genomlida idag!
    Hoppas att Elin snabbt blir sitt vanliga jag igen, och att ni kan få en god nattsömn!
    Tusen kramar

  12. Ååh… vilken fruktansvärd dag. Va skönt att det går framåt och att Elin mår om just nu. Lotta – du skriver så otroligt bra man kan verkligen känna din panik där. Tack för att du delar.. Stor och käröeksfull kram till er alla 4.♥♥♥♥

  13. Åh vad otroligt tufft det är för er alla! Läste med förskräckelse och sen att Elin ändå i allt det svåra visar sådan styrka. Bra kanske i allt elände att denna magnetröntgen gjordes så de såg dels att det inte var något av det du nämnde men såg medicinbiverkningarna så de är uppmärksamma på dem. Önskar av hela mitt hjärta att Elin ska få känna sig starkare och starkare, hon är otroligt stark psykiskt men att kroppen blir lika stark igen. Vilken mardröm för er detta och jag vet när det känns som hjärtat, ja allt går sönder, rent fysiskt som att det brister, inget man förstår innan man upplevt den smärtan av livet. Så viktigt att ta hand om sig så bra det går, men är svårt och livet ger verkligen mardrömmar. Önskar er allt gott och tänker på också så kloka ni är, snabbt in till sjukhuset i egen bil när ni vet att ambulans tar längre tid, tur att ni var hemma båda. Hoppas Elin får sova och hoppas att all behandling ger läkedom och reparerar allt i hennes kropp.

  14. Himlar och solar Lotta! Vilken gripande berättelse du kommer med och så är en del av eran vardag. Dessa överjäkliga biverkningar. Kroppen är en märklig sak, men som reparerar sig själv så fantastiskt bra. Hörde på nyhetera imorse om forskare som fått fram att kroppens eget immunförsvar kan angripa cancerceller, som är flaggade på något vis. Vilket kan ge mycket bättre behandlingar som inte slår ut frisk celler. Visst hoppas vi på att det kan göra behandlingar så mycket lindrigare, längre fram! Jag önskar så att snart, snart ska f slippa alla dessa hjärtsnörpande dippar, att livet ska få bli mer normalt igen. På ert eget vis förstås. Tänker på er tusenfalt Lotta, kram till er allihopa från Milla

  15. Herregud! Som jag tänker på er och beundrar ert fantastiskt positiva tänkande i denna svåra situation. Massa kramar till er! Klart Elin blir frisk ♡♡♡

  16. Förstår att ni hade hjärtat i halsgropen när ni satt i väntrummet.
    Ni tänker helt rätt med att ta en dag i taget och det kommer att bli
    bra! Hoppas att Elin får komma hem snart.
    Stryrkekramar

  17. Min ettåring ligger och sover sin förmiddagslur bredvid mig och tårarna bara rinner. Jag känner så mycket med er, kan inte ta in att det finns människor som måste uppleva det här med sina barn.

  18. Lotta <3
    Jag skulle skriva något på Fb, men orden kom inte…
    Och jag vet inte vad jag ska skriva nu heller, för jag kan inte föreställa mig alla era känslor hur det känns att vara bredvid.
    Men jag känner så starkt för er…
    Ta hand om er!
    Kärlek <3
    Kramar Anna

  19. Åh,vad ni får gå igenom!!Jag säger ibland att jag förstår,när "folk" berättar om svårigheter de går igenom!Men det gör jag inte alls-man fattar inget förrän man själv är där!!
    Men jag kan tänka mig att det var ett "helvete" att sitta där på lasarettet och vänta!
    Tack än en gång för att Du skriver!
    Jag tänker på er och önskar all bättring till er underbara Dotter Elin!!
    Kram från Lena

    1. Ja så är det verkligen, det var hemskt att sitta där…det går inte förstå. Jag önskar inga ska vara med om det. Nu vill jag aldrig mer sitta vid en hjärnröntgen, nu vill jag bara ha lite medvind. Kram Lotta

  20. Jag kanner sa med er och med Elin. Hon har ju nog att fightas med nu och jag hoppas verkligen att detta kan ordna sig. Hon jobbar pa sa hart redan. Fick for precis en vecka sedan nu ett liknande besked om min basta van, dar man istallet hittade en hjarntumor. Jag blev helt kall i hela kroppen och det har inte alls slappt sedan dess. Det ar som att ga omkring med en blot, gra, tung filt over hela varlden. Det finns liksom inte nog med luft och man hittar inte riktigt ut. Jag hoppas att min van kan kampa pa lika hart som Elin gor och att det ska ga at ratt hall men blir samtidigt sa ledsen over att Elin, min fina van Cajsa och alla andra manniskor som drabbas ska behova ga igenom det har.

    Heja dig Elin! Du klarar det har!

  21. Tårarna rinner när jag läser det här. Jag vet så väl, alltför väl vad det innebär att sitta och vänta på läkarundersökningar som handlar om ens svårt sjuka barn. När min son var som skörast var det en halv dag i taget sa läkarna. Ohyggligt hemskt men bara att genomlida, man har inget val. Jag förstår paniken ni hade och har. Jag förstår också precis exakt väldigt mycket vad du menar med glädjen och tacksamheten över att vara hemma. Varma kramar från trogen bloggläsare sen många år.

  22. Nu kommer de där förbaskade tårarna, rinner ner på kinderna och jag kan knappt se bokstäverna på tangentbordet. Fy fan vad hemskt!Vet själv hur det är när man vet och ändå inte vet.Tankar som snurrar och man knappt får luft att andas för att man håller andan i ren panik.Skräcken och fasan att bara sitta och vänta innan ni fick svaret på röntgen.Det är ju varenda förälders värsta mardröm att det ska tillstöta ytterligare saker.Jag lider med er Lotta och med Elin. Ni har gått igenom mycket på kort tid som ingen skulle behöva göra.Jag lider med er lika mycket som jag gläds åt er när det är bra saker. Tänker på er ofta Lotta, många varma kramar till er och ge en extra kram till fina Elin./ Mija

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.