Vakna och ha ont

 
Elin väcker oss på natten och har ont igen, vincirstindroppet som hon fick i måndags är som värst efter 4-5 dagar. Vi försöker somna om i vår säng men det går inte så bra. På morgonen hjälper Philip till att hämta Elins saker och vet och ser att hon har ont igen. Det är som alla minnen från de månader Elin skrek i timmar gör sig påminda. Det spelas upp som en film i huvudet. De äter frukost tillsammans och öppnar julkalender. 
 
Efter ett tag ökar smärtan i benen. Biverkningarna sätter sig i alla blodådror. Hon sätter sig på sängkanten och gråter, det känns alltid så hemskt att se sitt barn lida. Jag hämtar en morfintablett och de andra fyra tabletterna Elin äter just nu, stoppar om och hoppas hon kan sova. Efter ett tag slutar gnällandet och hon kan sova och här sitter jag nu och åter igen inser att det enda viktiga är att hon slipper ha ont och får bli frisk.Världen liksom stannar och tacksamheten över att vi kommit så här långt fyller mitt hjärta. Jag är ändå tacksam.
 
Elin har bestämt med några tjejer att träffas och sova över imorgon, hon har bokat tid för att fixa sina naglar till jul, hon ska besöka en skola för att söka till gymnasiet om det funkar, hon sitter ofta på sitt rum igen och myser, hon använder alla kläder i garderoben, hon har lektioner på skolan osv. Vi har kommit långt.
 
Droppet hon fick i måndags ska hon få varannan månad till juli nästa år, sedan blir det varje vecka i fyra veckor och lite annat men det är slutspurten på den här behandlingen innan det blir tabletter och stick i ryggen var 8.e vecka. Det är tack och lov inte så ofta som det var för några månader sedan. Vi har klarat det värsta så vi klarar det här med. Några dagar med smärta sedan vänder det.
 
Jag tänker på alla som kan gå till sina jobb men som bara gnäller, elever som inte orkar gå upp på morgonen, föräldrar som bråkar över skitsaker, barn som inte får bekräftelse av sina föräldrar, jag tänker på människor som måste fly och kanske de också har barn i cancer……jag tänker på oss. Vi sitter ändå här i ett fint hus, vi är inte hotade, jag har ett bra och underbart jobb, en fin familj och två underbara barn och cancer. Vi tar dagen som den kommer och så ska jag sova en stund nu. Vi klarar det här bara vi slipper nervsmärtor. Cancern kan dra åt skogen för vi närmar oss målet. Det går bra, en dag i taget. Inget har spridit sig, inga infektioner, allt går som det ska. Jag känner mig lugn.
 
Kram Lotta
 

Kommentarer

Tack för din kommentar, den publiceras efter granskning.

16 reaktioner på ”Vakna och ha ont”

  1. Kram till dig Lotta, till Elin och resten av familjen. Kram för att du delar ditt liv med oss alla. Svårt för mig att med få ord beskriva hur gott det känns i själen att läsa dina ord!!! Livet är riktigt hårt ibland och jag har fått mycket tröst av att läsa här. Så tack!

  2. Det är verkligen smärtsamt att se sitt barn lida av smärta. Man tar hellre smärtan själv än att se dem utstå den. All styrka till er i detta och tack för att du så frikostigt delar denna tuffa resa med oss andra. Det ger perspektiv på livet. Och det enda som betyder något är att få vara tillsammans med sin familj. Kram tiill er alla

  3. Hälsa din fina dotter Elin att vi är många, för henne och er, helt okända medmänniskor, som tänker på er väldigt ofta och som skickar Styrkekramar i tankarna. Hoppas Elins smärtor snart är över.

  4. Tråkigt att höra att hon har ont ! Hoppas det ger med sig snart. Cancer finns bland oss , natten mot första advent avled en man alldeles för tidigt efter en tids sjukdom . Mitt i livet tragiskt! Orättvist Ja fuck cancer !!!!

  5. Så klokt och så sant! Livet är många ggr inte så lätt för alla men vi här i Sverige får ju trots allt hjälp och kärlek. Tycker om dig och din familj!❤️🍀❤️.
    Har ej blogg men intagarn . poann heter jag där.🙋

  6. Skönt att värken släppte lite grann för henne. Värk är hemskt att ha.
    nu har jag ju inte cancer men en annan grym sjukdom med smärtor dagligen och nervsmärtorna är de värsta.
    Blir så glad när Elin orkar lite mer dag för dag, hon är verkligen en kämpe.
    Kram till er alla.

  7. Lotta! Ni kommer att gå stärkta ur det här! Ni hanterar Elins sjukdom på ett fantastiskt och föredömligt sätt! Detta för er samman, som familj!

    När du skrev om alla som gnäller över småsaker, så kom jag att tänka på ett så starkt ögonblick i mitt liv… Min fina väninna förlorade sin make i en trafikolycka för 4 år sedan… Förra året var vi i London och gick en kväll på musikal… Där, jämte oss satt en familj. Mamma, pappa och två fina flickor. Rätt var det var, ryker mannen och kvinnan i hop om en skitsak och river upp himmel och jord för detta… För en simpel, jäkla skitsak…. I ögonvrån ser jag hur tårarna sakta trillar från min väninna… Hon blir så ledsen när hon ser en familj, som skulle kunna ha det så bra som istället ägnar sin energi åt att träta, för en jäkla simpel skitsak…
    Sakta hör jag henne viska: -Dom HAR ju varandra… Fattar dom inte det….?

    Min väninna har blivit en stark, målmedveten kvinna av de prövningar hon utsatts för… Och hon har fokus på det rätta stället. Precis som du har.
    Ni har ju varandra och ni är en familj.
    Många varma kramar
    Carin

    1. Å vilket fin kommentar, jag förstår precis hur hon tänkte, visst ändrar man synsätt. Jag har jobbat på det innan men ännu mer nu. Tack för du berättade om det. Kram Lotta

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.