Jag har tagit makten över den tanken

Innehåller annonslänkar

Det känns som jag skulle kunna skriva en uppsats nu om känslan att våga kliva in på ett gym och börja träna. Visst har jag tränat gruppträning i min förra by och visst sprang jag mycket ett tag , men jag har aldrig varit på ett vanligt gym innan. Om jag hade gjort detta för några år sedan hade det inte känns konstigt alls men nu när jag varit i botten och vänt så känns det lika stort för mig som att besegra ett högt berg.

När min dotter fick cancer var jag som mest vältränad, för min egen del kändes det som sjukdomen tog det som jag kämpat för så mycket. Min hälsa. Jag har aldrig varit en tjej som rört mig förr, jag har aldrig gillat fysiskt aktivitet men jag ändrande mig och byggde upp den styrkan hos mig, mentalt och fysiskt. Då var det skönt att bli av med kilo i början och sedan skaffa sig nya tankar och rutiner omkring hälsa. Att bli hon som tränade. Men sedan kom alla andra hälsoeffekter som jag aldrig visste jag skulle få uppleva.

Jag blev en tjej när jag tränade som jag tyckte väldigt om. Min träning gjorde mig stark på så många andra områden också. Jag fortsatte träna under min dotters sjukdom, men sedan de senaste åren har jag inte orkat. Jag har blev bara mer och mer sjuk och att ens vara med andra människor i en träningssal var helt uteslutet för mig. Jag har liksom varit på botten och vänt känns det som men det senaste året sakta byggt upp mig igen på olika sätt genom många olika förändringar.

Alla ni som mått dåligt av olika anledningar vet hur svårt det kan vara att komma tillbaka. Att komma så långt att bara köpa det där gymkortet och kliva in på det där gymmet är enormt psykiskt påfrestning. Idag kunde jag äntligen åka till det där gymmet och bry mig om att det var massa människor där, jag kände ingen rädsla över att kanske bli igenkänd osv. Jag ägde mina tankar och kunde bara vara jag. Sedan förstod jag inte så mycket av några maskiner fungerade men det var skit samma😀 . Jag satsade på att springa , köra rodd osv ( så har jag frozen shoulder i mina armar )

Jag har inte skaffat gymkort för att jag måste åka dit och träna ett visst antal dagar varje vecka osv. Jag har skaffat gymkort för att ha någonstans att åka dagar när jag behöver se människor, när jag behöver komma utanför mitt hus på dagtid när alla andra jobbar , ungefär som när ni går till jobbet. Jag vill uppleva endorfiner igen, lyckan efter ha sprungit eller fått flås i 30 min. Jag har inga mål eller att jag ska gå ner några kilo utan mitt mål är att ta mig dit och veta att jag kan alltid träna om jag inte har en massa annat att göra och så känslan att jag bestämmer vad jag vill göra med mitt liv. Min hjärna kan inte säga åt mig längre att det är ”farligt och otäckt” att vara med massa andra människor eller att göra nya saker. Jag har tagit makten över den tanken och det är den högsta vinsten just nu. Jag har blivit den Lotta som vågar göra saker och som vill uppleva nya saker igen.

Tack för att ni är med mig på min krokiga resa i livet. Det här lättar upp mycket för mig och känslan av att vilja vara bland människor igen och göra roliga saker. Det känns så härligt att vara på gång på många olika plan. Träning utomhus och att vandra eller springa ute kommer alltid vara härligare än att stå på ett gym, men att våga och göra båda är en styrka för mig.

Kram Lotta

Mina skor på gymmet, finns tex här

Kommentarer

Tack för din kommentar, den publiceras efter granskning.

3 reaktioner på ”Jag har tagit makten över den tanken”

  1. Du resonerar klokt. Känn in hur det känns på gymmet, testa och kör i din takt. Man blir lite matt av alla hurtiga gymtränare ibland som ”tränar hårt” och gärna kommunicerar för bekräftelse. Vad är att träna hårt, brukar jag fundera över på gymmet. Där ser man alla kategorier. De som man kan se verkligen jobbat sig i tanken att komma dit, som får coachning varligt av PT, och som har så mycket att vinna om de håller ut. Man ser dem som på ytan verkar superträningsmänniskan men som hälften av tiden tittar i telefonen och i spegeln o fotar sig själv 😀.
    Jag har ju gymtränat i 20 år, olika frekvent och fokuserat beroende på vad som hänt i livet under alla dessa år. Älskade under nåra år energin som body pump passen gav. Sen cyklade jag omkull för några år sedan o fick ont i armbågen och ont i ryggen, orken tröt att träna men försökte hålla ut, och sen kom pandemin… I långt över ett år var jag borta från gymmet och startsträckan och modet att komma tillbaka igen var så svår, så mycket tankar och obehag tog över och kroppen mådde skräp. Men så för 3 månader sedan vågade jag äntligen försöka, så tufft till en början och bara att komma iväg var målet. Och nu, nu är jag där igen. Styrkan och känslan i kroppen som styrketräning ger är för mig enorm, och så viktig för leder, ligament och hållningen i kroppen. Att känna hur det gör skillnad, tt orka vardagslivet och att orka senare att gräva i trädgården (och göra allt det där som på en sekund kan orsaka långvarig smärta om man har otur) är min drivkraft, och var och en får känna in sin egen.
    Kämpa på Lotta och följ din väg o tanke, det kommer bli kanon! Kram Milla

  2. Känner så igen mig i det du skriver.
    Jag har ME och orkar inte så mycket dom ”dåliga” dagarna men i november förra året skaffade jag mig ett kort på vår simhall just för att försöka komma hemifrån och se folk.
    Varje gång jag var där kändes som en seger!
    Hann simma några gånger innan jag fick covid (vaccinerad) sen kom julen och jag kom av mig men i morgon är mitt mål att försöka ta mig till simhallen igen❤️
    Vad starkt av dig att komma iväg till gymet, får se om jag vågar mig in där lite längre fram (finns i simhallen)
    Kram från Helene

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.