Jag grät aldrig när du flyttade. Jag har funderat på det så här i efterhand, varför det blev så? Är jag en så känslokall mamma? Du sa att du grät när jag lämnade dig och åkte hem från din nya lägenhet. Glädjetårar såklart och även en tår över att tiden hemma faktiskt var slut.
Efter ett tag så kom jag på varför, varför jag inte grät då. Förra sommaren kändes det som att jordens alla tårtar föll nerför mina kinder. Egentligen var det en lycklig tid. Vi hade köpt stugan vi drömt om, du hade gått färdigt gymnasiet, tagit studenten, dansat balen, fått körkort och träffat din kärlek. Det var glädjetårar som kom. Jag kunde knappt titta ut på glittrande sjöar eller på fält eller vackra hagar. I dessa ögonblick så kom nästan alltid tårarna. Det kändes konstant som om jag var ledsen när jag borde varit glad. Jag var glad fast ändå grät jag.
Jag lovade dig där på sängkanten när du satt sjuk och hade fått cancer att allt ska bli som du önskade. Du sa att du ville ha ett liv som alla andra, du grät i min famn och var tröstlös den kvällen. Du ville kunna gå till skolan igen, få håret tillbaka, ta körkort, dansa bal, ta studenten och träffa en kille och få flytta hemifrån. Jag lovade dig att så kommer det bli.
Vi kämpade med cancer och skola här hemma så du kunde få betyg att börja gymnasiet, du gick tillbaka till skolan och startade gymnasiet utan hår. Då var du i mitten av din behandling men ändå ganska stark. Sedan kom håret tillbaka och vi kämpade med körkortet i 1 år men tillslut lyckades du även det med. Sedan strax efter din behandling var slut så vågade du bjuda in till kärlek i ditt liv och träffade din pojkvän. Du tog studenten, du dansade bal och nu har ni flyttat till lägenhet och du ska läsa till barnskötare.
Nej jag grät aldrig när du flyttade, för jordens alla tårar hade redan fallit och föll förra året. När jag såg dig med din pojkvän, när du tog studenten och dansa balen och alla gånger jag såg vacker natur och kom på att du är frisk. Jag hade ju lovat dig där på sängkanten att ta hand om dig, du skulle bli frisk och komma stark ur den här tiden med cancer och du skulle få uppleva allt som du önskade.
När du packade och flyttade kunde jag bara känna en oerhörd glädje och tacksamhet att nu är du exakt där som vi önskade och drömde om. Ett vanligt liv, med vardag och få bo med den du älskar. Det blev som du önskade och jag och kunde hålla mitt löfte som jag gav dig. Jag höll mig stark och jag fick dig stark att våga och gå vidare och få uppleva alla de saker som du önskade. Nu kommer nya drömmar att formas och längtas efter, precis som livet är.
Tack för att du lämnade kvar tavlan på ditt rum, den gör mig glad varje gång jag ser den.
Kram Mamma
