Jag är på väg framåt och jag ska inte tillbaka

 
 
Jag ser allt så mycket klarare nu, varför jag känt som jag känt och varför jag gjort som jag gjort. Det behövs tid för att förstå och se ett sammanhang men när man börjar kom ur det blir allt mer logiskt.
 
För 5 år sedan så hade jag gjort massa roliga saker som jag drömt om. Framsidan på en tidning, jobbat som fotograf, gjort en bok, vunnit pris, jag hade en stor blogg. Jag hade jobbat mentalt med mitt bästa jag och gått ner 18 kilo i vikt. Jag var stark både psykisk och fysisk. Sedan blev min dotter sjuk och det förändrade hela vår värld. Allt handlade om att göra vår och hennes vardag så bra som gick. Jag fortsatte jobba, vara så positiv jag kunde och samtidigt klara ut den värsta händelsen i mitt liv. En händelse i sitt liv som man inte kan planera, utan bara göra det bästa man kan utifrån. 
 
I slutet av cancerbehandlingen så började influencersmarknaden blomma. Jag hade så mycket jobb och jag var så driven, Elin började bli bättre och jag tänkte att nu ska jag bara tillbaka där jag var innan. Jobba med reportage, åka runt i Sverige och så blogga osv  Drömmen om att bo vid vatten fanns och jobbade på att öka omsättning och lön i mitt företag. Jag var lite trött då och då men det var ju helt logiskt eftersom Elin precis genomgått en lång behandling. Vem skulle inte vara det, men den försvinner nog snart. 
 
Sedan började Elin gå vidare i sitt friska liv och jag fortsatte jobba. Företaget blomstrade och jag hade över 1 miljon i vinst och jag kunde köpa min stuga med sjötomt. Livet snurrade på väldigt bra och vi var lyckliga och trötta. Men sedan när vi var på plats och satt där i vår stuga så kom smällen. Postraumatisk stress hade lett mig in i väggen. Pang! Jag blev så sjuk och jag kände mig så jagad över alla krav och försöka vara den personen som jag varit innan.
 
Jag kunde inte jobba inte träffa människor eller någonting. Vem var jag nu? Vad skulle jag säga till alla mina vänner och släktingar och alla er på bloggen? Jag klarade ju inte ens åka och handla? Jag förstod ingenting och jag trodde bara att jag drabbas av en hjärntumör när jag upptäckte en stor knöl i nacken. Jag hade fortfarande en pigg kropp men en väldigt trött hjärna. 
 
Skulle andra förstå vad som hänt med mig efter en lång sjukdomstid eller skulle de bara tänka att jobbat ihjäl mig och köpt ett till hus. Tänkte andra på och förstod vilket trauma vi upplevt och förstod andra att min hjärna fortfarande var trött pga av cancerresan?
 
Min postramatiska stress hade lett mig till hjärntrötthet, hjärndimma. Folk tjatade på blogg och instagram att jag hade för mycket att göra med två hus och allt jag tänkte på var är hon, hon som jag varit i alla år? Hon som jag visste vad hon orkade och klarade av. Hon som var glad, hade energi, älskade livet, gillade fara runt, träffa vänner och hade så många drömmar. Men hon fanns ju inte längre.
 
Min höst förra året började med acceptans. Jag är sjuk. Jag måste ta reda på vem jag är nu, vad det är som jag drabbas av och vart jag är på väg. Nu har jag gjort det och som ni vet är jag på väg till stugan, jag mår inte bra men jag klarar av min vardag och jag kan jobba och jag har accepterat min situation. Jag har försvarat mig så länge för jag visste inte själv vad som hände. Jag gjorde bara det bästa jag kunde. Men jag mår bra nu, jag är glad nu och jag vet vad som är bäst för mig.
 
Nu är jag på väg. Jag läker, jag tar tiden att må bra. Jag säger ifrån och låter mig inte slås ner av dumma kommentarer eller tankar om mitt liv. Jag tackar nej till det jag inte klarar av just nu och jag förklarar för andra så att de ska förstå att jag har en pigg kropp men en trött hjärna. Jag vet vad som är bra för mig och sätter värde på det och tackar nej till annat. Jag väljer, jag sollar och jag lever ett annat rikt liv. 
 
Vet ni hur bra det känns nu ❣ Hade jag vetat att jag hade en posttraumatisk stress efter min dotters cancer och allt jobb jag lade ner så hade jag aldrig köpt stugan, men jag visste inte det då. Nu vet jag och nu vet jag också vilken framtid jag vill ha utifrån mina erfarenheter och den jag är nu. Det finns en mening med stugan och den platsen ändå, den är menad för oss ❣.  Jag är på väg framåt och jag ska inte tillbaka. 
 
Kram Lotta 
 
 

Kommentarer

Tack för din kommentar, den publiceras efter granskning.

9 reaktioner på ”Jag är på väg framåt och jag ska inte tillbaka”

  1. Vi vet sällan i förväg vad som skall komma. De flesta av oss rullar på och i många fall går det bra. För andra tar det en annan riktning, en som vi inte kunnat se eller ana. Då är det nog bra att sätta sig ner på närmaste sten och se sig omkring, försöka se vägen till oss själva.
    Jag tycker att du är så väldigt klok, Lotta. 🧡

  2. Man vet aldrig hur andra har det och varför de gör som de gör förrän man gått i deras skor och på deras stigar. Det syns inte utanpå att man är hjärntrött,det syns inte utanpå om man har energibrist. Du verkar så pigg säger folk men de ser inte när man ligger i sin säng helt utmattad eller när tårarna rinner på ens kind för att man inte orkar med livet och världen, Jag kämpar själv med det varje dag efter utmattning, fibromyalgi och ska nu utredas för Me/cfs för jag har ingen energi den tar väldigt fort slut. Jag gör det som ger mig glädje att träffa mitt barnbarn även fast jag blir däckad efteråt, jag skulle vilja ha hund igen men orkar inte ,så är livet just nu och så får det vara man måste acceptera det annars blir livet outhärdligt.Tack för en bra blogg.
    Christina

  3. Man får lita på processen. Om man gör sitt bästa så hamnar man rätt. Tänk så synd om du vetat o missat det fantastiska som blev. Det där med att jorden är rund så vi inte ska se så långt bortom horisonten är ett så oerhört klokt tänk. Glad för er skull!

  4. Du är så klok jag tror det är nån mening med allt och går man på sin egen magkänsla blir det sällan fel❤️Man ska inte lyssna för mycket på andras åsikter för då blir man osäker och försöker påverka magkänslan… finns ingen som känner en själv så bra som man själv och dom man har närmast hjärtat❤️Kram kram

  5. Jag känner igen mig så väl. Jag har också barn som haft cancer och jag har också förväntats vara som vanligt när behandlingen var klar. De som inte varit där förstår inte! Det kallas ju cancerbaksmälla av en anledning….. Jag gick tillbaks till jobbet och försökte sköta allt som vanligt, trots att det inte var rimligt. Jag har varit sjukskriven för utmattning, jobbar nu, men bara deltid och inte ens det orkar hjärnan med nån reda. Vissa har förståelse, andra tycker man ska skärpa sig…… Det är fint att höra att man inte är ensam, det blir ett osynligt band som du förstås inte ser, men jag känner det när jag läser din blogg. Tack för att du delar med dig 💕

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *