februari 2021

Jag gick och tänkte på en sak som jag ville dela med er, detta är bara mina tankar och min erfarenhet och inte byggt på någon typ av forskning men så här upplever jag mina stadier av utmattningen med posttraumatisk stress och hjärntrötthet. För mig har det varit så här och jag vet och tror att detta är individuellt och olika för alla. Jag har ju haft en ganska pigg kropp, en del blir ju sängliggande och kommer inte upp alls och där har jag aldrig varit. Utan min trötthet har ju suttit mest i hjärnan men även kroppen har ju sina trötta dagar såklart.

 ****

Innan min dotter blev sjuk så upplevde jag att jag kunde göra allt som jag ville eller önskade, jag kunde bli ”vanligt stressad” men jag hade redskapen att ta hand om mig och visste vad jag behövde och blev aldrig sjuk av stress. Jag var duktig på att leva i nuet och ta en sak i taget, planerad noga och hade en livsglädje som var naturlig för mig. Efter min dotters sjukdom så var det som att min hjärna hade skadats av att vara i psykisk stress så lång tid och så jobba samtidigt. Eftersom jag inte förstod att jag skulle bli så sjuk och inte förstod vad jag skulle drabbas av så fortsatte jag bara utifrån den stressnivå som jag tålde innan och från den energi och den person jag varit + allt jag upplevt med att ha den dottern i cancer.

När man är frisk och lever sitt vanliga liv så tar man så mycket för givet, det fick jag ju första gången känna på under min dotters sjukdom när hon inte klarade av att äta, duscha, gå på toa, ta sig upp på sitt eget rum osv. När man är sjuk så blir livet väldigt begränsat och det kan vara svårt både för sig själv att förstå, erkänna och för andra att förstå att man inte kan leva som man tidigare gjort. Att man inte klarar av eller kan leva upp till att vara den personen som man varit. Man sätter sig själv i försvarsställning och upplever mycket som hot för man inte orkar allt som tidigare. Det som man tidigare bara kunde skaka av sig, som andras åsikter om mitt liv, blir stort och jobbigt att tänka på och man orkar inte stå upp för sig själv och ältar saker om och om igen.

Första stadiet som jag upplevt att vi ska klara av är just detta, som är så naturligt när man är frisk. Att klara av att gå upp ur sängen, klä på sig, laga mat osv Detta stadie har jag klarat av ganska bra. Jag har däremot vaknat av att må psykiskt dåligt så tankarna bara snurrat runt, runt och jag har ältat saker och haft mycket smärtor av olika slag. Jag har mest mått dåligt över de krav som jag upplevt att samhället ställer på mig och jag förväntar mig att jag ska klara av och att andra inte förstått hur sjuk jag var i början och jag själv inte visste vad jag drabbats av. Detta tog mycket kraft och energi och tid för mig att reda ut.

Nästa stadie för mig är att klara av att jobba, åka och handla, sminka sig, umgås med sin familj osv Detta som vi också gör naturligt i en frisk vardag. Jag var ju så sjuk så jag klarade inte att titta i telefon och datorn mer än några minuter när jag gick in i väggen och kom till akuten var starka lampor hemska. Min kropp kunde inte hålla temperaturen och jag var iskall runt huvud och ansikte, händer osv

Sminka sig var absolut inget jag brydde mig om och det tog för mycket kraft och energi att göra sig fin, umgås med familjen var ganska svårt då jag behövde vara mycket tid själv och lätt fick huvudvärk av minsta lilla. Jag orkade inte sitta med i samtal och lyssna. Åka till affären var superjobbigt. Kunde må dåligt i flera dagar innan jag skulle iväg att hämta paket på posten. Planera vad man skulle handla, vem man kunde träffa och så veta att man skulle ligga i migrän när man kom hem. Åka hemifrån över huvud taget var ganska mycket oro och typ ångest och något jag fortfarande får jobba på mycket.

Tredje stadiet för mig har varit att komma lite längre stunder utanför sitt hem eller bjuda hem människor till mig. Att kunna träffa en kompis på promenad, att kunna gå på en tjejmiddag, åka och handla en sak i en stor affär , gå ut och äta eller att bara åka och hälsa på sina föräldrar. Detta har jag fått begränsa massor då jag mått superdåligt av att vara borta. Min hjärna har helt enkelt inte orkat med allt surr, alla intryck, ljus , samtal osv Jag har haft fullt tillräckligt med att bara klara av min enkla vardag och lite jobb. I början fick jag migrän av minsta lilla och mina migräntabletter var fel så kräktes massor dem och så alla biverkningar med isande ögon, huvud osv Att få stanna hemma och bara klara sin vardag var det bästa en lång tid, innan jag kunnat göra lite mer av detta som jag längtar efter och älskat. Jag har heller inte orkat bjuda hem människor. Bara tanken att städa, planera mat, åka och handla och göra iordning sig har stressat mig enormt mycket.

I det sista stadiet upplever jag en rastlöshet kommit krypande och ha framtidsdrömmar. Att vilja  skapa nya intressen, att vilja utvecklas som person, att se en ljus framtid osv. När man är sjuk finns inget sådant alls. Då vill man bara isolera sig en stund och få vara ifred och vila från intryck. Jag har haft jättestort behov av att få ladda, vara själv och sedan kunna komma ut och göra någon sak då och då. För att komma till detta stadie måste alla de andra stadierna vara tillgodosedda en längre tid för att orka hit. När jag klarat av att gå upp, göra mig ordning, åka bort utan att bli sjuk så har även en liten rastlöshet kunnas kännas av eller längtan efter komma ut.  Nu längtar jag efter framtid igen och vill utvecklas.

 ****

Nu upplever jag att jag pendlar mellan dessa stadier beroende på hur mycket jag orkar och hur jag mår. Allt detta fanns per automatik när jag var frisk men nu får jag varje dag känna efter hur jag mår och tänka över vad jag kan klara av vecka för vecka. Jag är fortfarande i ett läge där jag inte klarar så mycket press att prestera på tid, att träffa mycket människor eller fara omkring. Jag kan göra nästan allt jag vill nu, men inte så ofta och inte hela tiden. Jag behöver ofta ta en paus från omvärlden, jag behöver ofta djupandas, vila osv men jag behöver också få känna framtidstro, träffa en vän, åka till en affär och leva lite som vanligt osv. Så fort jag gör lite för mycket så måste jag boka in mindre en längre tid. Nu har jag tex klarat av att ha visning under tidspress, fixat hela huset, varit hos mäklaren, träffat köparna osv så nu måste jag ta litet steg tillbaka igen. Men skillnaden nu är att jag behöver ofta inte så lång tid att ladda för jag har ju ändrat i stort sett hela mitt liv efter att må bra efter min utmattning.

Jag har en acceptans nu, jag är snäll mot mig själv och mitt 2021 är mitt år att bara bli starkare och starkare. Jag skäms inte, jag är stolt och glad över mitt liv. Jag har gjort allt jag kan för att må bra. Jag har följt mitt hjärta och jag kunde inte planera för min dotters cancer utan fått lära mig hur jag ska leva efter allt vi varit med om. Jag har tagit reda på vad jag lider av och gjort någonting åt det. Jag tänker ha det bra och inte be om ursäkt för det, jag tänker inte jobba mer än jag behöver och jag ska bara ge mig allt jag kan för att känna mig lycklig och stark inför framtiden.

Jag känner mig inte ledsen för det vi varit med om, jag känner igen sorg över att jag varit/ är sjuk. Jag har ändrat mitt liv för att leva utifrån den jag är nu och vill vara framöver. Jag känner mig faktiskt väldigt tillfreds och lycklig och jag är på väg i mitt 2021 på en ny väg där jag känner mig nyfiken vad livet har att erbjuda oss i framtiden. Det ska bli så spännande att få fortsätta se vart vägen leder oss fram.

Kram Lotta