september 2020

Det känns så skönt att vi nu går ut med detta ordentligt och bestämt oss. Det är någonting som har växt fram under detta året vi ägt vårt lilla hus vid sjön.

Från början när vi köpte stugan så var jag lite mer osäker än Kalle. Det var Kalle som övertygade mig att den här platsen kommer bli en plats vi vill bo och leva på. När vi var här så var det ganska igenvuxet ut mot sjön och jag kände inte riktigt kontakten med vattnet men nu har ju vi skapat en plats som vi vill vara på hela tiden. Huset var ju också totalrenoverat och vinterbonat från början, det är bara tvättmaskin som egentligen saknas , ja en diskmaskin också skulle inte vara så dumt. Annars är det mest ett garage eller förråd men det kan man ju hyra in sig på i framtiden.

Det har varit omtumlande år. När vi kom hit efter vår dotters långa leukemibehandling och åren med jobb samtidigt så kom också min utmattning och hjärntrötthet som ett brev på posten. Det är väldigt vanligt att det gör det en tid efteråt.

Jag har ingått i en studie nu som ska ta fram ett självhjälpsprogram med kontakt av psykologer som föräldrar till barncancer kommer kunna få efter barns behandling. Det kommer pågå ett halvår och jag ska ge mig den tiden att gå igenom detta för att komma mer till ett avslut. Att jag mår som jag gör nu är väldigt vanligt efter att ha ett barn som genomgått leukemi. Jag har fått en acceptans i det och är på väg att bli bättre och vill gärna prata med en psykolog också och då passade detta bra för mig att delta i denna studie där jag kommer få prata och genomgå terapi samtidigt som jag är med och utvecklar detta för föräldrar i framtiden.

Jag började att känna av min utmattning för ca 2 år sedan, men det har ju också gått lite upp och ner med den. Jag kände inte så mycket av det när jag köpte stugan men när jag kom hit och började slappna av så kom allt över mig. Varje gång jag har varit här vid sjön så känns det som jag läker. Miljön och tystnaden, stillheten och allt det vackra här gör mig friskare och jag och Kalle vill inte åka här ifrån. Vi har känt sista tiden att vi bara åker hem och fixar för att kunna vara här. I stugan känner jag mig kreativ, avslappnad och lycklig.

Jag hade svårt att acceptera känslan först att stugan skulle vara bättre än hemma. Vad ska andra säga om vi vill bo här, hur kan jag bara tycka om en annan plats bättre än mitt älskade hem som varit allt för mig?

Under sista halvåret har vi känt att vi vill vakna och somna här i framtiden. Vi vill inte missa dagarna vid sjön. Vi längtar efter en mindre mysigare trädgård och ett mindre hus att sköta om. Vi längtar efter att göra ännu mer fint här i stugan. Bygga bastuflotte, skaffa båt i stora sjösystemet, bygga ut köket och bygga gammal glasveranda mot sjön, bygga orangeri ( om vi får bygglov) vi vill utveckla trädgården och vi kan se att våra barn och barnbarn ska komma hit och fira jul, bada i sjön och vara med oss i den här miljön osv.

Vi vill lägga vår tid att fortsätta skapa på den här platsen. Vi har ingen längtan efter att upprätthålla två hus och trädgårdar, vi vill bara känna att vi kan landa här med mindre att göra, mindre utgifter och dvs mindre press och mindre jobb för oss båda.

Vi vill ha tiden till att ge oss mer kvalité i livet. Vi vill vara i naturen, resa, åka båt, kunna sitta på vår glasveranda ut mot sjön och ha mer tid att lägga på familj och vänner. Kalle och jag har suttit här så många kvällar och berättar högt för varandra hur vi vill att vår framtid ska se ut tillsammans. Vi har så mycket drömmar och saker vi vill göra, men alla dessa är här i stugan och inte hemma i stora huset.