När jag under åren börjat med något nytt så har det alltid funnits en del som kommenterat, hur ska det gå? tex du är ingen träningsmänniska, hundmänniska, bloggare är inget jobb, fotograf måste ha utbildning, två hus tar för mycket tid osv
Jag har ofta funderat på det och tycker det är så konstigt. Kan man inte bara få prova och se hur det går? Måste man alltid vara så bra på allt innan man ens har börjat? Måste man veta att en sak är rätt för en om man inte ens har prövat?
För mig har det alltid varit så att nyfikenheten tar över, jag vill bara prova för det är något jag kanske längtar och drömmer om. Men utifrån är man liksom ingen löpare förrän man sprungit milen, eller ingen odlare förrän man visat att man kan hålla två trädgårdar igång, eller hundägare förrän alla ser att hunden mår bra , fotograf förrän man har framsidan på en tidning osv
Kan vi inte bara få göra vad vi känner för och tänka att vi kan inte allt. Det är ingen tävling, ingen prestige, vi ska bara testa och lära oss och det räcker gott nog.
Jag funderar också på om den tanken skulle läggas på våra barn och ungdomar. Måste man vara bäst innan man ens provat? Vågar man då någonsin prova nya saker då?
För mig är lekfullheten och glädjen och nyfikenheten resan. Att inte sätta gränser på vem jag är, eller vad jag vill lära mig eller vad jag kan uppnå. Jag ska ju bara testa lite.
Att ha två trädgårdar är inget jag drömmer om förevigat. Just nu funkar det bra, jag jobbar hemma, det är mitt intresse osv i framtiden bor vi troligtvis i stugan och vem vet vad som händer då.
Nu ska ut och skörda och städa gamla skolan. Ha en toppenfin dag
Kram Lotta