Att vara lite offentlig person och gå sin egen väg kräver ofta att man är stark. Min resa fram till nu har det inte varit några problem för mig. Jag har bara kört på och hela livet låg ju där framför mig. Orädd. Vad kan stoppa mig, vad kan hända ? Sedan fick Elin cancer och hela livet höll på att försvinna där en stund men vi vände även det, åren med behandlingar gick så bra.
Elin mår toppen nu, jobbar och mår inte alls dåligt på något sätt. Kvar finns däremot två trötta föräldrar som gjorde ALLT för att hon skulle kunna gå vidare i livet efter cancern….stolt över vem hon är, lycklig och hel. Elin skulle ta sig igenom gymnasiet med ny skola, skaffa körkort och på sikt jobb och få tillbaka sitt liv igen med vänner och träffa pojkvän.
Det finns inte en enda sak vi ångrat under Elins behandling, vi gjorde precis ALLT vi kunde då. Vi anmälde skolan som gjort fel i flera år och fick rätt, Elin fick skola hemma som hon önskade med de bästa lärarna, vi sökte vård för minsta lilla sak hela tiden, jag var hemma med Elin hela tiden så vi kunde göra roliga saker så livet inte skulle vara så tufft, Kalle var med på sjukhuset nästan varje gång för att vi skulle orka ( jag fokus på att ha glädje och Kalle fokus på att komma ihåg allt i behandlingen som schema med sprutar och cytostatika i flera års tid) ….allt för att alltid få Elin att känna att vi har gjort allt vi kan och upprätta hålla hennes stolhet och även kunna vara en bra mamma och pappa till Philip som också behövde sina föräldrar i allt det här. Vi jobbade även på så vi både kunde åka till New York, fjällen och London under Elins sjukdomstid, vi behövde glädje då och känna att vi var på väg…framåt. Att vi var en familj som alla andra.
Nu tar Kalle och jag hand om oss själva. Två föräldrar som tänker annorlunda, som inte kräver lika mycket input. Som vet att vad som helst kan hända när som helst. Vi är inte odödliga. Både Kalle och jag tänker annorlunda nu och vill ha livet på ett annat sätt just nu. Våra kroppar kämpade så hårt då, våra goda tankar svek oss aldrig, vi fortsatte även om man ibland inte orkade för man gör det för sitt barn och det fanns inget val. Huvudet högt och gjorde det bästa exakt varje dag, varje timma. Men nu, får våra hjärnor vila, nu får våra kroppar vila och i sommar och förra sommaren börjar vi landa. Elin kommer inte friskförklaras än på många år, men vi får landa nu.
Livet delas in i före och efter cancern, så beskriver väldigt många föräldrar….så känns det även för oss. Det är inget dåligt med det , vi uppskattar andra saker, vi vill inte att livet ska gå så fort. Både Kalle och jag har varit rädda själva för att dö, vi har varit ledsna, mått psyktiskt dåligt osv.
För vem är jag nu? Inte den jag var för 5 år sedan, så det jag gör nu är att lära om. Att då ha offentligheten på sig i allt man gör var tufft. Jag har varit stark och lyckats med mycket som man kan åsikter om. Varenda sak jag gör kan människor ha åsikter om och jag kan läsa om. Det orkade inte jag inte i sommar. Jag visste ju knappt vem jag var och vad jag orkade själv. En kropp som inte orkar mer och hjärna som inte orkar mer klarar inte alla åsikter. Jag kände mig så jagad och all energi gick till att upprätthålla orken och inte få skit för att vi skaffat ett till hus när det var just där vi mådde som bäst och det vi jobbat för så länge.
Men nu är jag starkare igen, Kalle har gjort en stor undersökning på hjärtat ( kunde varit en ärftlig sak) som behövdes göra och jag fick mina provsvar och vi ska inte dö. Vi är friska. Jag ska lära mig säga ifrån till det jag inte gillar längre, jag ska lära mig att tacka ja till det jag vill ha nu, jag ska inte be om ursäkt för att vi har det bra i livet. Jag har slitet så hårt för att komma hit och nu måste jag bara få ta livet lite mer som det kommer för att hitta den jag är och hur vi vill ha det nu och i framtiden.
Så det var lite tankar som jag ville dela med mig av idag…..
Kram Lotta
💗
❤️KRAM❤️
Lotta,
Jag har aldrig kommenterat tidigare men jag måste hylla detta inlägg! Jag tror att du hjälper så oerhört många genom att berätta ”er historia” om det som drabbar familjer och anhöriga när någon drabbas av sjukdom! (Det är ofattbart att människor väljer att följa bloggar och bloggare om de bara ”retar sig” på andras val i livet… )
Du sätter ord på det som många föräldrar upplever när barn drabbas – i vårt fall var det inte cancer men annan (avsaknad av) diagnos som gjorde att vi kastades in i en torktumlare av kamp med skolan, jakt på diagnos, vårdgaranti ärenden, psykakut, självmedicinering, fel sällskap, oerhörd oro över ett älskat 16-årigt barn…. Hur man verkligen gör ALLT för överleva och se till att sitt barn (bokstavligt) överlever… Och hur -när man kommer ur torktumlaren efter år av kamp – plötsligt faller ihop som en blöt fläck, kroppen och knoppen har tagit stryk av kampen, även om den som förstås haft den hårdaste kampen är barnet… Men man bär ALLT man kan och gör ALLT varje sekund, minut, timme, vecka och månad för att minska smärtan hos sitt barn. Någon sa till mig att den tiden man levt i smärta och kamp är den tid det tar att landa igen och hitta den nya tillvaron med nya mål och ny energi och en del lever vidare med högre känslighet för att man varit utsatt för en sån oerhörd kris och kamp med att säkra sitt barns överlevnad (hjärnan blir lite "skavd"..)
Jag är inte ”offentlig” som du men känner ändå igen mig i hur man ställs inför att hantera andra människors kritik, åsikter och tyckande – hur nu någon som befinner sig ”utanför” har rätt att göra några som helst bedömningar av det man går igenom och hur man hanterar det då, nu och i framtiden. Hur det blivit helt uppenbart vilka anhöriga och vänner som ger kraft och vilka som stjäl energi – kanske för att det faktiskt är svårt att sätta sig in i en annan människas liv(kanske?) Jag väljer att se det så – har man inte erfarenheter är det enklare att döma andra. Jag tror på förlåtelse, jag vet något de inte vet, vi vet på riktigt hur nära vi varit att förlora vårt barn. Drivs man av rädslor är det lättare att slå på andra… Vi har mött dem som ansett att diagnosen och det vi gått igenom är vårt fel och det är anklagelser som varit tuffa att inte ta in – hade vi kunnat gjort något annorlunda. Men igen: jag tror på förlåtelse nu av mig själv. Vi gjorde vårt bästa hela vägen!
För vår del då?: det är nu 6 år sedan, diagnos finns, vårt barn har en fin partner, hittat sin plats i arbetslivet, har flyttat hemifrån, är lycklig, trygg och med en mognad som många i den åldern saknar. Ingen av oss har gått vidare som inget har hänt, utan som att något HAR hänt och vi är tacksamma för erfarenheten (även om jag förstås inte önskar någon detta), vi är ”tacksamma” för hur det svetsat vår familj samman och för den ödmjukhet och respekt för livet och andra människor som vår erfarenhet har gett oss.
Ta hand om dig och din familj och tack för en jättefin och inspirerande blogg! KRAM!
/ Med glädje för livet!
Jag förstår dig precis!
Människors missunnsamhet kan förpesta ens liv.
En tråkig men viktig erfarenhet jag fått sedan jag och min man byggt upp för oss ett bra liv är att alla inte kommer glädjas med dig. Inte ens de du trodde. När det går riktigt bra för dig vet du vilka som är dina riktiga vänner och vilka i din släkt som faktiskt är genuint glada flr din skull och vilka som börjar ta avstånd.
Ni är riktiga förebilder! Njut av livet ocg må så gott!
Hej, livet är mycket tufft ibland men också väldigt bra. Allt en människa går igenom påverkar oss och det kan ta tid att komma tillbaka, om man någon gång gör det. Eller som du skriver att inte vara samma person som innan. Vi värdesätter andra saker och prioriterar livet på ett annat sätt. Jag har inte gått igenom liknande som dig, utan det handlar om andra tuffa saker.
Önskar dig fina höstdagar och njut bästa ♥️. Kramar
Jag tycker det är förjävligt, rent ut sagt, att folk måste ha åsikter om hur andra valt att leva sitt liv!? Hur har de ens mage att sitta där bakom sina datorskärmar och spy sin galla över andra människors sätt att leva? Jag önskar att jag fick möta de här personerna som förpestar andras liv öga mot öga och se hur kaxiga de är då!!
Hoppas verkligen att du stänger dörren framför näsan på alla avundsjuka människor och att du går vidare i livet med allt härligt ni har framför er. Låt folk stå där med lång näsa!
Folk är helt otroliga med att lägga sig i andras angelägenheter!
Vi får ofta höra att vi "jobbar för mycket" att vi har för mycket saker…."vad ska ni med sommarstuga till ni har ju gård…." Vad ska ni med stor båt till ni har ju sommarstuga….." "Hur ska ni hinna med att åka i den där finbilen ni jobbar ju jämt" osv osv, men det är bara att slå dövörat till, alltid retar det nån, som jag brukar säga!!
stor varm kram// Maria
Så fint och sårbart skrivet. Du kan verkligen sätta ord på ett bra sätt.
Fortsätt ta hand om dig själv och familjen och njut av det sköna liv ni har just nu.
Många varma kramar!
Jag kan orimligen förstå alla era känslor som ni gått igenom genom allt det här.
Ni som varit oumbärliga för Elin och gjort allt i er makt för att finnas för henne.
Så klokt av er att nu kunna landa och ta hand om er, för det är ju högst nödvändigt efter denna krashlandning <3
När kroppen säger stopp och inte orkar mer press.
Utan er hade det inte funkat. Ni är som ett team som svetsats ännu mer samman.
Men kan tänka mig att Elin nu behöver bryta sig loss, göra sin "tonårstid", tid som hon förlorade under tiden när hon var sjuk.
Missunnsamhet och skuldbeläggande är något av det fulaste och ocharmigaste som finns.
Finns inget i den här världen som jag inte skulle unna er.
När Stefan Einhorn förra veckan sa: "Låt inte ditt eget mörker svärta ner andra" på hans föreläsning kände jag att JAG ska inte låta andras mörker svärta mitt liv.
Du, jag, alla och envar, alla har vi ETT liv så vitt vi vet. Det är för kort för att smutsas ner av andras missunnsamhet och maktutövande genom att trycka till och trycka ner. Vi är så mycket bättre än att låta oss bli nedbrutna av enstaka personers elakheter.
Njut av det ni mår gott av. Röja i trädgården, sitta på bryggan, pyssla om hönorna, resa, allt som får dig och er att må gott. Njut fullt ut och känn livet i er.
DET är ni så värda alla dagar i veckan.
Med kärlek,
Anna
Ni är så värda att få må bra och njuta av er tillvaro. Allt i livet är föränderligt och man måste lära sig att ta tillvara på de mest enkla sakerna i livet <3
Du är en av de finaste människor jag vet vännen…
Du är en fantastisk människa och att du sätter ord på dina känslor så här tror jag är till hjälp för många som är i samma situation.
Heja er!! Ni är värda allt och lite till…
Å när du känner dig stark igen…då vill jag allt att vi ska ses igen….saknar ditt babbel och dina kramar <3
Ha en härlig helg nu gumman!
Kraaaaaaaaam
Hej!Vilket fantastiskt inlägg! Tack för att du delar med dig, det ger oss andra lite mer perspektiv på tillvaron. Det du avslutade med att skriva om att säga ifrån och att tacka ja, det var extra bra för mig att läsa. Det är så lätt att man gör fel saker och avstår från det man verkligen vill.
Varma hälsningar från Emma
Lotta, jag har sagt det förr men jag känner ju så väl igen det du skriver. Och måste verkligen hylla PMLs fina kommentar o berättelse. Stor igenkänning!
Det är som det aldrig tar slut. Det där att oroa sig, som jag tyvärr gör alldeles för mycket efter det vi gått igenom. Det som gör att jag tappar lite handlingskraft i livet. Den där långresan jag tänkt ut har inte blivit av, för tänk om nåt händer? Och ja, den här veckan har två mycket tråkiga saker inträffat för våra barn och trots att de är vuxna så påverkar det mig enormt. Men aldrig någonsin att jag vill låta den svärtan slå ned på någon annan och dess val. Du beskriver så fint om hur livet kan gå vidare och det är väl det man är bra på, att alltid hämta sig, typ som en jojo. Up and down 😀. stor kram, Milla
Å vad jag känner igen mig i det du skriver – nu har jag inte vårdat och gett allt till ett barn utan min förre detta man – som tyvärr inte vann över sin hjärntumör. Man ger av sig själv så mycket att kroppen till slut säger ifrån och tur är väl det. Ta hand om dig /er och strunta fullständigt i vad andra tycker och säger – dom vet ingenting om er kamp om hur ni hade det- den förtvivlan mellan hopp, glädje och sorg är något som fullständigt bryter ner en mentalt. Sträck på er och säg- titta vi klarade det och vilka fina hus vi har – det är vårt och vi lyckades. Strunta i alla som säger något annat – dom vet inget. En stor kramis
Tack för att du orkar dela med dig, det är en ynnest för alla oss som läser!
Varm kram<3
Fina du! Tack för ärligheten. Fortsätt att vara precis som DU är. Ni har gått igenom saker som är min värsta mardröm. Vilka starka föräldrar ni är 💙 Tack för att du delar med dig, du inspirerar mig så mycket. Kram till dig Lotta!
En familjemedlem blev akut sjuk och betedde sig konstigt.
Grannar, bekanta tisslade och tasslade, överdrivna rykten började spridas osv.
Mitt i allt detta kaos som vi hade hamnat i kände jag att jag inte orkade att bli ledsen eller ta åt mig som man annars brukar göra. Min energi räckte inte till för det.
Jag tänkte att vi vet hur det ligger till och tycker om varandra ändå.
Det andra skvallrar och pratar om är deras sak och resa, inte min.
Det andra gör har inget med mig och min familj att göra. Det får stå för dem.
Då kunde jag lättare ha min energi och kraft kvar till det som betyder någonting, och det är inte skvaller, missunnsamhet eller att lägga tid på att stjälpa snarare än hjälpa.
Det är så härligt att vara med i Erat liv, ärliga som ni alltid varit. Är glad varje gång jag läser din Blogg och Du och Din Familj är underbara, tycker Ni skall vara stolta över allt som ni får (ni har ju Kämpat)inget är ju gratis och d som ej kan njuta tillsammans med ER har ett väldigt konstigt tankesätt. Jag blir bara så varm om hjärtat varje gång jag ser och hör ni fått eller kämpat för nåt! Heja heja! Ha en finfin Helg.Din blogg är Nr.1 !!! Kram,Cicci
Lotta du gör så rätt!! Bara skit i andra som inte har vett att glädjas med dig. Du är fantastisk! Fortsätt att leva DITT liv så som du vill ha det.
Vilka fina texter du skriver. Jag blir så berörd och tänker många gånger att dom känns som en tröst att läsa dom. Allt gott till dej och din familj.
♥️Fortsätt o njut med det ni mår bra bra av ♥️o bry er inte om negativa människor, de finns överallt , kul i inspirerande att följa dig
Hej !
Fäller många tårar när jag läser det här .
Känner en tro och värme över att höra att er tid är nu att ni får landa och få känna lugn i allt.
Vi går just nu igenom en tuff tid med många många sjukhusbesök och så tufft med pengar pga det med våran son som varit sjuk sen han föddes för 1,5 år sedan . Vi är så trötta i kropp och själ, hoppas vi får chansen att återhämta oss som ni gör just nu. Många kramar till er !