När man varit med om något stort och svårt så förändras man, saker som var viktigt förr känns inte alls lika viktigt nu osv. Det har tagit tid för mig att veta vem jag är nu, för jag lever lite på annat sätt och min hjärna funkar på ett annat sätt. Det som var min ”typiska personlighet” då är inte jag nu. Det blir lite svårt det där när man pratar med andra, då brukar jag säga ” så var jag förr” för jag känner inte igen henne längre. Jag har börjat bli vän med henne jag är nu, eller jag kanske är på väg att bli vän henne. Jag blir nog inte den jag var innan igen även om jag trodde att det var dit jag skulle tillbaka till. Det tog nog ca 1.5 år innan jag började inse att jag har ändrats och måste tänka om och hitta den ”nya” Lotta. Ibland kan tycka hon är lite mer tråkig, men jag har ju också ett annat liv nu och jobb än innan cancern.
Den stora skillnaden nu är att jag är mer nöjd över små saker, jag vill inte resa lika mycket , jag är inte så rastlös som förr och vill inte göra lika mycket, jag vill ha mer tid på mig osv. Men sedan när jag sätter fart med sånt jag tycker är kul eller startar projekt så skulle folk säga att jag är som en duracellkanin, som innan. Men förr var det min personlighet hela tiden, jobba hårt, snabbt, alltid full fart på nya mål, våga saker, kasta mig in i nya utmaningar och jag har älskat det, jag älskat det livet och jag har haft så kul. Jag har försökt leva i nuet, men gillat mycket driv, fart och fläkt. Det har varit min personlighet. Jag har alltid vetat vem jag är och varit trygg med det men nu har jag fått tänka om. Jag har inte riktigt det drivet varje dag nu utan mer i perioder och så har jag inte lika mycket framtidsdrömmar, stora planer och mål. Jag är ju bara lite mer nöjd. Nöjd att bara få stiga upp och alla friska. Sånt som jag tidigare bara tog för givet. Jag har fått mer livserfarenhet, blivit äldre och tänker på att annat sätt samtidigt som jag har mycket gamla Lotta i mig. Kanske ni som läser känner igen er efter en livskris?
Ja nu ska jag sluta och svamla här, men ni brukar tycka om att lyssna på mina tankar, jag är tacksam att jag får dela med mig av min värld. Idag blir det ärenden och köpa nya växter.
Ta hand om er finaste läsare
Kram Lotta
💗
Tack för tänkvärda och kloka ord. ❤️❤️
Dagens visdomsord vill jag mena:-) Tycker att det har varit så inspirerande att få följa med på ett hörn i ditt liv. Ända sen starten på din blogg. Vad otroligt mycket du har åstadkommit! Kanske förverkligat ett antal drömmar och visioner under åren? Känner igen mig i det du skriver. När jag var yngre så hade jag så galet mycket planer, drömmar och visioner så jag studsade runt..som jag med tiden har fått förverkliga. Det har tagit lång tid och varit så tufft ibland. Men jag känner att jag är i mål med mycket. Både i renovering, resor och karriärmässigt. Kanske inga storslagna mål för andra..men för mig..och det är det viktiga:-) Så numera känner jag ett annat lugn och ett större behov att leva här och nu..lite som du. Har en önskan om att byta yrkesbana (SOS-operatör vill jag bli) och komma i bättre form..men det får ta den tid det tar;-) Under tiden går jag in och hittar lite kraft och inspiration här hos dig på bloggen. Så tack för att du delar med dig av ditt liv och dina kloka tankar om livet. Kram!
Tack för att du skriver om detta och delar med dig. Jag känner ingen mig väldigt mycket jag och min lilla familj har gått igenom en del jobbiga saker de senaste åren. Det har fått mig att tänka till vad som är viktigt och vad jag/vi vill lägga energi på. Vi har inte häller så bortom längre det vi inte hinner detta året kanske vi hinner nästa. Du och din blogg inspirerar mig.
Precis så är det, det jag inte hinner idag , hinner jag nästa dag. Fast jag har ju tid hemma , men tänker på ett annat sätt. Hoppas allt blir bra för er. Kram Lotta
Gillar verkligen att du är så öppen och ärlig. Intressant att få ta del av dina tankar 💙
Du glömmer en sak och det är att du även har blivit äldre. Med åren så ändras man och man tar det lite lugnare. Ha de gott!
Förstår precis vad du menar.Min dotter fick för ca 2 år sen en kronisk sjukdom och måste äta starka mediciner för att hålla den i schack.Hon var 15 år och det var en chock.Men man har ju inget val utan måste ju orka vidare och gilla läget.Man får stanna till lite när allt är ok och tänka vad bra vi har det just nu.
Mvh Eva
Uppskattar din blogg och dina tankar, och är glad att det blev en positiv utgång av Elins cancer. I mitt liv blev utgången inte bra och det ändrade mycket. Värderar saker på annat sätt men tvärt emot dig är jag nästan manisk på att göra saker, både på jobb och hemma, kanske ett sätt att hantera sorgen, så livskris kan ge olika reaktioner