Det går så mycket upp och ner för oss och det beror ju på Elins behandling. Just nu så fortsätter man ge samma mediciner som innan för man vill hålla vita blodkroppar på en jämn nivå. Man trycker tillbaka benmärgen så den inte får för sig att skapa ny cancer. Det betyder att Elin har lite lågt hb nu 106 och känslig mot infektioner. Inte av att andra kan smitta henne utan mest att kroppen skapar virus och infektioner av sig självt.
Så i helgen var hon sämre igen, trött och snorig och kan inget göra. Det är inget mot hur vi har haft det, men nu är det 3.e sommaren vi går in i denna behandling och jag önskar att hon kunde få leva lite mer som vanligt. Det är tufft att se att hon får tacka nej att vara med kompisar medan andra träffar sina killar och kompisar. Sedan vill hon ju ha sitt hår som vanligt och nu har det börjat växa massor men det är svårt att ha hättan på huvudet, så vi ska kolla om det går att sätta i bara hairtalken nästa gång. Hon vill inte ha kort hår, hon vill se ut som den hon var före cancer.
Så en mamma blir lite trött av det svänger, ena dagen roligt och härligt med skola, dagen efter tungt och jobbigt. Det är då man funderar på allt gift de sprutat in i min dotters kropp, det är då man funderar på om man ska orka åka och göra reportage nästa vecka när man inte vet hur det blir, eller om man ska orka åka och träna i byn, det är då man undrar om värdena sjunkit eller stiget och om hon ska kunna åka till skolan nu när det bara är roligt kvar osv. Medan hennes liv är hemma så fortsätter sonens leva sitt med tälta, träffa kompisar, träna och åka moppe och man knappt ser röken av honom som livet borde vara för en i den åldern.
Å då avbokar man det som tynger en hjärtat och fyller livet med det man mår bra av och just den kvällen så önskar man att man kunde få somna och inte vakna förrän den 25 november när behandlingen är över. Sedan sover man en natt och bor i det där svarta hålet och så upptäcker man nästa dag att dottern inte alls mår lika dåligt och vill gå till skolan. Då har det vänt igen. Nu längtar jag inte tills november. Nu ska jag istället fånga dagen. Fast det regnar så tror jag det blir en fantastisk dag, för mellan skurarna skiner solen. Alla är på sina ställen som det ska vara och snart är det sommarlov. En dag i taget.
Kram Lotta
……………………….
Mer omkring vår cancerresa hittar du
här om du scrollar ner
