Ibland brukar jag sätta mig själv på molnen där uppe för att kika ner på mig och mitt eget liv. Då kan det vara lättare att se , vad behöver hon just nu? Hur mår hon, hur har hon det? Det känns lite som man kikar ner på någon som man inte riktigt känner och lättare att se och ta beslut för den personen. Har ni prövat det någon gång?
Just nu säger jag till henne, ja du är tillräcklig, du orkar inte som förr… det är ok. Gör inte så mycket på en dag om du känner dig trött. Jag säger åt henne att släppa dåligt samvete över att inte kunna vara så social ( covid underlättar) jag säger åt henne att sov om du inte orkar, bry dig inte så mycket om städningen, släpp kraven som du känner som du tror att andra förväntar sig av dig osv.
Jag ger henne ett skönare liv, ett liv när hon slipper grubbla så mycket på att räcka till. När jag får tiden, släpper kraven och låter mig vara lite mer ledig då blir jag bättre igen, piggare, gladare och mer positiv. Detta med att sätta sig själv på molnen och titta ner på sitt eget liv och prata till sig själv funkar väldigt bra för mig. Som någon annan säger åt mig vad jag ska göra, lättare att se då tycker jag vad som skaver och och man upptäcker att det där som pågår där nere är inte så stor grej som det kanske känns.
Ja hon är här igen, den där Lotta som jag tycker om. Men det gäller att inte jämföra sig, inte se vem man har varit utan bara röra sig framåt så där stolt och glad över allt man åstadkommer just nu och klappa sig på axeln åt allt man klarat av.
Livet är så himla fint om man lyssnar inåt och snäll mot den där personen som är jag.
Ta hand om er, bokföring på schemat idag och en långpromenad med en vän.
Kram Lotta
’
