Jag träffade den här mannen när jag var 17 år inte trodde jag då att han skulle bli min livskamrat, han som står tryggt vid min sida och fixar allt det där som jag inte är bra på. Tryggheten.
På många sätt är vi väldigt lika, vi gillar lite samma saker sedan är vi olika personer och får jobba en hel del på att allt ska funka. Men Kalle är snäll, väldigt snäll. Han står upp för mig och hjälper mig och tror på mig och det har varit viktigt i mitt företag. Sedan under Elins leukemi har vi fallit ner i gropen i lite olika perioder men då har vi kunnat ta hand om varandra. Kalle är den pålästa som kan allt om olika mediciner, biverkningar m.m medan jag är mer den som inte oroar mig i onödan. Allt ordnar sig. Bra kombination tror jag.
Efter allt vi klarat av och gått igenom så finns det ingen annan som jag vill varandra vidare i livet med. Han ger mig fortfarande pirr i magen och vi massor av drömmar har vi kvar som vi inte är klara. Han är en man som jag kommer upptäcka mycket med även den dag våra barn flyttar ut. Vi lever inte bara för familjen utan även för varann och det tycker jag om. Sedan har våran resa varit krokig men det har bara gjort oss starkare.
Ta hand om er männ där ute, älska dem och visa att de är värda en kvinna som dig
Kram Lotta
Vilken fantastisk hyllning till din man. Han kan vara stolt över sin lika fantastiska kvinna <3
Jag eller jag törs nog skriva vi – känner likadant för varandra efter 38 år tillsammans. Vi träffades när vi var 15. Jag tror man växer ihop och lär sig leva med varandras egenskaper. Till slut blir dessa ett behov. Och jag känner faktiskt stolthet över att vi lyckats hålla ihop så länge. Trots alla motgångar vi haft. Men om man håller ihop vid sådana tillfällen blir kärleken något extra. Många av våra vänner är tyvärr skilda.
Och jag känner också fortfarande det där pirret när jag tittar på honom… 🙂
Kram Viveka <3
Lyckliga vi som har sådana män att må bra hos!
Vi har i höst varit ihop i 41 år och jag blir fortfarande glad när vi ses, hörs på telefon osv.
Kram!
Fin beskrivning av din man och ert liv tillsammans. Jag och min man träffades när jag var 15 och han 18 och livet rullar på. Tre barn, 5 barnbarn och en massa tråkiga händelser senare så vandrar vi fortfarande hand i hand genom livet. Känner mig från stenåldern ibland efter snart 41 år tillsammans!
kram Inger
Å vad fint Inger, låter underbart. Kram Lotta