pannlampa har jag önskat mig en ny för min är inte bra så den kan jag inte rekommendera.
Det är sån tur att jag hittat träning i mitt liv innan Elin blev sjuk, det har varit något som jag mått så bra av. I början när jag inte hade orken själv att släpa mig ut så såg mina vänner till att boka promenader två dagar i veckan. När tiden kom mer och mer så började jag också springa en dag i veckan. I början så ekade mest arga röster i mitt huvud ”cancerdjävulen” som jag brukar kalla den. Han som sa att jag inte skulle orka, att jag inte skulle få tid att unna mig denna stund, att jag skulle må dåligt. Jag drog mig lite för att komma ut för det var så jobbigt att höra det i huvudet. Men nu så är det lika härligt som vanligt igen. Inga negativa röster.
När jag får motionera och prata och får mina springrundor så mår jag så bra. Efter jul börjar jag och Kalle i x-fitgruppen i byn igen. Den orkade jag inte med när Elin var som sjukast. Jag har gått upp ca 2 kilo på sju månader, eller det pendlar mellan 1-2 kilo för nu har jag vänt neråt igen, men på det stora hela mår jag bra. Min kondis är kvar men jag skulle önska lite mer styrka igen. Jag äter lite striktare Lchf igen också för det mår jag bäst av. Jag tar ofta fasta på förmiddagen och äter mitt första mål till lunch. Det känns som jag lyckas hålla kvar både min kost och min träning fast Elin blev sjuk och hade jag inte börjat med det innan så hade jag inte förstått så betydelsefulla dessa motionsrundor varit för att jag ska orka.
Nu ska jag ut och plocka bort grenar som fallit ner i blåsten och fixa lunch. Elins lärare kommer snart. Ha en skön dag!
Kram Lotta
(adlinks)
Hej Lotta. Här är mamman som ibland har skrivit om vår situation med en 17-årig dotter som är Bipolär och deprimerad. Måste skriva idag, för idag är en bättre dag. När jag läser dina rader om motion och LCHF-kost, så måste jag få berätta att DU, Lotta, har inspirerat mig! I augusti var jag på botten, mentalt men också fysiskt. Har varit en aktiv person, men vårt sjuka barn och en envis hälsporre gjorde att jag stannade av. Och när man har en deprimerad tonåring hemma så är det lätt att man fastnar i "tycka synd om oss-cirkeln", som mynnar ut i godis, chips och film. Hur som helst… I mitten av augusti fick jag nog. Satte totalt sockerstopp för mig, och började också plocka bort kolhydrater. NIO kilo minus visar vågen, fast jag inte tänkt ett dugg på att jag skulle banta. Men DU Lotta har haft en stor del i mitt lyckade Projekt, som numera är min LIVSSTIL. Tack från djupet av mitt hjärta! Kram!
Å jag blir så glad!! Hälsa gör mycket för att orka och när man kommer i en god spiral så blir livet enklare. Superduktigt av dig och tack för snälla ord. Kram Lotta