Jag var alltid välkommen hem till min bästa väns föräldrar. Det fanns alltid något att äta eller fika på och mamma Eva-Lotta var alltid så glad när vi kom. Jag hörde dem aldrig klaga på att de fick skjutsa oss eller att vi hängde där och gjorde en massa tokigheter.
Hon älskade att prata, hon älskade naturen och djuren kring huset.. Å huset sedan, ett av de vackraste i byn. Jag är gift på deras veranda ut mot trädgården och sjön, det huset har en speciell plats i mitt hjärta. Den tillhör min barndom, det är som Madickenhuset för mig. Huset ligger mot sjön och där har vi åkt båt och varit så mycket som barn och ungdom. Mina föräldrar och min bästa väns föräldrar blev goda vänner. När min bästa väns mamma blev sjuk så åkte min mamma dit ofta på besök, nästan varje vecka,
Hon gav aldrig upp fast hon hade det tufft sista åren. Vi sågs inte på slutet för det var svårt när hon inte kunde prata. För mig så kommer hon alltid vara den där positiva, glada som hade tusen järn i elden och dit man alltid var välkommen när man ville. I vackraste huset i byn och där jag alltid kände mig hemma. Idag tar vi farväl av min bästa väns mamma i min bys hemkyrka. Det kommer bli en sorlig stund, men jag ser henne redan le där upp i himlen och hon kommer alltid vara med oss i naturen.
Kram Lotta
Hoppas ni får en vacker dag…<3
Varma kramar Anna
..minnena finns alltid kvar, de tas
aldrig ifrån en 😉
Kram från Ulrika
Skickar er alla stora kramar i dag och jag hoppas det blir ett fint avslut.
Å jag tror hon ler åt din vackra text ♥
Katarina
Massor av kramar till dig!