Under året som gått så har det hänt mycket med min hjärna när det gäller att se på mig själv. Jag har under ett år med träning förstått att nästan allt sitter i hjärnan…motivationen, viljan, önskan, att våga lyckas, och inte minst mina tankar på hur jag ser på mig och min kropp.
Här kommer några saker jag har att erkänna…
Att vända hjärnan och att jag ska se mig själv som en tjej som tränar tar tid. Jag har alltid avskytt träning i alla former, så att nu säga till sin hjärna det här är du Lotta, det här gillar du..det har jag jobbat hårt på. Igår sprang jag 6 km efter att inte sprungit på en vecka och jag kan säga att det var lite tungt, jag kunde lätt förr stannat, gett upp osv. men nu kan jag istället tänka…va lite envis visa att du kan osv. Efter 3 km var det härligt och det ger mig en kick.
En annan sak jag upptäckt är att det fettet som finns kvar på min kropp ser jag mer nu än jag gjorde innan. När jag var som störst så upplevde jag mig inte som stor, jag tyckte om den kroppen. Nu ser jag mer vad jag kan jobba med, nu kan jag uppleva magen som större än då. De dagar jobbar jag också med min hjärna och säger att jag är superfin som jag är. Konstigt det där att man kan känna så ibland..men det är bara att berömma sig själv och inse att man jobbar mot ett mål som allt annat. Fast egentligen har jag nått det målet för länge sedan. Så fort man bestämmer sig för att förändra sig så ser man det som behöver göras.
Jag var nöjd innan, jag avskydde träning, jag brydde mig inte vad andra tyckte om min kropp..men så bara kom träningen med Lchf och jag fick känslan att uppleva hur härligt det är. Nu är min kropp en utmaning som mycket annat i mitt liv, en utmaning är inget man blir nöjd över på en gång..det kan få ta lite tid och det går bra.
Det sista erkännandet är att jag visar bilder på mig och skriver om min viktnedgång är i ett egoistiskt syfte mest, jag behöver beröm, jag behöver någon som säger..vad duktig du är osv. I hela mitt liv har tänkt att borde vilja träna, jag borde röra på mig mer, jag borde..så har jag försökt en vecka och sedan lagt av. Min kompisar har spelat fotbll, handboll osv. men jag har inte orkat, inte velat men ändå någonstans tänkt att det skulle vara roligt att orka.
Att jag gjorde detta nu och klarat ett helt år med träning förvånar mig mest..jag brukar ju alltid lägga av efter en vecka, men jag visste om jag delar det med er här på bloggen, facebook och instagram så kommer det gå lättare att lyckas. Jag bryr mig inte vad andra tycker om att jag lägger ut sådana bilder ( för sådana kommentarer får man alltid ), för det är mitt liv, mitt val, min träning och jag får vara hur stolt och ego jag vill :))
Så till er som önskar börja säger jag bara du bestämmer, det är ditt val i din hjärna. Du kan välja själv hur du vill se på dig och din kropp och vad du vill ge den. Jag var nöjd med Lotta förr och jag är nöjd med Lotta nu. Jag trodde inte att jag skulle klara av att vara här, för jag ville inte innan men det vill jag nu.
Det är hemskt att se att vissa människor höjer mig och ser mig mer nu för jag är smalare, jag mår dåligt av det. Skulle jag vara mer värd nu? Jag värderar min prestation, men jag är samma i hjärtat..bara lite mer galen och känner mig några år yngre :)))
Kram Lotta
Mer om hälsa kan du läsa här om du scrollar lite
